Miljön som den tredje pedagogen

Att det blev just den tredje pedagogen berodde på att Reggio Emilias förskolors barngrupper redan hade två pedagoger. När begreppet sedan spreds till Sverige tolkades det som att de samarbetande barnen var den första pedagogen, de vuxna den andra och miljön (alla värden, budskap, möjligheter och begränsningar inomhus och utomhus) den tredje. En högst rimlig tolkning eftersom pedagogerna i Reggio Emilia alltid lyft fram barngruppens betydelse för lärandet. Begreppet står också för en övertygelse om att miljö och material har stor betydelse för barns samspel och fostran in i ett demokratiskt medborgarskap, långt utanför förskolans väggar. 

I Reggio Emilias kommunala förskolor, liksom hos de som inspireras av dem, försöker man skapa miljöer och erbjuda material som stimulerar, inspirerar, utmanar och uppmuntrar till utforskande och lärande, och som skapar möten, kommunikation och lek. Men miljön som den tredje pedagogen handlar inte bara om den fysiska miljön, materialen och verktygen, utan också om hur man organiserar tid och rum så att hela organisationen kan fungera som ett viktigt verktyg för de värden och teorier man vill utgå ifrån.

Förskolorna i Reggio Emilia ställer höga krav på hur deras miljöer skall vara utrustade och organiserade. De talar också ofta om att barn har rätt till olika saker, till estetiskt inbjudande och genomtänkta miljöer som främjar vänskap, relationer, nyfikenhet, kreativitet och lärande. 

Begreppet miljön som den tredje pedagogen omfattar idag såväl fysiska, som sociala och kulturella miljöer, och pedagogernas medvetna val och underliggande motiv, verksamhetens idé och organisationsfrågor, samt hur man sätter samman arbetslag och planerar tiden.