Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

”Vi är inte här för att lära er utan för att upptäcka tillsammans”

2019-05-17

Varje år, som ett säkert vår- och hösttecken, dyker de upp hos Reggio Emilia Institutet, någon eller några italienska pedagoger, för att dela med sig av sin praktik till svenska kollegor. De två senaste föreläsarna från Reggio Emilia har dessutom gästat Sverige tre terminer i rad, med idel nya tankar och berikande exempel från projekterande arbeten. Alla som inte kunnat vara med då – i Luleå, Stockholm, Göteborg eller Malmö – liksom de som har varit det, får här chans att möta Annalisa Rabotti och Matteo Bini när Modern Barndom träffar dem innan deras föreläsning 8 maj i Stockholm.  

Första bilden: Ateljeristan Matteo Bini (till vänster) och pedagogistan Annalisa Rabotti (till höger) från Reggio Emilia, under en av sina föreläsningar för Reggio Emilia Institutet i Sverige. Här gästar de Malmö tillsammans med institutets VD Greger Rösnes och tolkarna Anna Barsotti och Karin Gandini.

Andra bilden: Bild från några deltagares utforskande och skapande av rörelse under Matteo Binis och Annalisa Rabottis workshop i Reggio Emilias ateljé.

Tredje bilden: Ateljeristan Matteo Bini (till vänster) och pedagogistan Annalisa Rabotti (till höger) tillsammans med Modern Barndoms Maria Herngren i Reggio Emilia Institutets ateljé.

VI VILL VISA ATT ALLT ÄR MÖJLIGT

– Jag är verkligen inget proffs. Ni har era erfarenheter och jag har mina och här måste det till ett möte mellan oss. Det är egentligen samma förhållningssätt som jag har med barnen, förklarar pedagogistan Annalisa Rabotti när Modern Barndom undrar hur de förbereder sig för att möta pedagoger med så olika erfarenheter. Bland dem som kommer för att lyssna på deras nya föreläsning ”Progettazzione” om projekterande arbetssätt, delaktighet, 100 språk och pedagogisk dokumentation för alla åldrar, finns säkert de som själva har arbetat med detta under många år medan andra knappt ens har börjat; dessutom i ett annat land.

– Vi är inte här för att lära er utan för att upptäcka tillsammans, precis som vi gör med våra kollegor och med barnen hemma, fortsätter Annalisa. Vi vill visa att allt är möjligt, förmedla den öppningen från första stund.

– Och respektfullhet. Respekt för barnen, respekt för det vi undersöker, respekt för tiden … precis som vår respekt nu för er, fortsätter ateljeristan Matteo Bini; för en sak som jag definitivt har lärt mig är att aldrig ta något för givet, aldrig vara överlägsen utan försöka berätta så att alla kan förstå.

– Vi har verkligen ett ansvar, särskilt när vi är här för tredje gången, inflikar Annalisa.

– För mig är det här fantastiska tillfällen för att vi får berätta om vad vi gör med våra barn i vardagen. Om allt som är meningsfullt och djupt allvarligt, och att vi gör det tillsammans, barn och vuxna. Det ger mig en sådan energi att fortsätta, säger Matteo.

Vi har just gått igenom rum fyllda med naturmaterial, digitala verktyg, papper, färger, pennor … innan vi slår oss ned vid ett bord, kant i kant med ett fönsterbräde där ekollon och kastanjer gror och grönskar i vattenfyllda glasburkar. Snart skall Annalisa och Matteo arrangera en liten workshop här, i en ateljé som skulle ha kunnat vara i Reggio Emilia. Därtill klingar deras italienska mellan oss när de svarar på Modern Barndoms frågor förmedlade av tolken Karin Gandini. Men utanför fönstret glittrar Mälarens vatten och vårgrönskan har intagit såväl stranden här på Kungsholmens sida liksom Långholmens mitt emot. Vi sitter i Reggio Emilia Institutets ateljé där institutet erbjuder olika slags workshoppar och kurser sedan ett par år.

Matteo Bini börjar berätta att han visserligen gick en konstnärlig inriktning på gymnasiet men att han sedan valde sitt andra intresse och gick vidare till en idrottshögskola. Slumpen gjorde dock att han på en barvägg i Bologna såg Loris Malaguzzis dikt om de hundra språken, och blev nyfiken på förskolorna där. När han senare fick syn på den tävling – som man brukar utlysa för de här tjänsterna – till ateljerista i Reggio Emilia, tänkte han:

– Nu testar jag, utmanar mig själv, och prövar att ta mig tillbaka till konsten.

Det gick! Matteo påpekar dock att han följt samma röda tråd, såväl under de första idrottsåren som de senaste tjugo åren som ateljerista då han också engagerat sig på fritiden i ungdomar och idrott.

Jag har alltid intresserat mig för och utforskat rörelse, både i motoriken och i konsten.

Annalisa visar sig också ha haft en ovanlig ingång till Reggio Emilias pedagogiska filosofi.

– Mitt första möte var genom min gymnasielärare som brann för det här och som tog oss med till den första utställningen 1996. Det jag mötte då var så långt ifrån min värld och vad vi fick göra i gymnasiet och ändå så nära mig. När jag senare hörde om en fortbildning som ReMida ordnade tog jag chansen och fick praktisera på en småbarnsförskola nära Reggio Emilia. Det blev mitt andra möte med Reggio Emilia.

Under de år hon sedan utbildade sig till lärare jobbade hon samtidigt och gick all fortbildning som fanns. Snart blev det även en masterutbildning till pedagogista.

Det har jag arbetat som i femton år, och under de åren har jag fått möta alla historiska pedagogistor i Reggio Emilia. De som arbetat med Loris Malaguzzi, vilket varit väldigt utvecklande för mig och som gjort att Malaguzzi varit väldigt närvarande.

Så är det inte riktigt längre, kommer både hon och Matteo in på lite senare när de berättar om alla nyanställda pedagoger. Men först ett par saker till om vad de vill dela med sig av när de är här.

Jag vill gärna hitta fokusfrågor, moment som lett till en viss utveckling i arbetet, och berätta om det, säger Matteo. Jag vill gärna få med något exempel på vad som triggar oss i Reggio Emilia idag, fortsätter Annalisa.

Och förstås om ”progettazione”, det projekterande arbetssätt som de kommunala förskolorna i Reggio Emilia har utvecklat och som deras föreläsning handlar om. Det är också här vi kommer in på vilka nya svårigheter och utmaningar som möter dem idag, när de får frågan om hur projekterandet har förändrats över tid.

– Våra observationer och pedagogiska dokumentationer och våra viktiga grundvärderingar och aspekter i dessa begrepp har länge suttit så djupt i alla som har arbetar på våra förskolor, ända tills för några år sedan, börjar Annalisa förklara. Då pågick den största delen av deras fortbildning under arbetets gång, idag krävs det något annat och mer för att få till det.

– Idag kommer många lärare från hela Italien till oss, på gott och på ont. Det gör att vi får ta emot lärare som har en totalt annan syn på barn, förskolor och hur vi vill arbeta än vad vi har, fortsätter Matteo, vilket förstås gör det väldigt svårt att jobba för dem i Reggio Emilia om man inte är grundad i deras sätt att förhålla sig till barn.

– Under mina femton år har vi gått mer från att arbeta med få stora projekt till att arbeta med fler vardagliga projekt, i det lilla. Vårt arbete måste verkligen vara inkluderande från början. Alla måste få vara med i våra enkla projekt i vardagen, vilka dessutom ger oss en möjlighet att lära känna barnen mycket mer. Vi vuxna måste också kunna visa vår sårbarhet och vårt tvivel, samtidigt som vi måste göra vuxnas roll så tydlig som möjligt i hur vi är med barnen, fortsätter Annalisa, och poängterar hur viktigt det är att också sätta allt i ett sammanhang.

– Det allra svåraste med vårt projekterande förhållningssätt tycker jag fortfarande är vilka val jag ska göra. Det är klart att jag inte kan följa alla spår jag får från barnen även om jag skulle vilja pröva många fler, säger Matteo, och funderar vidare på nästa fråga: Vad som utmanar dem mest och som de skulle vilja pröva eller utveckla mer när det gäller deras projekterande.

Jag skulle gärna vilja sluta göra, göra, göra, och bara få stanna upp och lyssna – lyssna på ett ännu djupare sätt, säger Matteo.

– Vi törstar ständigt efter att få stanna upp mer och vara i fördjupningarna, i ett slags research i det som väcker intresse. Samtidigt finns det alltid en annan möjlighet, säger Annalisa och kommer in på alla de saker som är viktiga i dagens värld och därmed också för barnen och förskolorna.

– Ensamheten som vi ser idag är ett jättestort problem. Vi måste verkligen arbeta för att öppna för relationer med andra. Hur tänker den andre, få människor att flytta sina tankar. Det är detta tänkande i Reggio Emilia som har format mig och som behövs i dagens samhälle, fortsätter hon, samtidigt är det detta som är så svårt och viktigt att fortbilda den yngre generationen om. De lärare som kommer till dem nu.

Väcka den där nyfikna blicken i dem så att de kan bli förundrade. Det är nästan den svåraste utmaning vi har idag, odla den där kompetensen i att kunna förundras igen och igen inför alla till synes små saker i vardagen.

– Jag upplever också att yngre pedagoger har svårare för att vara med barnen på ett lustfyllt och passionerat sätt idag, och det tar mer tid för oss att skapa en vi-känsla. Jag tror att vi måste jobba ännu mer på att alla måste känna att vi är på en väldigt viktig plats, säger Matteo och syftar på förskolan. Så tar han en kort paus, tittar allvarligt på mig och tillägger:

Allt är inte enkelt i Reggio Emilia heller. Det finns massa områden som vi verkligen måste utveckla. Ingenting är färdigt. Det här projektet kring fostran och kultur är så mycket större än det vi gör.

Som den gamla idrottslärare han också är handlar mycket om att våra kroppar måste vara med när vi öppnar oss för och tar emot andra, för att kunna hjälpa dem.

– Jag har också märkt att den yngre generationen är mer rädd för att göra fel, att de bär på en oro och spänning som om de satt på ägg. Att de ofta frågar sig saker som ”Vad kommer den här föräldern att säga?” eller ”Gör jag rätt nu?”, fortsätter han och tillägger:

– Vi har en masskultur som plattat till vissa värden och som gör oss så rädda för den andre och för att göra fel.

Hur vi välkomnar nya familjer idag i våra förskolor är därför helt avgörande, fortsätter Annalisa, vi måste flagga kraftfullt för vår vision och för de värden vi tror på. Något som hon återvänder till när vi når fram till den sista frågan; om det finns något mer som de skulle vilja föreläsa om ifall de får komma tillbaka till Sverige ännu en gång.

– Ja, om förskolornas viktiga arbete att verkligen jobba med en politisk fråga som välkomnandet är.

– Och hållbar utveckling, med mer extrema exempel, tillägger Matteo som precis varit i Palestina där han mött sådana.

Jag tycker också att det skulle vara väldigt spännande att få fördjupa mig i, och försöka förstå, hur barn ser på världen idag. Många vuxna tror så mycket om barn, som att alla barn är så kreativa. Så är det inte alls utan barn är beroende av de sammanhang vi skapar för dem, fortsätter han.

Precis som vuxna också är. Snart skall Matteo och Annalisa hålla i en workshop för några vuxna i Reggio Emilia Institutets ateljé, varför vi måste avrunda intervjun så de hinner förbereda ett bra sammanhang. Dagen därpå väntar en än större publik, i anrika Stockholmsbiografen Zita, på att få ta del av hur de skapar sådana sammanhang för barn i Reggio Emilia, och dagen därpå möter de än fler i Malmös börshus.

Bilder från Annalisas och Matteos workshop i Reggio Emilia Institutets atelje.

Föreläsningar som Annalisa inleder med att försöka ge publiken en grundläggande presentation av Reggio Emilias pedagogiska projekt innan de låter dem ta del av några projekt från deras småbarnsförskolor, Nidos, och 3-6-årsförskolor, Scuole d'Infanzia, idag.

– Vi vill understryka att alla barn har rätt till liv, skönhet, kunskap, framtid ... börjar Annalisa Rabotti, och att vi tycker det är viktigt att alla städer synliggör barns kultur. Städer som gör det visar att de satsar på barnen.

Så berättar hon vidare om deras historia, om hur viktigt det är för dem att människorna i deras stad efter många års fascism faktiskt reste sig med den viktiga önskan om att börja med barnen. En önskan som de bägge snart visar hålls levande än i dag med de exempel som de har med sig från olika projekt, antingen de arbetar med lera med de allra yngsta eller med speglingar och reflektioner med de lite äldre.

– Miljön måste klara av att ställa frågor till barnen, påpekar Annalisa när hon även här tar upp de viktiga sammanhangen.

Barn behöver förstås få lära sig saker och utvecklas. Men de behöver också få förundras, ha roligt och beröras av något. Det är jätteviktigt. Det är också ett av de hundra språken, fortsätter hon och tillägger:

– De hundra språken är viktiga för oss vuxna också.

Text: Maria Herngren
Bild: Annalisa Rabotti, Åsa Hejdenberg, Reggio Children, Karin Gandini