2025-03-12
Jag snubblade över en dikt av Anna Planting Gyllenbåga som beskriver sin känsla av att ha autism. Dikten inleds med ”som en vit liten strumpa i en klädhög med rött, känner jag mig udda och ibland utstött”. Den fick mig att tänka på sagan om Pricken av Margret Ray. Ni minns, den lilla prickiga kaninen som föds in en familj utan prickar. Tesen kring att ”barn gör rätt och barn kan” dök också upp i mina tankar. Och: hur ska vi i förskolan arbeta för att alla barn ska känna tillhörighet?
Text: Anna Eklöf, specialpedagog i Örebro och medlem i Reggio Emilia Institutets styrelse
Som specialpedagog möter jag pedagogerna till de ”vita sockbarnen”, barnen som ibland kan ha svårt att göra ”rätt” i vissa lägen. Där pedagogerna ibland når fram och ibland sliter sitt hår för att både hitta och göra rätt för dessa barn. Barn som i Annas dikt ”vill att de röda ska se att jag är vit. Att dom ska se och känna att jag också hör hit”.
Reggio Emilias pedagogiska filosofi kallas för en lyssnande pedagogik och i Reggio Emilia säger pedagogerna ”barn med särskilda rättigheter ” i stället för ”barn i behov av särskilt stöd”. Smaka på orden. Vad gör lyssnandet med oss om vi hör ”särskilda rättigheter” eller ”särskilt stöd”? Eller om vi tar bort särskilda och bara hör ”rättigheter” och ”stöd”? Vem vill du då vara – en person som har rättigheter eller en person som behöver stöd?
Det finns sätt att ge dessa barn särskilda rättigheter. Rättigheter som gör att de inkluderas och kan delta på lika villkor som andra barn, utan att de ska behöva tvätta bort prickarna i pälsen. Jag skulle säga att det främsta sättet är genom att lyssna. Tydliggörande pedagogik, organisation och rutiner i all ära, men möts inte barnen av pedagoger som verkligen lyssnar blir det svårt för dem att göra rätt. Det orätta kan då bli ett utåtagerande beteende, som att lägga sig under hyllan i hallen i stället för att ta på sig kläderna, svårigheter att delta i aktiviteter och lekar eller att sitta stilla och lyssna på sagan.
Anna fortsätter sin dikt med strofer som ”jag ser världen på mitt egna sätt och ingen ska säga att det är fel eller rätt”. Specialpedagogik handlar för mig om ett lyssnande där vi tillsammans försöker förstå vad de vita sockbarnen försöker att kommunicera till oss. De har nämligen alltid mycket att säga, men de säger det inte alltid på sätt som vi förstår. Därtill finns diskurser, kulturer och normer som påverkar både vårt sätt att lyssna och förväntningar på hur barn ska vara.
Hur ser det ut på din förskola? Vilka möjligheter och förutsättningar finns för att lyssna och erbjuda alla barn att känna tillhörighet? Vilken kultur och norm finns för att alla barns rätta ska, med Annas ord, ”komma fram och ta form”?
Jag säger inte att det alltid är lätt att vara lyssnande och se till alla barns rättigheter. Men om vi i förskolan och skolan lyssnar mer till alla barn, och försöker förstå vad de på sitt sätt vill förmedla, kanske fler barn skulle klara att ”vara precis den jag är”. Slippa känna sig som en vit strumpa bland de röda.
Som en vit liten strumpa
Som en vit liten strumpa i en klädhög med rött,
känner jag mig udda och ibland utstött.
Riskerar att färgas att helt byta om,
bara för att vara precis som dom.
Men jag vill att dom röda ska se att jag är vit.
Att dom ska se och känna att jag också hör hit.
För jag ser på världen på mitt egna sätt,
och ingen ska säga att det är fel eller rätt.
För hur ska mitt rätta jag komma fram och ta form
om det alltid ska styras av det som är norm.
Så låt mig få vara precis den jag är.
Det är inte mycket, men det är allt jag begär.
Anna Planting Gyllenbåga
