Ateljékulturen måste in i vardagen

– Ateljékulturen ska inte vara ett isolerat rum, utan något som smittar av sig på alla avdelningar. Men det ska även sätta spår i vår stad. Ateljékulturen måste in i vardagen, det ska inte vara något separat, påpekar Elena Maccaferri under deras föreläsning ”Natur, hållbarhet och de hundra språken”. En insikt som lett till att de kommunala förskolorna i Reggio Emilia under de senaste tio åren har kommit att utveckla flera stadsateljéer för alla som bor i staden och inte enbart för de yngsta medborgarna. Något som började för cirka tio år sedan med en ljusateljé på Loris Malaguzzis Internationella Centrum, där andra stadsateljéer sedan vuxit fram.

Nu har en av deras förskolor, Salvador Allende, också börjat välkomna fler till sin park som är en unik uteateljé. Föräldrarna förstås, vilka varit delaktiga sedan de började skapa den tillsammans med Stefano Sturloni för tjugo år sedan. Men också pedagoger från stadens andra förskolor, skolans grannar, andra stadsbor, politiker...

Redan när Modern Barndom intervjuade Elena och Stefano där för fem år sedan nämnde de sin önskan om att få dela med sig av sin unika utemiljö och sitt ateljéarbete med fler, något de nu kan berätta att de har börjat göra. Och att deras arbete med svenska ateljeristor och pedagogistor som besökt dem under Reggio Emilia Institutets fördjupningsseminarier där även bidragit till hur de idag utbildar stadens förskolors egna pedagoger.

I Modern Barndoms reportage ”100 språk & 100 sorters gräs” (nr 4/13) lyfte Stefano Sturloni särskilt fram det viktiga samspelet mellan ute och inne:

När vi nu möts igen lyfter de också fram hur viktigt det är att skapa möten för hållbarhet, inte minst idag, och hur de arbetar med det.

– För oss har det stor betydelse att också kunna koppla samman så olika åldrar, från noll till sex år, fortsätter Stefano och berättar om de olika naturmiljöer, växter och djur, som deras 78 barn, och även barnen i den småbarnsförskola som också ligger i parken, får möta varje dag. Att de har nära till såväl en damm som höga träd, och ankor, kaniner, grodor ... Och att alla deras djur går fritt.

– För oss är det en viktig signal, i att det här är en plats som inte är bara är till för fria människor utan också för fria djur.

– Vi är också en förskola som gillar att göra utflykter för att vidga våra vyer, möta nya landskap och sammanhang som vi inte har på vår förskola. Men eftersom vi inte kan göra det varje dag har vi skapat en utemiljö som är tillräckligt utmanande och varierande, fortsätter han om de stockar, kullar, tunnlar, träd, kojor, bambuskog och mycket annat som finns där istället för färdigkonstruerade lekställningar. När han visar en bild på deras klättertorn och säger att ”den är 5,5 meter högt” hörs en ljudlig andhämtning från publiken.

– Vi har med i vår planering att det måste få finnas risker också för barnen. Något han också återkommer till när han berättar mer om ett projekt, där barnen får utforska även en giftig växt, Euphorbia Prostrata (tillhör törelfamiljen, vars växtsaft är giftig). Ett av tre ”ogräs” som de tillsammans börjar ta hand om och lär sig mer om istället för att rensa bort dem från gården.

För Stefano är det viktigt att inte enbart uppmärksamma barnen på vad vi människor riskerar i sådana möten utan också vad växterna riskerar när de möter oss.

– Det är spännande att diskutera med dem om vad den vildvuxna delen av gården riskerar när de springer där, trampar ner och sliter upp växterna.

Barnen vet att Stefano Sturloni är intresserad av deras iakttagelser och tankar. Något som Modern Barndom erfarit flera gånger, hur barn gärna kommer till honom för att visa eller berätta något och hur han då lyssnar på dem.

– Vi är inte så intresserade av att förstå hur väl grundad en fråga är ur ett naturvetenskapligt perspektiv utan vi vill ha barnens frågor oavsett det och alla deras tolkningar kring det de möter, förklarar Stefano, när Elena berättar att ateljékultur handlar om att väcka frågor, och att även neurovetenskapen idag lyfter fram hur viktigt det är att vi under våra första år i livet får ställa massa frågor.

– Det vi vill uppmuntra är att synliggöra alla frågor som barn ställer för att kunna generera ännu fler. Vi vill lyfta barns teorier och uppmuntra dem till att ha så många frågor att det blir fler. Det är ett bra förhållningssätt, fortsätter Elena.

– Genom barnens frågor får vi också fatt i deras livsvärldar, vilka visar sig i de frågor de ställer så vi kan skapa grupper där alla är delaktiga, säger Stefano och tillägger skämtsamt men ändå med en smula allvar att Allende minsann ”har format många naturvetare”.

Ateljékultur handlar om ekologisk känslighet, och att få använda alla sina sinnen – och att saker måste få ta tid. För som Elena påpekar:

Därtill förstås den viktiga estetiken.

– Vi tror att det bästa sättet att lära sig är när det finns en estetisk dimension, för i det ögonblick vi blir förundrade sker det en stark koppling i våra hjärnor vilket gör att saker kan börja hända, förklarar Elena och lyfter fram den parallell som finns mellan hur barn och konstnärer utforskar världen, att de har samma förhållningssätt i att det är processen och inte produkten som är det viktiga.

– Om vi stannar länge i ett lärande och är nyfikna finns det precis som i naturvetenskapen inte bara ett så här är det, utan det finns alltid många olika reflektioner i långa utforskanden, fortsätter Elena.

– När man pratar om ateljéer och stadsateljéer är det viktigt att skilja på ateljéer och workshoppar för att förstå att det vi gör i våra ateljéer inte är några happenings som tar slut efter två timmar utan att dokumentationen finns med hela tiden som en grund för reflektioner och hur vi sedan går vidare utifrån det, påpekar Elena Maccaferri på tåget mellan föreläsningarna när hon och Stefano berättar om hur Salvador Allendes park nu håller på att bli till en 0 – 99 års ateljé, som är arbetsnamnet för deras stadsateljéer.

Text: Maria Herngren och Åsa Hejdenberg

Bild: Maria Herngren, Åsa Hejdenberg och Istituzione – Reggio Emilias kommunala förskolor