Möt juni månads pedagog Andrea Creutz

2017-06-05

I varje nummer av Modern Barndom finns ett pedagog-porträtt av en förskollärare, barnskötare, forskare, lärare, ateljerista eller pedagogista. Under våren – mars, april, maj och juni – kommer fem svenska ”pedagoger” som Modern Barndom mötte under ett fördjupningsseminarium i Reggio Emilia i februari att göra detsamma här på hemsidan. Möt juni månads ”pedagog” här: bildkonstnären, lektorn i konst och ateljeristan Andrea Creutz.

Ateljeristor utan gränser

Från kontextuell konst till pedagogik, utifrån ett maktanalytiskt perspektiv. Konsten har tagit Andrea Creutz från uppväxtens Jönköping till konstskolor, jobb och utställningar i Köpenhamn, New York, Berlin, Stockholm, men också till ateljeristautbildningen och till Reggio Emilia i Italien, där hennes önskan att föra ut konsten i samhället fått ytterligare näring denna vår.

Tänk stadsateljéer på gator och torg! Föra ut den här barnsynen och den här kreativiteten till andra delar i samhället, till alla andra barn men också till vuxna. Vi skulle kunna bygga olika nätverk, som ”ateljeristor utan gränser”.

Andrea Creutz är full av idéer, inte minst tack vare åren på Konstakademin i Köpenhamn vilka blev till en rik mylla både för hennes konstnärskap och för hennes aktivism och intresse för såväl kollektiv pedagogik som för undervisning utifrån ett maktanalytiskt perspektiv. Något som på senare år gjort att hon fått upp ögonen även för Reggio Emilias pedagogiska filosofi.

Här ser jag verktyg, teorier och praktik som jag känner igen som konstnär och som är parallella med hur jag jobbar med kontextuell konst, med dess kopplingar till samhället och till politiken, och till deras kollektiva läroprocesser, syn på människors mångfald och på material. Hur de försöker lyssna in och förstå diversitet. Ja, allt det som vi har lyssnat på och arbetat med de här dagarna, säger Andrea Creutz när vi äntligen hittar en ”ledig” stund – under frukosten – den sista dagen på Reggio Emilia Institutets och Reggio Childrens fördjupningsseminarievecka i Reggio Emilia. Men vi börjar med ett gå tillbaka till hennes studieår på olika förberedande konstskolor i Stockholm, vidare till Konstakademin i Köpenhamn under dess dynamiska år i mitten av 1990-talet.

Mitt intresse för pedagogik väcktes under den här tiden. Vi var en grupp studenter som reagerade på utbildningens uppdelning i professorsskolor, avsaknaden av kvinnor i lärarkollegiet – skolan fick sin första kvinnliga professor först då – och den stränga uppdelningen mellan praktik och teori. Vi startade därför Aircondition, en avdelning för skolans alla studenter, där icke-hierarkisk, genusmedveten undervisning bedrevs tillsammans med inbjudna internationella gästlärare. Under tre år drev vi den helt i studentregi, därefter lyckades vi få upplägget integrerat i skolans struktur. Att vi klarade det tror jag var på grund av vår fasta övertygelse att vi som studenter var producenter och inte konsumenter av kunskap. Den gemenskap vi upplevde i studentgruppen och insikten att det är möjligt att påverka till synes solida strukturer har varit avgörande för mig i mina fortsatta val att involvera mig i konst och aktivistiska sammanhang.

Projekten var många och utvecklande, men konstmetropolen i väst lockade och Andrea for till New York för studier på Pratt Institute och Whitney Independent Study Program. Sedan blev det Köpenhamn igen, men även Berlin, och olika researchbaserade konstprojekt, som till exempel Swop Projects, där hon samarbetade med konstnären Lise Skou om att sprida material och idéer kring informell ekonomi, bytessystem, och självorganisering. Samtidigt undervisade Andrea på Sociologiska institutionen vid Köpenhamns universitet och på olika förberedande konstskolor i Danmark.

Jag blev väldigt intresserad av pedagogik som del av mina konstprojekt, något som jag kunde använda i mina kurser också. Särskilt kollektiv pedagogik, Paulo Freires och Augusto Boals arbete, och jag byggde upp en helt egen kurs kring undervisning ur ett maktanalytiskt perspektiv.

Andrea Creutz fick så småningom jobb som lektor i konst i Stockholm på Konstfack, där hon blev introducerad till Hillevi Lenz Taguchis idéer om pedagogisk dokumentation, vilket fick henne att söka Reggio Emilia Institutets ateljeristautbildning.

För mig blev den utbildningen både till en research i min konstnärliga process och en vidareutbildning för mig i min undervisning på Konstfack, förklarar Andrea och funderar på vad hon nu varit med om tillsammans med ett femtiotal andra ateljeristor och pedagogistor från Sverige.

Det här veckoseminariet i Reggio Emilia har verkligen haft ett smart upplägg. Med en så imponerande uppgift i att låta oss undersöka en plats, zooma in den mer och mer, samtidigt som vi tillsammans får undersöka några olika platser, så att pluraliteten av intryck också kommer fram, och det kollektiva arbetet. Det här är något jag kan ta med mig till mitt arbete med vuxna också. Dessutom har det här verkligen varit en så inkluderande grupp, där alla är nyfikna på varandra, det har gjort ett starkt intryck på mig, säger Andrea Creutz.

Text och bild: Maria Herngren

Namn: Andrea Creutz

Yrke: Bildkonstnär, lektor i konst och ateljerista.

Arbetsplats: Egna konstprojekt, Konstfack och ett förskoleprojekt (se blå rutan nedan) med utegruppen på Bondens förskola vid Nytorgets förskolenhet på Södermalm i Stockholm. Familj: Man och två barn.

Inspireras av: Silvia Federici, en italiensk-amerikansk forskare, lärare och aktivist inom den radikala autonoma feminist-marxistiska traditionen, och Mierle Laderman Ukeles, en amerikansk konstnär, som fokuserar på relationen mellan hushållsarbete och konstnärligt arbete.

Drömjobb: Nuvarande som konstnär, men också gärna mer av det jag fått del i genom ateljeristautbildningen. Jag skulle också vilja samarbeta med pedagoger, ateljeristor, konstnärer och barn om att bygga upp en plattform och ett nätverk för utbyte av strategier för estetiska processer och synliggörandet av barns uttryck.

Konst- och litteraturtips: Johanna Billings videoverk ”I’m Gonna Live Anyhow Until I Die” och Silvia Federicis bok ”Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation”.

Rytmen av nu

I Nordiska Konstförbundets ateljé på Södermalm i Stockholm har tio förskolebarn och deras pedagoger arbetat med ”rytmen av ett nu” tillsammans med en koreograf och en konstnär. Under tre intensiva vårveckor har de utforskat och skapat rörelser med hjälp av sina kroppar, musik, pennor, färger, papper, naturmaterial och lera.

– Vi har varit med barnen och pedagogerna, Lena Fredriksson och Bella Falk, i Rudanskogen och i Vitabergsparken, och här i ateljén, berättar Andrea Creutz, om sitt och koreografen från Wien, Elizabeth Wards arbete under hennes tre stipendieveckor i Nordiska Konstförbunds gästlägenhet och ateljé, som ligger granne med Bondens förskola vid Nytorget. Ett projekt som Andrea påbörjade i februari, men redan då hade förskolan arbetat med rörelse och dans under en längre tid.

– Ja, det märktes att barnen var vana vid att arbeta med dans, och eftersom jag inte pratar svenska blev rörelserna även det språk som vi kommunicerade med varandra på, berättar Elisabeth Ward för Modern Barndom samtidigt som barn efter barn kommer in och gör detsamma för sina familjer, visar och berättar, denna sista dag i ateljén som avslutas med ett öppet hus.