Synvinkeln: Om att sakna i Coronatider

Mormor. Att sakna en mormor. Snälla, varma, kärleksfulla mormor. Mormors röst, mormors doft, mormors tid.

Jag saknar min mormors kalla skafferi med burkar fyllda av goda småkakor. Jag saknar klockan som tickar i hallen och doften i hennes linneskåp. Jag saknar sagan om den lilla myran som hon brukar viska i mitt öra innan det är dags att somna. Och värmen från hennes kropp bredvid mig i sängen. Jag saknar badkaret, bubblorna och havssvampen som jag och mina syskon sög upp vattnet med för att trycka ut över huvudet på varandra. Jag saknar hattarna, sjalarna och klackskorna i garderoben som tar mig till Champs-Élysées i 50-talets Paris, precis som mormor berättat. Jag saknar den rostade mackan på morgonen och bruset från radion. Jag saknar kramarna och pussen på kinden.

Det är mycket jag saknar med mormor, men det jag saknar mest är just att vara nära henne. I denna egendomliga Coronatid vi lever i inser jag att den saknaden jag känner för min mormor känner mina barn för sin mormor. Min mamma. Saknaden de upplever är såklart lika verklig som min. En saknad som känns i hela kroppen, en saknad som river i hjärtat.

Jag tror att trots att mina barn har andra minnen och erfarenheter av sin mormor så tror jag att vi saknar liknande saker. Jag tror att de saknar mormors bullar, sagorna de brukar läsa, lekarna de brukar leka, skratten, kärleken och hennes eviga tålamod och nyfikenhet.

Men precis som jag så tror jag att de främst saknar att vara henne nära, för det mina barn älskar mest av allt är när mormor kommer och hälsar på. Frågan de nästan alltid ställer så fort hon kliver in genom dörren är ”ska du sova över mormor?”.

Ska du sova över mormor? De orden väcker något speciellt varmt i mig, de väcker minnen från när vi sov över hos mormor som barn, men också roliga minnen som jag endast fått höra mormor återberätta. Övernattningar då jag inte velat somna och hon fått promenera fram och tillbaks i hallen med mig på sin axel. Jag känner tacksamhet och glädje att mina barn har en mormor de kan och vill ställa frågan till, ska du sova över mormor? Samtidigt en sorg över att vi befinner vi oss i en tid då vi inte vet när vi får träffa henne igen, än mer ovetande när hon får sova över igen.

Att ett virus kan vända upp och ner på vår tillvaro och röra runt i våra familjer, våra sociala sammanhang och retas så innerligt med våra känslor och tankar på det här sättet är så orättvist. Att ett virus kan komma mellan ett barn och en mormor, en vän, en medmänniska det är svårt för mig att förstå.

Jag bestämde mig för att trotsa Corona och försöka möjliggöra för mina barn att få sova över hos sin mormor ändå.

Vi köpte ett stort lakan som jag placerade ut på köksgolvet. Jag bad mina barn lägga sig ner och låtsas att mormor låg i mitten, låtsas att ni sover över hos mormor förklarade jag. De lade sig till rätta och låtsades att de sov. När de låg där och slumrade på golvet, med mormor mellan sig, så tecknade jag av dem med textilpennor. När jag var färdig väckte jag dem och de fick skriva varsitt meddelande till mormor.

I ett paket på posten fick mina barn resa hem till mormor och sedan dess har de sovit över hos henne varje kväll. Mormor säger god natt när hon lägger sig och god morgon när hon vaknar. De har till och med fått ta en svängom i tvättmaskinen.

Emma Lewis

ateljerista och förskollärare

Helsingborg