Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

”Det är så viktigt att vi arbetar med barnens kritiska tänkande”

2019-06-14

Innan sommarens lediga dagar samlas hundratals pedagoger, forskare och andra intresserade från hela landet för intensiva symposiedagar i Stockholm för 23:e året i rad. Denna gång handlar det om didaktiken och konsten att undervisa i förskolan. Och som alltid under Reggio Emilia Institutets sommarsymposium finns Reggio Emilia i Italien med. Denna gång med pedagogistan Elena Maccaferri som föreläste om Den vardagliga dimensionen i projekttänkandet. I höst är hon tillbaka, och då med ateljeristan Stefano Sturloni. Men i väntan på det fick Modern Barndom en pratstund med henne som vi bjuder på här.

– När jag fick dina frågor i förväg tänkte jag att alla på något sätt handlar om relationen mellan lärande och undervisning, att det är något man hela tiden måste ha i minnet. Det är det som gör vad vi får för bild av barnet – och av människan – och av världen. Undervisning och lärande spelar roll för hur vi är och hur vi vill vara mänskliga. Det är därifrån alla våra grundläggande idéer för våra förskolor i Reggio Emilia kommer, som till exempel vikten av delaktighet.

Vi sitter i den stora och välfyllda restaurangen i Garnisonen på Östermalm i Stockholm. Elena Maccaferri har bara fått vila rösten i tio-femton minuter samtidigt som hon fått i sig lite mat efter en hel förmiddags föreläsning innan det är dags att ta till orda igen, om än för en mindre publik. Men det här är frågor som engagerar henne, det märks, och inte minst nu i det läge som världen och inte minst Italien befinner sig i på så många plan: socialt, politiskt, kulturellt, miljömässigt.

Det är så viktigt att vi arbetar med barnens kritiska tänkande, som jag sa i slutet av min föreläsning, att vi får dem att tänka själva.

– Men det handlar inte om individualism utan om att man måste få utveckla sina åsikter i samarbete med andra. Vi tänker att vi alla är beroende av varandra men också av naturen. Våra tankar och åsikter är därför inte något individuellt utan något som hela tiden befinner sig i samspel med omgivningen, säger Elena och fortsätter:

– I Italien pågår det stora nedskärningar nu, inte minst inom kulturen. Det visar att vi aldrig kan vara säkra på de rättigheter som vi har uppnått utan vi måste hela tiden kämpa för dem. Därför måste vi hela tiden också diskutera hur vi tänker om lärandet och kämpa för det. Vi måste hålla fast vid att det inte kan vara förprogrammerat, utan att vi – barn och vuxna – måste tänka om det tillsammans, som jag också försökte beskriva i förmiddags.

Det vi tänker att vi jobbar med är barns empati, att bevara den och jobba för att de får behålla den. Empati för varandra, men också för naturen och för föremål som vi tydligt kan se att barn har. Vi måste jobba med att bevara och utveckla deras empati så att den kan bilda antikroppar mot de faror som vi ser allt mer av idag, mot den arrogans och förfulning som breder ut sig.

Anna Barsotti, en av förmiddagens tolkar, sitter mitt emellan oss och översätter. Den andra, Karin Gandini får aldrig tillfälle att byta av, så hon hämtar varsin kopp espresso åt oss istället medan Elena Maccaferri fortsätter. Hon tar bland annat upp ett par exempel på vad som händer i Italien idag, som den lärare som visade film om 1930-talets raslagar i Italien och sedan diskuterade med sina elever om hur det ser ut i Italien idag.

– Hon blev avstängd i två veckor, utan lön, vilket man motiverade med att det är förbjudet att driva politik i skolan. Medan vi tänker att undervisning är politik. Naturligtvis ska man inte driva propaganda, men att undervisa är och måste få vara ett ställningstagande. Låt mig ge ett exempel till:

– När vår inrikesminister Matteo Salvini som är ledare för Lega höll ett torgmöte nyligen var det en kille i 20-årsåldern som vecklade ut en banderoll där det stod ”Älska din nästa såsom dig själv”. Då hoppade många på honom och misshandlade honom. Salvini gjorde ingenting för att stoppa det istället förlöjligade han killen och det han hade gjort.

Elena Maccaferris röst blir allt mer bestämd.

Vi befinner oss i ett historiskt ögonblick! Nu måste vi vara tydliga med vad vi vill och vad vi har arbetat för. Därför är det så viktigt att alla barn får utveckla sitt kritiska tänkande och får känna att de kan uttrycka sin mening. Och att vi bygger upp vackra och empatiska sammanhang för barn där de får lära sig.

Det här är också grunden till varför hon denna gång valde att tala om den vardagliga dimensionen och lyfta fram exempel på det.

– När jag är ute och föreläser och berättar om något projekt som vi arbetat med finns alltid en risk att de som lyssnar ser projektet som något för sig, skilt från vardagen, men så är det aldrig. Det jag har försökt få fram idag är att allt i ett långt projekt grundar sig i vardagen, och att det inte finns några hierarkier mellan dem, inte heller mellan tid och rum, utan lärandet finns överallt. Därför är det så viktigt att slå vakt om vad som händer hela dagen. Se till alla små processer som händer hela tiden och göra både oss vuxna och barnen medvetna om det. Vi tänker att detta också är en rättighet som barn har, att få mötas av ett empatiskt lyssnande hela tiden. Som jag pratade om under förmiddagen är lärandet inte linjärt utan det går upp och ner och hit och dit hela tiden. Och att lärandet behöver tid, därför är vardagen så viktig.

Elenas blick, mimik, kroppsspråk och röst gör emellanåt översättningarna onödiga. Hon är lätt att förstå, men inte lika lätt att hinna fästa på papper, om inte tolken fanns där emellan oss.

Man kan säga att dokumentationerna tar fram det barnen gör ur osynligheten och att vi med hjälp av dem hela tiden kan lära oss av vad barnen gör.

– Vi tänker också att vi har många olika uttrycksmöjligheter för att det hänger ihop med barns rättigheter att få uttrycka sig på många olika sätt. Det här måste även vi pedagoger utveckla oss i, för även om det kan kännas tryggare att få ett spår att följa så är det inte så livet ser ut. Vi måste hela tiden kunna vara flexibla, men också noggranna när vi färdas tillsammans med barnen. 

– Man kan se det lite som jazzimprovisationer, tillägger hon, att ju mer man kan desto bättre blir man på att kunna fånga det som sker i ögonblicket, och dessutom göra det med en egen stil.

Just som hon själv gör när det är dags att avsluta det här mötet, genom att lyfta föräldrarna.

Att de är delaktiga i hur vi arbetar med lärande är grundläggande för oss. Förskolor är ställen där alla lär – barn, pedagoger och föräldrar, fortsätter hon.

Nästa gång Elena Maccaferri kommer till Sverige blir det tillsammans med ateljeristan Stefano Sturloni.

– Än vet jag inte exakt vad vi ska prata om, eftersom jag nyligen fick veta det, däremot vet jag att jag skulle vilja få till mer diskussioner med publiken och inte bara föreläsa som jag gjorde idag. För är det något vi behöver göra idag så är det att diskutera mer med varandra. Men när Stefano är med kommer det säkert att handla om natur och barn också, säger Elena Maccaferri, som vet att Modern Barndom redan känner till hennes, och hans långa arbete på förskolan Allende och inte minst parken där som Modern Barndom skrivit om tidigare (100 språk & 100 sorters gräs – progettazione på Salvador Allende, i MB 4/14).

Text och bild: Maria Herngren

Senare intervju