Dockteater ställer filosofiska frågor

När Modern Barndom träffade Sophia Segrell, konstnärlig ledare för Dockteatern Tittut, i våras för en intervju till artikeln ”Dockteater som berör” (Modern Barndom 2/23), om dockteaterns unika möjligheter, berättade hon bland annat om föreställningarna som genomförs på turné runt om i Sverige. Om allt som ska klaffa och hur viktigt det är att föreställningarna alltid blir magi för barnen.

I reportaget får läsarna också ta del av ett besök på hemmascenen på Lundagatan i Stockholm och föreställningen Årstiderna för barn från 2 år. Salongen är liten, ombonad, lugn och intim. Ett rum med fyra mörka väggar och en dörr som stängs när föreställningen börjar. Nästa gång Modern Barndom tar del av en av Tittuts föreställningar är förutsättningarna markant annorlunda. Visserligen fortfarande i Stockholm, men spelplatsen är Sergels torg och en plats som inte direkt är känd som ”liten, ombonad och lugn”. På de välkända trapporna som leder ned från Drottninggatan sitter barn med familj och vänner bänkade, barnvagnar och glassar i en salig blandning. Snart är det dags att möta de två vännerna Didi & Gogo.

Dockteatern Tittuts föreställning Didi & Gogo – väntar på bussen, i regi av Ingalill Ellung, riktar sig till barn från 2,5 år och är baserad på Anna Höglunds bilderbok med samma namn (Lilla Piratförlaget, 2021). Den är en humoristisk berättelse och fri tolkning av Samuel Becketts I väntan på Godot för ”barn och andra med barnasinnet intakt”. Historien är för Beckett-läsare bekant: det handlar om att vänta på något som aldrig verkar komma.

I ett hörn av torget finns scenen, liten i relation till torget men snart börjar en historia som är desto större att berättas. De två små griskompisarna Didi och Gogo sitter på en bänk och väntar på bussen. De väntar och väntar och hinner under tiden både möta en hund och äta smörgås. De skrattar, sjunger, dansar, bråkar och blir sams igen. Det börjar regna och ett träd slår ut. Men bussen kommer inte.

Sorlet från torget gör sig stundtals påmint, men bara stundtals. Starkast framträder sannerligen Didi och Gogo, som energiskt, lekfullt och varmt tar form med hjälp av dockspelarna Sofia Hollsten och Josefin Karlsson samt stöd av fantasifull och smittande musik av Bengt Ernryd. I trappan gungas det, och från håll sjungs, med i ”vi väntar, vi väntar, vadå på? vadå på?” Varken ett skrålande svensexagäng eller barn som nyfiket klättrar upp på scenen stör koncentrationen. Röran tas in och föreställningen flyter på.

Bussen dyker aldrig upp men väntan blir en akt i sig. Både boken och föreställningen är fina exempel på varför filosofiska och existentiella frågor fungerar utmärkt för både äldre och yngre barn, och hur det kan vara en språngbräda för vidare utforskande.

I slutet får alla barn som tittat ett kort, ett minne att ta med sig hem. Didi & Gogo lämnar scenen för den här gången, men är redan i september tillbaka i Dockteatern Tittuts repertoar.

Text: Elin Mellerstedt