Jag lärde känna Dario Fo redan 1966, som hans elev i Rom under en kurs om Commedia dell’Arte. När jag sedan flyttade till Sverige 1968 inledde vi ett nära samarbete, också med Franca Rame, hans fru och närmaste medarbetare, då vi introducerade deras ”politiska teater” här. 

När jag sedan organiserade en föreläsning med honom på den fria teatergruppen Narren i Stockholm 1972 för att stödja den fängslade anarkisten Pietro Valpreda (som på felaktiga grunder anklagats för ett attentat som förorsakat flera dödsoffer i Milano) ordnade jag även ett extra möte där för teatermänniskor som var intresserade av Darios och Francas arbete med politik och teater. 

Under ett samtal efter det mötet blev Dario mycket förvånad när han fick veta att man i Sverige gjorde teater för olika åldrar: för förskolebarn, skolbarn, ungdomar och vuxna. Alla förstod dock inte hans ironiska replik: ”Har ni inte teater bara för pensionärer också?” 

”Det vore en idé att utveckla!” tyckte någon, varpå han svarade: ”Om det hade funnits ett barn här, hade det dött av skratt!”

Dario berättade då också att han bjudits in till Reggio Emilia 1969 av en psykolog och pedagog där, för att hålla en föreläsning om barns skratt. Efter den hade han framfört några monologer ur sitt verk ”Mistero Buffo”, då just barnens och föräldrarnas reaktioner och skratt kommit vid olika tidpunkter och därigenom berikat allas förståelse och upplevelse. Men hans namn på den store pedagogen, som han trodde skulle bli världsberömd, glömde jag ända tills min fru Anna besökte Reggio Emilia 1978 och berättade om Loris Malaguzzi. 

Efter Darios första besök i Reggio Emilia utvecklades deras samarbete. När han trettio år senare, och två år efter att han fått Nobelpriset i litteratur, var inbjuden till Reggio Emilia för att fira minnet av Loris Malaguzzi på Teater Valli, ville han att hans föreläsning och Mistero Buffo-monologer också skulle tolkas till svenska av Anna, trots att bara ett hundratal av publikens 1300 gäster var svenska, pedagoger som var där på kurs då. Dario Fo hävdade att italienarna skulle fascineras av det svenska språkets musikalitet och att de kanske till och med skulle lära sig ett eller annat svenskt ord. Efter det var Dario i Reggio Emilia flera gånger, inbjuden av bland annat Reggio Children.

När jag och Anna var i Milano för att närvara vid de högtidliga ceremonierna dagarna efter Dario Fos död, så påminde hans son Jacopo mig om den dag 1986 som blev grundläggande för hans kunskaper om barndomen, då vi tillsammans åkte till Reggio Emilia och tillbringade en hel dag där med Loris Malaguzzi. Jacopo är författare och serietecknare, och tidigare även scenograf, men idag driver han framför allt det helt ekologiskt inriktade ”Fria Universitetet Alcatraz”. 

Loris Malaguzzi och Dario Fo, två stora män som berikat min kultur enormt mycket och som finns i mitt hjärta för evigt.

Carlo Barsotti

Regissör, skådespelare, föreläsare, författare och översättare

I översättning av Anna Barsotti