Nyligen uppmärksammades artikeln ”Forskarna tvärvänder: Sluta dokumentera yngsta barnen” i tidningen Vi Lärare. Artikeln refererar till en studie och hävdar att dokumentation i förskolan kan vara skadlig för de yngsta barnen. I artikeln lyfts att traditionell dokumentation, med anteckningsblock eller kamera, stör samspelet och bromsar språkutveckling när pedagogen tar fokus från direktkontakt till att dokumentera.

Vi vill argumentera för att denna kritik, som framförs i artikeln av Jan Huss, blir alltför ensidig och förenklad om den används som grund för att förkasta pedagogisk dokumentation i förskola och skola. För oss är dokumentation inte i första hand en metod eller en arbetsuppgift. Det är ett förhållningssätt.

Varför pedagogisk dokumentation?

I Sverige introducerades termen “pedagogisk dokumentation” av Gunilla Dahlberg efter ett besök i Reggio Emilia i mitten av 1980-talet. Ordet pedagogisk lades till för att markera skillnaden mot den då rådande utvecklingspsykologiska dokumentationen i svensk förskola. Med tillägget ville hon understryka att dokumentationen är del av en pedagogisk filosofi — inte enbart en administrativ uppgift eller ett verktyg för att samla in data, bevis, registrera eller rapportera. Pedagogisk dokumentation handlar istället om att medvetet relatera dokumentation till reflektion, teori, etik, barnsyn och gemensam förståelse. Skillnaden är avgörande. I de kommunala förskolorna i Reggio Emilia, talar man endast om documentazione – (dokumentation) – eftersom dokumentationens pedagogiska karaktär är självklar. I Sverige lades ordet pedagogisk till för att markera skillnaden mellan ett byråkratiskt verktyg och ett relationellt, filosofiskt och demokratiskt arbete.

Pedagogisk dokumentation som demokratisk praktik

Historiskt föddes den pedagogiska filosofin i Reggio Emilia som ett politiskt svar på fascismens skador. Byborna i Villa Cella som byggde den första skolan sa: “We didn’t want our children to be duped by fascism, as we were.” Det är en påminnelse om att demokrati inte är ett färdigt tillstånd utan en ständig praktik – och att förskolan och skolan är en av de få platser där denna praktik kan tränas varje dag. Demokrati är ett relationellt arbete. Det är något vi gör, inte något vi har.

Loris Malaguzzi såg pedagogisk dokumentation som ett engagemang för demokrati och deltagande. Genom dokumentation synliggörs barns lärandeprocesser och pedagogiska praktiker och erbjuder möjlighet till samtal och reflektion. I de kommunala förskolorna i Reggio Emilia refereras inte lärande i paradigmet av ”resultat” utan observeras i samband med relationer med och mellan andra och annat. Lärande observeras också i konceptuell utveckling, när pedagoger tar sig tid att lyssna på barn, dokumentera deras idéer och teorier snarare än att bara ta bilder av dem.

I de kommunala förskolorna i Reggio Emilia är dokumentation ingen ”produkt” som samlas i pärmar, datorer eller i molntjänster. Den är levande och central i syfte att reflektera tillsammans med barnen, även de allra yngsta. Dokumentation är det material som gör kollektiva minnen möjliga. Genom filmsekvenser, foto, ljud, transkriptioner, barnens egna artefakter, skapelser, konstruktioner, utskrivna dialoger med mera, skapas berättelser, minnen och erfarenheter som både barn, föräldrar och pedagoger kan delta i. Den ger en möjlighet att få inblick i vad som engagerar barn, vad barn uttrycker, visar, behöver och försöker förstå. Men för att detta verkligen ska få betydelse krävs gemensam reflektion: barn och vuxna tillsammans. Dessa dialoger är en praktik av demokrati, där varje människa har rätt att skapa, tänka och uttrycka idéer.

Problemet med att reducera dokumentation till en metod

När pedagogisk dokumentation endast förstås som ett verktyg för att synliggöra barns lärande, visa på processer, hitta ”kvitton”, samla dokumentationer att kunna dela till familjer, till huvudmän, till projektbeskrivningar o.s.v. riskerar vi att förvandla pedagoger till observatörer vid sidan av barnen. Dokumentationen blir då vuxenfokuserad och det uppstår ett skevt maktperspektiv. Barnen tappas bort och blir objekt snarare än subjekt. Det är också en kritik som många lyfter och har lyft i relation till pedagogisk dokumentation. Vidare har pedagogisk dokumentation kritiserats i ljuset av hur dokumentation ibland används. Verktyg som Ipad, kamera eller block kan bli barriärer om de används på ett mekaniskt eller instrumentellt sätt. Tekniken kan då störa relationerna eller stå i vägen för interaktionen och lärandet. Här blir det viktigt att föra en professionell diskussion om hur, när och för vem vi dokumenterar. Pedagogisk dokumentation är mer än ett utvärderingsverktyg – dess syfte är att föra oss närmare barnen, inte längre ifrån dem.

När dokumentation reduceras till en produkt, en rutin, rapportering eller ett kvitto för att verksamheten görs, blir det lätt ett instrument i ett system för kontroll och den relationella och reflekterande dimensionen går förlorad. Samspelet med barnen kan störas, och dokumentationen riskerar att stå i vägen för nära kontakt och genuin interaktion. Det är alltså fullt begripligt att både praktik och viss forskning är kritiska — särskilt när dokumentationen hanteras som ett byråkratiskt krav snarare än en medveten pedagogisk praktik. När detta händer blir barnen inte deltagare i sitt lärande – de blir istället ”mål” eller ”föremål” för analys.

Pedagogisk dokumentation kräver en reflektionskultur, ett hantverkskunnande och en fingertoppskänsla. Att förstå och urskilja vad som ska dokumenteras, när det är relevant och på vilket sätt. Praktiker som arbetar med pedagogisk dokumentation i en reflekterande praktik utvecklar över tid denna skicklighet: att lyssna in, att se detaljer, att förstå vad som pågår mellan barnen, i olika sammanhang och att samtidigt få syn på sig själv och sin organisation. Frågan blir inte bara vad gör barnen? utan också vad i utbildningen gör det möjligt för barn att bli…?

När vi i Sverige pratar om att dokumentation tar tid, stör relationer eller blir ett hinder i samspelet är det ofta för att vi använder den på fel sätt. Vi fastnar i att snabbt fotografera och fånga en produkt. Men i de kommunala förskolorna i Reggio Emilia är dokumentation en pedagogik av lyssnande.

Det innebär att:

• dokumentera idéer, inte aktiviteter
• uppmärksamma resonemang, inte prestationer
• analysera barns teorier, inte deras beteenden

Det är därför dokumentationen analyseras av pedagogerna och delas med familjerna – inte för att redovisa, utan för att bjuda in till utbyte, subjektivitet och delade tolkningar. Det är detta som gör dokumentationen till ett demokratiskt verktyg.

Pedagogisk dokumentation som förhållningssätt: vad det kan vara – vad kan det bli…?

I de sammanhang vi har erfarenhet av, praktiker inspirerade av Reggio Emilias pedagogiska filosofi, är pedagogisk dokumentation någonting annat än en metod eller endast ett verktyg för insamling av underlag eller delning. Det är ett etiskt och demokratiskt förhållningssätt, ett sätt att med nyfikenhet, lyssnande och reflektion förhålla oss till barnen – barnet och lärande som levande, föränderligt och relationellt. Den pedagogiska dokumentationen blir då ett “synligt lyssnande” (som Carla Rinaldi beskriver det) genom att vi förhåller oss nyfikna, i nära interaktion med barnen, deras frågor, funderingar, behov, styrkor, handlingar, interaktioner.

Our way of listening means to be open to doubts and uncertainty. This listening means to be open to being in crisis. This listening accepts frustration. To be open to the others means to have the courage to come into this room and say, “I hope to be different when I leave, not necessarily because I agree with you but because your thoughts caused me to think differently.” That is why documentation is so fascinating and so difficult to share. Documentation as visible listening can help you to understand and to change your identity and can invite you to reflect on your values. Listening also means to welcome uncertainty, to live in the zone of proximal development. Only if I have doubts, can I welcome the others and have the courage to think what I believe is not the truth but only my point of view. I need the point of view of others in order to confirm or change my own point of view. Real listening requires the suspension of judgement and prejudice. The relationship between peace and prejudice concerns the ability or disability to be good listeners. This is where education for peace begins. There is a connection with the pedagogy of listening. Peace is a way of thinking, learning and listening to the others, a way of looking at differences as an element of connection, not separation. Peace is a way of remembering that my point of view is not the best and I need that of the others. Here we find the roots of participation in the school as a place to encounter differences. We must have the courage to share, to agree or disagree. Listening provides the opportunity for professional development and human development.

Carla Rinaldi

Självklart måste arbetet med pedagogisk dokumentation kritiskt granskas, problematiseras, ifrågasättas – alltid! Vi behöver alltid ödmjukt och kritiskt granska våra val, våra arbetssätt, våra metoder och strategier – och vårt syfte med varför. Det finns en risk att det demokratiska och relationella förhållningssätt som pedagogisk dokumentation grundar sig på missförstås eller glöms bort. Barn är och ska ses som kompetenta medskapare i sin egen lärandeprocess, inte som passiva objekt.

I praktiker inspirerade av Reggio Emilias filosofi lever en reflekterande kultur, där både barn och pedagoger regelbundet stannar upp för att tänka tillsammans. Man utforskar vad som händer i lärandet, varför det händer och hur man kan gå vidare, och olika perspektiv tas tillvara för att forma arbetets riktning. I detta sammanhang används pedagogisk dokumentation som ett förhållningssätt för att se det osynliga och synliggöra lärandet för barn, pedagoger och föräldrar. Dokumentationen blir en grund för reflektion, dialog, interaktion och vidare planering. Den bidrar samtidigt till att miljön, undervisningen och innehållet stödjer, utmanar och anpassas efter – och tillsammans med – barnens engagemang, förmågor, frågor och behov. Det gör att pedagogisk dokumentation inte stör — utan stödjer — relationer, lärande och gemenskap.

Genom detta förhållningssätt skapas utrymme för att reflektera över vad lärande är, kopplat till vårt uppdrag i skollag och läroplan, barnkonvention mm. men framför allt – kopplat till vad som är viktigt för barnet. Inte bara vad som går att mäta, visa, bekräfta, bevisa utan som ett sätt att se barnets alla olika kompetenser och förmågor i relation med utbildningen, i relation med miljö, material – lärverktyg, i relation med fakta, fantasi, kreativitet och tänkande. Pedagogisk dokumentation som ett förhållningssätt blir ett redskap för att bygga relation, tillit, och förståelse — med respekt för barnets egen rytm och nyfikenhet.

Pedagogisk dokumentation som motståndshandling

Education is always a political discourse whether we know it or not.

Loris Malaguzzi, Reggio Children

Det är svårt att tala om pedagogisk dokumentation utan att tala om demokrati. Inte demokrati som ett formellt system – utan som ett sätt att leva tillsammans, där “democracy is… a mode of associated living, of conjoint communicated experience” (Dewey). Reggio Emilias filosofiska pedagogik påminner oss om att varje anteckning, varje foto, varje fragment av ett barns tanke är ett politiskt val: Vilka röster gör vi synliga? Vilka berättelser tillåter vi att forma vår gemensamma verklighet?

Den människosyn vi inspireras av från de kommunala förskolorna i Reggio Emilia – en syn på barnet som – ”a subject with rights… who learns through the hundred languages” – gör dokumentation till en handling av erkännande. När barns hypoteser, lek, humor, strategier, konflikter och prövande dokumenteras visar vi att de bär på kunskap, på perspektiv, på värde. Det är detta som gör dokumentation till en demokratisk agent: den omöjliggör tystnaden.
Men dokumentation handlar också om se skillnader. Reggio Emilias pedagogiska filosofi söker aktivt de många perspektiven, de många sätten att vara människa. Den ställer alltid den avgörande frågan: ”Vems röst hör/ser vi inte?” I en tid då utbildning ofta standardiseras, förenklas och mäts, blir detta en form av intellektuellt motstånd. Inte för att skillnad är ett problem – utan för att skillnad är en förutsättning för kreativitet, demokrati och kritiskt tänkande.  Det är också här som pedagogisk dokumentation blir ett filosofiskt redskap. Den tränar oss – barn som vuxna – i att se teorier och inte bara beteenden. I att fråga: Hur vet vi det vi tror att vi vet? Vad bygger vi våra slutsatser på? Vems tolkning styr? Finns det andra sätt att se? Kritisk tanke föds ur lyssnande, inte ur lydnad.

Det är just därför dokumentationen är ett redskap för demokrati: den förskjuter makten från vuxen till barn, från instruktion till lyssnande, från resultat till relation.

Reggio Children lyfter på sin hemsidan fram de element som gör filosofin möjlig:

• collegial and relations-based work
• a plurality of educators with the children each day
• the atelier and the atelierista
• the environment as educator
• documentation to make knowledge processes visible
• participation of families

Det är ett system byggt på lyssnande – inte på kontroll. På kollektiv analys – inte på individuell rapportering. På subjektivitet – inte på mätbarhet. Dokumentationens roll är både ödmjuk och radikal: den gör lärandet synligt, men framför allt gör den oss synliga för varandra. Den tvingar oss att samlas kring vår utbildning, vår organisation mm. och lyssna till mångfalden och vilka värden vi vill leva efter.

Och kanske är det just därför dokumentation behövs nu mer än någonsin. Inte som kontroll, inte som administration – utan som ett etiskt löfte: att ingen berättelse ska stå ensam, och att ingen röst ska försvinna i bruset. Så frågan är inte om vi ska dokumentera. Frågan är: Vill vi ha en förskola som stärker barn som tänkande, medskapande subjekt – eller en som reducerar dem till objekt för bedömning?

Om vi väljer det första, måste vi också förstå vad dokumentation egentligen är:

• Ett etiskt åtagande.
• Ett demokratiskt verktyg.
• En lyssnande kultur.
• En politisk handling.

Som Reggio Children formulerar det: “Education is an opportunity for the growth and emancipation of the individual and the collective… a meeting place where freedom, democracy and solidarity are practiced.” Det är detta som står på spel när vi diskuterar pedagogisk dokumentation. Det är inte en fråga om teknik – det är en fråga om vilken sorts samhälle vi vill bygga.

Referenser
Dahlberg, G., Moss, P., & Pence, A. (2007). Beyond quality in early childhood education and care: Languages of evaluation. Routledge.
Dewey, J. (1916). Democracy and Education: An Introduction to the Philosophy of Education. Macmillan.
Rinaldi, C. (2006). In dialogue with Reggio Emilia: Listening, researching and learning. Routledge.
Malaguzzi, L. (1993). For an education based on relationships. Reggio Children.
Palmer, A., & Lenz Taguchi, H. (2022–2024). De yngsta förskolebarnens språkutveckling och ordförråd. Rapport, ULF-projekt, Stockholms universitet. PDF
Fondazione Reggio Children. (n.d.). Official website. https://www.frchildren.org/en/
Reggio Australia. (n.d.). Orienting democracy. https://reggioaustralia.org.au/orienting-democracy/
Vi lärare. (2025). “Forskarna tvärvänder: Sluta dokumentera yngsta barnen”. https://www.vilarare.se/nyheter/forskola/forskarna-tvarvander-sluta-dokumentera-yngsta-barnen/