Reggio Emilia Institutet – en kooperativ historia

Under Reggio Emilia Institutets historia har ett viktigt fokus alltid varit lärande i relation till begreppet demokrati. Harold Göthson som under många år var ordförande för Reggio Emilia Institutet ger en bild av Institutets historia och utveckling.

Våren 2008 sa Carla Rinaldi under en föreläsning på Institutet att där demokrati utövas pågår ofta ett lärande. I samband med det första internationella nätverksmötet utanför Reggio Emilia i Stockholm i juni 2007 sa hon också: ”Vi bygger inte skolor – vi bygger för ett nytt globalt demokratiskt medborgarskap – skolor är bara verktyg för detta!” Detta sätt att tänka fångar något av Reggio Emilia Institutets historia.

Det har under åren blivit allt mer uppenbart, att om man tar ställning för en syn på lärandet som främst en kooperativ process där sammanhanget avgör individens förmåga att skapa mening, måste också synen på förskolan och skolan utmanas. Detta har så småningom lett till att Reggio Emilia Institutet blivit ett sammanhang för att kritiskt granska det dominerande sättet att tänka och handla i svensk pedagogik. Liksom för att vitalisera grunderna för den breda politiska allians som under 1950-talet byggdes kring begreppet En skola för alla.

Efter det stora världskriget var den svenska eliten, som tidigare varit orienterad mot tysk kultur och vetenskap, skakad av hur lätt totalitära idéer lyckades förvandla den svaga Weimardemokratin till en enpartistat. En skola för alla byggde på att skolan skulle vara en av demokratins viktigaste institutioner – nästan lika viktig som grundlagsskyddade institutioner som exempelvis rösträtt och yttrandefrihet. I detta hade bland annat den amerikanska pragmatismen, med ideologerna Pierce, James samt John Dewey och hans hustru Alice Chipman stor betydelse. Idén var att bara om vi som olika individer lär oss att lära tillsammans kan demokratin överleva och utvecklas.

I staden Reggio Emilia

I staden Reggio Emilia, i den av kriget sargade italienska provinsen Emilien, tog politiker och familjer utifrån liknande idéer initiativ till att skapa ”en skola där barn lär sig att inte lyda”, som den tidigare borgmästaren och parlamentsledamoten Benassi från Reggio Emilia uttrycker det. En grupp föräldrar – i stadsdelen Villa Cella – byggde ”sten för sten” det första kooperativa daghemmet ”25 april” i Reggio Emilia och snart ”kidnappades” den unge läraren och teatermannen Loris Malaguzzi för att stötta det pedagogiska arbetet. Deras syn på lärande och kunskaper i ett demokratiskt perspektiv kan förklara varför svenska pedagoger efter utställningen Ett barn har hundra språk på Moderna Museet i Stockholm 1981, började intressera sig för Reggio Emilia och resa dit. Där fanns något man kände igen.

Offentliga sektorns kris

Vi valde namnet Reggio Emilia Institutet för att hylla den ansträngning man gjort och gör i Reggio Emilia för att synliggöra och försvara barns förmågor och rättigheter i vår tid, som ett bidrag till ett globalt demokratisk medborgarskap. Vi ville inte överföra och kopiera, utan använda inspirationen och den inledda dialogen till att skapa en mötesplats för nätverksbyggande och ansvarstagande för dessa värden i vårt eget land.

Vi som startade Institutet upplevde att de kommunala och statliga sammanhang där vi haft våra yrkesliv allt mindre intresserade sig för de ideologiska och pedagogiska kvaliteterna. Under 1980-talets kris för den offentliga sektorn omorganiserade man allt oftare, inte bara förskolor utan hela den offentliga verksamheten. Skola och förskola började beskrivas som en fråga om en relation mellan producent och kund, utan att man byggde på den idé om kulturfostran som fött begreppet En skola för alla. Detta trots att riksdagen genom beslutet 1985 om En förskola för alla hade vidgat perspektivet. En sådan kulturfostran kräver en enighet om att skolans och förskolans uppdrag är att vara en mötesplats där barnen som möts är olika och ska lära tillsammans utifrån detta faktum. Det är demokratins livsnerv.

Vi ville skapa en hybrid

Vi ville skapa en hybrid mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideellt, liksom mellan professionellt och politiskt. Vi ville helt enkelt finna former för att bejaka tidens komplexitet och visa att vi ville ta ansvar och var delaktiga i vår nya tids utmaningar kring barn och barndom, när etablerade institutioner allt mer framstod som neutrala och utan värden. Demokratin kräver både enskilda initiativ och medborgerligt ansvar, som balanserar risken för egennyttans dominans. Vi ville klara av att både vara företag och ideell nätverksrörelse. Vår tid var en annan än folkrörelsernas, men sammanhanget kring institutet och Reggio Emilia kan närmast ses som en ny typ av social rörelse i vår tid. En rörelse för demokrati som vill återupprätta tron på att barn och ungdom måste sättas i centrum.

Demokratins överlevnad

Kanske är demokratins svaghet dess styrka. Den kan inte överleva bara som en organisatorisk formalitet. Den måste erövras i varje tid och av varje ny generation, genom att också de hyser tilltro till demokratins värdegrund. Detta kräver en skola för en demokratisk medborgarfostran!

En demokratisk fostran kan aldrig gå ut på att alla ska tycka lika, utan tvärtom på att barnen fostras till att lösa motsättningar genom förhandlingar där ”alla blir vinnare”. Då krävs ett bejakande av varje individs subjektivitet som ett värde, men också att man ser olikheten som ett värde. Och det kan bara överleva om vi stödjer förhandlingar som ett värde och om vi värderar tilltron till människans förmåga att lära sig tillsammans och skapa meningsfullhet både för sig själv och andra. Det är kring dessa värden vi kan tala om en gemensam värdegrund i en demokrati – en värdegrund för en demokratisk medborgarfostran.

Mötet med Reggio Emilia

Mötet med Reggio Emilia har för många – inte minst för oss som startade Institutet – revolutionerat vår syn på barn och barns förmågor. I mötet med oss svenskar framhöll ofta Loris Malaguzzi respekten för hur den svenska välfärdspolitiken värnat barnens rättigheter, men han ställde också den utmanande frågan om vår barnsyn ändå inte byggde på ett bristtänkande understött av utvecklingspsykologin. Med vår första kurs Det forskande barnet, ledd av Karin Wallin och Anna Barsotti, ville vi utmana oss själva när vi namngav kursen och senare lade till – och den medforskande pedagogen.

När vi startade Institutet var vi måna om att inte låta Reggio Emilias erfarenheter vara vår enda inspirationskälla – vi ville också värna om vår egen identitet. Detta innebar att vi under många år avhållit oss från fler turnéer med utställningen Ett barn har hundra språk, liksom att i kurser och seminarier enbart titta på material från Reggio Emilia. Vi har valt att också granska våra egna dokumentationer och att låta svenska pedagoger och andra yrkesgrupper vara föreläsare vid Institutet. Vi har också haft stor glädje av den nära relationen med professor Gunilla Dahlbergs forskningsgrupp. Den har gett vårt sammanhang, som mest utgörs av pedagoger och pedagogiska ledare och handledare, en god inblick i många av tidens teoretiska nyorienteringar och möjlighet att relatera dem till tankar om Reggio Emilia-inspirationen.

Komma vidare tillsammans

När Reggio Emilia Institutet blev allt mer känt, uppstod många nya problem att ta ställning till för oss som startade kooperativet. Det handlar om att hitta en balans mellan att ta ansvar för sin egen idé, skapa kontinuitet och samtidigt skapa plats för andra. Ständigt dessa balanser – professionellt/ideellt, kommersiellt/ideellt , professionellt/politiskt och politiskt och enskilt ansvar. Reggio Emilia Institutet har brottats med denna fråga under hela sin historia.

Framtiden

När vi sammanfattar en projektperiod tillsammans med barnen brukar vi ibland beskriva det som ”att gå bakåt för att gå framåt”. Idag står Reggio Emilia Institutet – en tonåring på 15 vårar – inför nya utmaningar och det är viktigt att summera våra erfarenheter för att skapa energi för framtiden. Vilken har vår styrka varit, vilka problem har vi haft och vad har vi lärt av dem? Det är inte en nostalgi inför vad vi uppnått – det är en nostalgi riktad mot framtiden.

Reggio Emilia Institutets viktigaste uppgift är att, också utanför pedagogikens värld, skapa en bredare reflektion över hur vi är förbundna med varandra globalt och förstå vad det innebär att vara internationell i vårt land och vår tid. Hur påverkar det vår syn på ett demokratiskt medborgarskap?

I januari 1993 klippte Loris Malaguzzi av ett blågult band som symbol för vår födelse. Några minuter före såg jag honom eftertänksamt och leende känna med sina fingrar på bokstäverna vi klistrat upp på talarstolen: ”Reggio Emilia Institutet”. Kanske tänkte han på det samtal vi haft några månader tidigare vid det lilla bordet i ateljén på förskolan Diana i Reggio Emilia. Den gången sa han: ”Vi behöver bygga en ny international – en barndomens och barnens international!” Han var redan upptagen av den process av diskussioner i Reggio Emilia som ganska snart skulle skapa den första byggstenen till deras internationella samarbetsorganisation Reggio Children.

Att föra diskussionen om en global demokratisk medborgarfostran vidare är en stor utmaning för det nya internationella Loris Malaguzzicentret i Reggio Emilia, för det internationella nätverket och därmed för Reggio Emilia Institutet. Detta är kanske vår största utmaning för de kommande åren!

Text: Harold Göthson