Estetiskt undersökande kring vad material gör

– Att öppna för en ettåring att kunna göra precis vad som helst, det tror jag är viktigt, säger Nina Odegard, nybliven doktor i utbildningsvetenskap, efter att hon under en lång intervju har delat med sig till Modern Barndom av sina tankar, erfarenheter och inte minst sin avhandling Aesthetic Exploration with recycled materials : Concepts, ideas and phenomena that matter, och alla de nya frågor som den väcker. Men vi ska förstås börja från början. Nina Odegard, har i många år arbetat i norsk förskola och i ett Återbruk, och skrivit Gjenbruk som kreativ kraft, en bok som snabbt ledde till svensk översättning och föreläsningsturné även i Sverige innan hennes nyfikenhet kring barn, återbruksmaterial, estetik, undersökande, lärande och hållbarhet tog henne vidare till akademisk forskning.

– Det har varit otroligt spännande! Men det viktigaste med min avhandling tror jag är att jag har utforskat begreppet estetiskt utforskande, som jag upplever har funnits i Reggio Emilia-världen länge men som inte haft ett bestämt innehåll tidigare i akademisk forskning om vad det är. När jag började utforska det hade jag ingen aning om att det skulle bli så centralt för min avhandling. Det var först under min halvtidsutvärdering, när Karin Hultman sa att det finns två vägar för mig att gå, antingen mot en mer bärkraftig ekologisk riktning eller barns estetiska utforskning, vilket hon rekommenderade. Jag började lyfta den idén med fler, om att konceptualisera begreppet estetisk utforskning, och såg då att här finns den röda tråden i mina forskningsartiklar.

Nina Odegards avhandling rör sig inom det posthumanistiska pedagogik-fältet, vilket med denna avhandling i sin tur har berikats med viktigt kunskaper, inte minst om barn och material, och sammanvävningen dem emellan, vilket en av opponenterna också påpekade.
– Kanske kan det göra att fler blir mindre rädda, att man ser att det inte handlar om att ta bort det mänskliga utan om att människan ska vara med i den materiella världen också. Om hur barn är i den värld som de är i och som är deras, och den relation de skapar till allt där, både till levande och till saker. Om vi vuxna kan ta in det skulle världen se annorlunda ut, om vi inser att vi kan lära av och tillsammans med djur, insekter, sand, träd… skulle vi också förstå värdet av att ta vara på dem, säger Nina och tillägger:

– Barn skapar relationer med material och om de får göra det med återbruksmaterial kanske det rentav kan få betydelse för hur de ser på och gör med saker i framtiden.
Att skapa relationer med ting är något som Nina själv har erfarenhet av, vilket hon skriver om i en av artiklarna; om allt förarbete hon var tvungen att göra i återbruket, allt som måste tvättas innan hon kunde erbjuda det till barnen.

– Det gav mig verkligen mer kunskap om materialen och deras möjligheter. Ja, ett annat förhållande till dem och förståelse för att de har en historia och att den är viktig att ha med sig. Men när det gäller innehåll och kemikalier kunde jag inte utveckla den delen också för forskning kräver ju begränsning för att hållas ihop.

Det har Nina Odegard ändå frångått i högre grad än vad som brukar vara möjligt. Inte för att hon inte kunde fördjupa sig i en monografisk avhandling som hon hade tänkt när hon sökte doktorandplats (i samband med att återbruket där hon arbetade skulle stängas) och fann en tjänst som var som klippt och skuren för hennes inriktning vid Oslo Metropolitan University, men som innebar att hon måste publicera flera artiklar i olika internationella vetenskapliga skrifter. Det är dessa som hon nu har knutit ihop och därtill utvecklat vidare i en gedigen avhandlingskappa.

Även om Nina Odegard enbart använder sig av bricolage som forskningsmetod i en av artiklarna så är avhandlingen i sin helhet synnerligen komplex. Som läsare är det därför lätt att förstå såväl hennes fascinationen inför alla spännande data, teorier, verktyg och erfarenheter som hon vill undersöka och pröva men också hur överväldigande det blir, om vilket hon själv skriver:

By exercising different analytical tools, I tried to dissolve hierarchies and recognize `everything’ that could affect the situation or experience, which made the research endlessly fascinating butat times overwhelming.

– Kappan är komplex för att få ihop alla artiklar, bekräftar Nina i sitt hus på en holme i Porsgrunns kommun, varifrån hon sköter sin undervisning på OsloMet (2,5 timmes bilfärd bort) och ett nytt forskningsprojekt. Men också i Modern Barndoms bildskärm i den gamla överläkarvillan, som Reggio Emilia Institutet hyr på en av Stockholms holmar, där vi träffades för drygt fem år sedan. Då var Nina här inför sin kvällsföreläsning om återbruk som kreativ kraft – och Nörd på det andra slänger blev rubriken på intervjun i Modern Barndom (nr 4/15). Kanske Doktor på det andra slänger denna gång?
Nej, det skulle bli för smalt och missvisande för den rikedom som Nina visar att estetisk utforskning med återbruksmaterial kan möjliggöra.

– Jag har jobbat väldigt intuitivt i detta. Situerad kunskap är inte bara en utan många. Min egen situerade ryggsäck består ju av min uppväxt, alla år i förskola och återbruk, barnen och materialen, Reggio Emilia-inspiration, forskning och akademin. Men också annat, som hur jag önskar leva ekologiskt, att jag har solceller och bin. Alla dessa saker är sammansatta i mig. Men när jag började forska kände jag inte till det situerade kunskapsbegreppet, att Haraway beskrivit det redan på 80-talet. Att det ens fanns en möjlighet att forska så här.
Det Nina visste var dock att hon ville titta närmare på utforskande möten mellan barn och återbruksmaterial i ett eller flera återbruk eller ReMida, vilket fick henne att tidigt ta kontakt med flera sådana i Norge och Sverige.

– Men jag visste inte att det ReMida jag fick kontakt med skulle börja ett nytt projekt med en black box. Det blev verkligen en överraskning! Black boxen blev till ett fantastiskt sammanträffande, att jag fick vara med under en sådan period av något nytt och prövande. Samtidigt var det inte svårt att dra paralleller till förskolor som har rum där de kan erbjuda barn mycket av detta, som att jobba med ljus och skuggor, digitala projekteringar, återbruksmaterial…

– Jag blev också överraskad över hur mycket material jag fick ihop. Det var ju bara tänkt som en pilot, men snart hade jag många timmars film, tusentals bilder, enorma mängder anteckningar, dels av vad barnen sagt och gjort men också vad de vuxna sagt och gjort, mina egna tankar… Det blev mycket dialog om det med mina handledare, om det var tillräckligt med material.

Det var det. Vilka hoppas då Nina ska läsa detta?
Här tycks nästan en ”portal” öppna sig när Ninas skratt rullar ut ur Modern Barndoms bildskärm.

– Vem läser avhandlingar!? Mer än vi forskare förstås, och några studenter kanske.
Hennes artiklar har dock redan rönt visst internationellt intresse, visar det sig, särskilt utanför Norden, så att hon formulerade sig på engelska har varit värdefullt.

– Men kämpigt. Fördelen är att jag blivit mycket bättre på engelska.
Hon har också fått komma till Nya Zeeland och Australien, möta forskarkollegor där, föreläsa, hålla workshoppar och besöka förskolor under 3,5 månader, samt Reggio Emilia-nätverk.
Under många år har Nina stått i dialog med Reggio Emilia, men hon betonar att avhandlingen inte är Reggio-forskning, även om den säkert kan vara värdefull för dessa sammanhang. Om några vill läsa en avhandling på engelska förstås, lägger hon till och nämner sedan att hon faktiskt har börjat skriva på en mer ”populariserad” version.

– Inte för att jag inte tror att folk i förskolan kan läsa den, men jag tänker att jag vill göra den mer läsbar för praktiken, visa hur de skulle kunna jobba med detta.
När det gäller norsk praktik lyfter Nina fram en tendens som hon har sett, vilket hon inte är ensam om bland forskare där, att materialen generellt sett minskat i norska förskolor de senaste tjugo åren.

– Jag tror att det kan ha med förskolans skolifieringen att göra, inte minst här i the global north. Det som en allt starkare new public management drivit fram. Då blir inte det individuella barnet lika viktigt, utan en mer normativ pedagogik på bekostnad av estetiska material. Här tror jag min forskning kan vara en motvikt.

Kanske också när det gäller annat, som att Nina inte skriver ut barnens ålder och kön?
– Klass, kultur, kön, etcetera, kan vara mycket viktigt för forskning, särskilt inom posthumanistisk pedagogik. I min forskning valde jag att ta bort dessa kategoriseringar eftersom jag på detta sätt kunde tvinga läsaren (och mig själv) att se vad barn kan vara, bli och göra utan att placeras i specifika kategorier.
Här ryms verkligen den önskan som fick inleda denna intervju – om att öppna för en ettåring att kunna göra vad som helst – även om Nina säger det först när vi ska logga ut, och där är vi inte riktigt än.

Nina Odegard berättar att hon precis har påbörjat ett samarbete med Åsa Bakken och Tina Selinger, i projektet ”Rummets kraft” vilket ska undersöka rums och materials betydelse för pedagogik och hållbar framtid, och där många förskolor i Oslo ingår.

– Jag hoppas att vi kommer kunna se hur olika material också är samarbetspartners, att de spelar roll, att ”matter matters”, och att vi ger större plats för det i pedagogiken. Det handlar mycket om att stanna upp och luta sig lite tillbaka för att se vad som händer, och inte bara använda våra ögon och öron utan utforska med alla våra sinnen. Här tror jag begreppet estetisk utforskning kan vara ett viktigt bidrag, säger Nina och tillägger: Estetisk utforskning handlar inte om vad saker är utan vad de gör. Om vi ser det får de en annan betydelse.

– Här kan vi se att det finns klara paralleller mellan remidamaterial och naturmaterial. Men man får inte missförstå mitt fokus på dessa material, för mitt fokus är också barnen. Och barn är verkligen mer kompetenta än vi vuxna när det gäller att se möjligheter i sådana här material. De har en öppenhet, ja de ingår kontrakt med materialen om att dessa kan bli vad som helst.

Text och översättning: Maria Herngren
Bild: Nina Odegard & Øyvind Risberg