Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

”För mig blev mötet med detta nätverk en injektion i tilltron att läraren är demokratins viktigaste grovjobbare”, berättar Harold Göthson om mötet med dessa rektorer i Soweto vilka han också kunde glädja med ett ekonomiskt bidrag från Reggio Emilia Institutet som han här lämnar till Gladness Sifiso.

Synvinkeln: En lärorik resa till Soweto

2017-08-08

Tjugotre år efter apartheid är orättvisorna fortfarande enorma i Sydafrika där miljontals barn växer upp i fattigdom och våld. Men där finns också människor och verksamheter som gör skillnad – som de lärare Harold Göthson, seniorrådgivare i Reggio Emilia Institutet, möter under Areas, Sydafrikas Reggio Emilia-inspirerade nätverks, skolkonferens där i juni i år. Men än mer lärorikt är kanske hans möte med ett nätverk med skolledare i ett grannskap i Soweto.

Estetik är att visa omsorg om det nät vi alla är invävda i. Kanske borde man referera till röster som Gregory Bateson för att stärka ett sådant påstående. Skönhet handlar då om att vårda sin känslighet inför den andra, det andra, som Loris Malaguzzi sa 1988. Att som rektor Gladness Sifiso investera av sig själv och sina små resurser i ett fattigt grannskap i Soweto i Sydafrika blir då ett uttryck för just en sådan estetik. Veckan innan mitt besök på hennes skola var detta område blockerat av stenar och brinnande bildäck, i frustration över hur långsamt det går att bygga en demokrati och skapa anständiga villkor för de som aldrig haft några.

Här har Gladness Sifiso nu samlat ett växande nätverk av rektorer som är medvetna om det strukturella förtryck som apartheidtiden fortfarande utövar, men som också ser en möjlig väg bort från det i Reggio Emilias syn på barn och lärande.

En av deltagarna berättar om hur man tidigare tog hand om barnen tillsammans i dessa ”townships”. Att det vid varje gathörn fanns någon vuxen som höll ett öga på dem.

”Så är det inte längre”, säger hon med trötta ögon.

”Men det är det vi måste minnas och försöka bygga upp igen”, säger en annan.

Den väg de valt för det är att satsa på utbildning för de yngsta barnen, där utbildning blir ett verktyg för att långsiktigt erövra demokratin, inte genom val utan genom att bygga en medvetenhet bland alla människor om att se sig som demokratiska medborgare. Utbildning som ett verktyg för tänkande och handlande – för ”learning by doing” – i form av en aktivism som lyfter upp det extraordinära ur det vardagligt ordinära, och som synliggör och ger röst åt det osynliga och tysta.

Där och då i Soweto minns jag med ens vad Carla Rinaldi sa i en föreläsning i Stockholm ett tiotal år tidigare, att ”där demokrati utövas hittar man en kultur av lyssnande och utforskande”. Demokrati som en medborgerlig vardagsaktivism. Och här verkar det som om många i Sydafrika har lättare än vi för att se utbildning som en grundläggande del i kampen för demokratin, likt de hade i Reggio Emilia efter fascismen.

En lördag efter Youths day (den helgdag då man i Soweto minns massakern 16 juni 1976 på svarta skolungdomar som protesterade mot att matematikundervisningen inte längre skulle ske på engelska utan på afrikaans) samlades ett 20-tal personer för ett samtal med mig om ”vad som driver oss att vilja vara lärare”. Många av dessa kvinnor hade startat sina ”skolor” som en sorts familjedaghem när de förlorat sitt arbete. Deras passion för barnen hade sedan växt, och än mer när de för några år sedan började träffas i detta nätverk. Märkligt nog hade de inte lyssnat på varandras berättelser tidigare, vilket gav energi till oss alla. Och sådan ”storytelling” pågår just nu på många håll i Sydafrika som ett sätt att träda ut ur den anonymitet som apartheid skapade. Storytelling som försoningsstrategi.  

Efter dessa lärares och rektorers starka berättelser kom det fram många förslag på olika aktiviteter som de skulle kunna göra tillsammans. Som att hjälpa varandra vid svåra samtal med familjer, men också mot den byråkratiska statsapparat som skyfflar ansvar mellan sig. Några av de idéer som vårt samtal gav kommer också att kunna påbörjas direkt genom ett ekonomiskt bidrag från Reggio Emilia Institutet.

Men att bygga ett demokratiskt Sydafrika kräver inte bara engagemang och pengar. Det är inte bara fattigdomen utan också traditionen som gör att barn inte ser vuxna i ögonen, och kvinnor inte män. Hur ändras ett sådant förtryckande ingrott DNA?

Här står mitt och detta skolnätverks hopp till en utbildning som bildar demokratiska medborgare.

Men hur går det ihop med den inrutade verksamhet som deras skolor också har, med lärare som tragglar samtidigt som de också ordnar skapande pass för barnens egen kreativitet? I våra samtal talade vi om det och att barnen alltid säger ”yes, teacher”, vilket ständigt betonar lärarens särskildhet. Ändå var barnen glada och frimodiga, och strukturer kunde också påminna om Reggio Emilias förskolors när barnen får välja olika pass där samtidigt som de också var öppnare än många liknande situationer jag sett i Sverige. Jag såg till exempel att varje barns spår fanns i ett temaarbete om träd. Men inga spår av jämförelser eller utbyten emellan barnen kring de olika träd de skapat.

Lärarna skulle behöva kameror, och Gladness Sifiso skulle gärna vilja ha sådana elektronmikroskåp som hon sett i Reggio Emilia. Men när pengar saknas får man ta vara på det som finns, jobba med det som finns nära och se det vardagliga som vackert.

För mig blev mötet med detta nätverk en injektion i tilltron att läraren är demokratins viktigaste grovjobbare. Det blev också en viktig grund för mig till den skolkonferens som sedan tog vid, arrangerad av Area, Sydafrikas Reggio Emilia-inspirerade nätverk, dit det även kom deltagare från flera andra afrikanska länder – och där jag skulle medverka med ett tal om ”Demokratin – oenighetens kultur”.

Under mina dagar i Sydafrika fick jag slutligen möjlighet att träffa Gladness Sifisos nätverk än en gång och höra fler berättelser om deras fantastiska arbete, som den skola som arbetat med frågan om vem och vilka vi ser när vi avbildar oss själva och våra klasskamrater, där en svart flicka först efter lång tid tecknade sitt självporträtt med mörk hud.

Text och bild: Harold Göthson

Synvinkeln är Modern Barndoms krönika på webben. Här ger Modern Barndom röst åt olika skribenter som har något angeläget att säga, till exempel pedagoger, ateljeristor, kulturarbetare, barnrättskämpar.

I papperstidningen finns fler krönikor:

Synpunkten, där Harold Göthson regelbundet medverkar med sina uppfordrande och tankeväckande krönikor.

Signerat, där olika skribenter, till exempel författare, korrespondenter, forskare, regissörer, delar med sig av erfarenheter och engagemang som kan utmana och inspirera Modern Barndoms läsare.

Tips på fler synvinklar