När förskolan tar plats i staden | Synpunkten

Här i Synpunkten har det skrivits många texter med förskolans demokratiska uppdrag i fokus. Jag vill haka på det spåret och bidra med några tankar om undervisning utanför staketet och vad den kan bli. Utgångspunkten är två artiklar i Modern Barndom nummer 3 2025:”Barns närvaro förändrar staden”, som följer HallonEtts ateljerista Anna Fröderberg och en barngrupp som utforskar centrala Jönköping, och ”Att aktivera staden – barns rätt till offentliga rum”, en intervju med Christine Eriksson, forskare och lektor vid Stockholms universitet.

”Staden blir en lekkamrat. Barnen leker med staden, och staden leker med barnen. Men vad är hönan och vad är ägget: är det stensättningen som får barnen att hoppa eller är det barnens fötter som får stenarna att bli en hoppbana?” (Arwidsson & Hultman, 2017) 

Citatet ovan finns med i antologin Svindlande matematik, där författarna på olika sätt skriver fram vad matematik kan vara och bli i barnens möte med staden och genom utforskande, estetik och projekterande arbetssätt.

För oss på HallonEtt har citatet blivit synligt också ur andra perspektiv än det matematiska. I olika projekt har vi haft fokus på vad som händer i mötet mellan barnen och staden när undervisning sker på offentliga platser. Hur påverkar den byggda staden den levda staden – och hur kan den levda staden påverka den byggda? Förra året utforskade vi genom rörelse stadens och människans livsrytm. Barnen vistades på offentliga platser och gjorde staden till sin arena.

Genom projekten har vi sett hur förskolan genom undervisning på offentliga platser kan vara en plats där barn får göra sin röst hörd, samarbeta, kompromissa och argumentera. En plats där barn inte ses som framtida medborgare utan som aktiva medborgare här och nu. Ett exempel är en barngrupp som vid flera tillfällen var ute i staden och genom rörelse utmanade trappor, staket, murar och konstverk. Ett barn utbrast: ”Hela staden är en hinderbana.” 

I Att göra lärandet synligt skriver Carla Rinaldi om förskolans betydelse för att fostra världsmedborgare, medborgare som är öppna för att möta världen. Begreppet kan kännas stort och nästan abstrakt, men förskolan är en plats för bildning och en demokratisk mötesplats där barn och vuxna med olika språk och kulturer möts och där olikhet ses som en tillgång.

För oss är projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation en ram och en förutsättning för barn att bli reflekterande och aktiva medborgare. Genom projekterandet och genom att ha staden i fokus under flera år har vi sökt långsamhet och möjlighet till fördjupning.

I artikeln i Modern Barndom säger min kollega Katrin Larsson: ”Projektet har verkligen fått oss att vända blicken ifrån barnen och mot omgivningen, vad som händer runtomkring, och märkvärdiggöra den.” 

Vi hade då tagit del av Christine Erikssons forskning, där hon undersökt vad som händer när förskolan flyttar ut sin undervisning och inte bara besöker platser i staden utan aktiverar dem.

På HallonEtt har vi gjort oss synliga i staden och genom det fått syn på att vi påverkat rytmen på platserna. Vi har mött leenden och nyfikenhet och skapat samtal då vi har använt staden på ett nytt och kanske oväntat sätt. Nyfikenheten hos människor visar sig inte bara när barnen är på plats, utan också när vi iordningställer en plats.

Vid ett tillfälle i våras, då jag tillsammans med vår ateljerista iscensatte en rörelsebana för en grupp 1–2-åringar på högskoleområdet i Jönköping, passerade ett gäng studenter platsen. En av killarna sa: ”Jag tror de ska akta sig för lava.” En stund senare kom några hantverkare förbi och sa: ”Jag tror de ska leka inte-nudda-golv.”

Ett annat spännande möte var med en barngrupp som visade intresse för ett konstverk i staden. Utforskandet ledde till att många frågor uppstod kring konstverket och konstnären. Barnen skrev ner sina frågor och reflektioner såsom: ”Hur gjorde du cirkeln där uppe?”, ”Är du stark?” och ”Jag gillar Kvarnhusen.” Förskollärarna skickade ett mejl till konstnären och redan nästa dag hade hon svarat eller kommenterat noggrant till varje barn.

Här tänker jag att det demokratiska uppdraget i förskolan blir synligt, både hos våra barn – deras nyfikenhet och vilja att veta mer – och hos andra människor – i deras samtal och kanske också deras tankar om vad barn och förskola kan vara och bli.

Jag har sett hur undervisning utanför staketet och att vistas på offentliga platser skapar en nyfiken blick hos pedagoger. Hur barnen får tillgång till staden och staden tillgång till barnen. Och kanske är det just i denna ömsesidighet som det demokratiska uppdraget tar fart – när barn inte bara får lära sig om världen, utan får vara med och förändra den.

Text: Carin Hellberg, rektor på förskolan HallonEtt i Jönköping och Huskvarna samt vice ordförande i Reggio Emilia Institutets ekonomiska förening