Modern Barndom – mer än en tidning

Modern Barndom har för mig varit mer än en tidskrift. Den har varit en plats, en riktning, ett samtal som aldrig riktigt tar slut. Det finns stunder i ett yrkesliv som etsar sig fast – möten, erfarenheter, idéer – och för mig blev Modern Barndom just en sådan punkt. Där möttes ord och människor, praktik och teori, tanke och handling.

Som en av de tidiga rösterna i redaktionskommittén fann jag i Modern Barndom en arena där yrkesmässig passion kunde dela rum med intellektuell nyfikenhet – där reflektion kunde möta vardagens konkreta arbete i förskolan.

Tidskriften växte fram ur en längtan efter fördjupning – ur övertygelsen att ord kan bygga broar mellan det vardagliga och det visionära. Redan från början fanns en vilja att föra vidare den samtalston som fötts i de nätverksbrev som Reggio Emilia Institutet en gång sände ut: fragmentariska, levande, ideologiskt engagerade.

Men, Modern Barndom bar på en större ambition – att tala till en bredare publik, att öppna samtalet för dem som ville tänka med, utan att förenkla det. 

Jag kom dit som en försvarare av textens långsamhet och av språkets möjlighet att rymma det sammansatta. Jag ville ge plats åt texter som vågade ta tid, som stannade kvar i motsägelserna och fördjupade dem. Det var inte alltid till lättsmält läsning, men till rikare, djupare närvaro. I det såg jag ett slags motstånd – en tro på att språket, i sin omsorgsfulla form, kan bli en handling i sig.

Samtidigt fick skriften en annan kraft när den mötte fler röster – pedagoger, forskare, konstnärer, föräldrar. Ur mötena växte något större än en enskild text: en gemensam tro på att barndomens frågor hör till kärnan av vårt demokratiska liv.

Att vara en del av Modern Barndom var också att leva i en spänning. Å ena sidan fanns viljan att tänka djupt och teoretiskt, att föra en intellektuell diskussion om barnsyn, språk och samhälle. Å andra sidan fanns förankringen i det konkreta: i vardagen, i mötet mellan barn och pedagoger, i miljöns betydelse. Ur det växte en väv av röster fram, där respekt blev både utgångspunkt och bärande ton. 

Jag såg hur texten kunde bli en handling – hur orden skapade plats för reflektion, och hur reflektionen i sin tur väckte ansvar. Vi började förstå att barns rätt till delaktighet inte bara var en metodfråga utan själva nerven i demokratins idé. Att lyssna till barnen är att försvara samtalets värdighet, att återerövra det offentliga rummet som plats för eftertanke.

Modern Barndom gav utrymme åt detta långsamma tänkande. Motsägelser fick lov att stå kvar. Frågor behövde inte besvaras med snabbhet, utan kunde mogna i dialog. Tidningen blev ett slags träningsfält för uppmärksamhet – att se i mellanrummen, där barnets blick möter pedagogens etiska ansvar. Språket blev inte bara ett redskap för att beskriva verkligheten, utan för att skapa den.

Vi har ständigt varit i dialog om hur vi skulle nå ut till nya läsare, människor med skiftande läsvanor och förväntningar. Att göra Modern Barndom relevant utan att förenkla den intellektuella kärnan var en balansgång som krävde stor respekt för våra olika roller – både som skribenter och engagerade pedagoger, men också som tänkare som ville spegla en bredare samhällelig rörelse.

Jag uppskattade särskilt de stunder då tidningens texter kunde skapa resonans utanför den egna sfären – när någon berättade om att ett nummer blivit till en diskussionsbok på en förskola eller att en text väckt nya frågor i en akademisk utbildning.

I en tid som ofta premierar snabbhet och enkla svar blev Modern Barndom en motröst. En påminnelse om värdet i det långsamma, samtalande, prövande. För mig blev det tydligt att seriös text är en form av omsorg – en respekt för både läsaren och den värld vi delar. Att skriva för tidningen var att bidra till ett kollektivt tänkande, där språkets precision blev en etisk hållning.

När jag nu blickar tillbaka ser jag hur avgörande det var att låta den intellektuella fördjupningen leva sida vid sida med den praktiska erfarenheten. Modern Barndom har hjälpt oss att förstå barndomen inte som ett tillstånd, utan som en rörelse – en levande, kritisk och samhällsbärande kraft.

I den internationella Reggio Emilia-rörelsen har Sverige burit på något särskilt: en vilja att förena estetik och etik, teori och vardag, tanke och handling i en gemensam strävan efter att försvara barns rätt att delta.

Det är en röst som vuxit fram i en specifik kontext – präglad av nordisk folkbildning, social tillit och ett djupt demokratiskt patos. Nu, när Modern Barndom går mot sitt slut som tidskrift, ser jag hur just denna röst måste finna nya former, nya forum, nya språk.

Vi behöver stärka vår plats i det internationella samtalet – inte som en röst som vill dominera, utan som en röst som vårdar samtalets olika perspektiv.

Att tala om Reggio Emilia i dag är att tala om världen som den ser ut: splittrad, global, digital, ekologiskt sårbar och ändå full av hopp. Vi behöver formulera hur Reggio Emilia kan vara en levande impuls i denna tid – hur respekten för barnets blick och lärandets samhälleliga kraft kan vitalisera kampen för både utbildning och demokrati.

Den svenska rösten i samtalet bör inte stå för ett färdigt svar, utan för en hållning. En tro på att demokratiska kvaliteter försvaras och utvecklas just genom en utbildning byggd på lyssnande, genom dialog över politiska, etniska, estetiska och etiska gränser. Modern Barndom har lärt oss hur. Den har tränat oss i att stanna upp, i att våga det långsamma, i att låta komplexiteten tala.

För mig personligen har Modern Barndom varit både andrum och motstånd. Ett sätt att hålla fast vid tanken att texten fortfarande kan förändra världen – inte genom att ropa högst, utan genom att skapa rum för eftertanke, precision och respekt. 

Tidskriften har lärt mig att demokrati alltid börjar med språk, där lyssnandet är dess innersta kärna. När jag nu tar farväl är det mer än ett avsked. Jag gör det med tacksamhet.

Utmaningen är att se till att samtalet fortsätter – i nya rum, i nya former, men alltid med samma uppdrag: att hålla frågan vid liv om vad barndom är – och vilken värld vi väljer att bygga tillsammans med barnen.

Text: Harold Göthson, en av grundarna av Reggio Emilia Institutet och tidningens förste ansvarige utgivare som under mer än 20 års tid var en återkommande röst i redaktionskommittén och krönikör. Han är också sedan starten styrelseledamot av Fondazione Reggio Children – Centro Loris Malaguzzi.