Synvinkeln: Våra barns hemliga liv gör mig förtvivlad

Jag känner verkligen inte igen mig i den förskola som visas i Våra barns hemliga liv. En förskola som gång på gång försätter barn i olika tävlingsmoment för att de skall tränas i konflikthantering och sedan jämföras med hur 4-åringar agerar i förhållande till 6-åringar. Samtidigt som två specialister sitter och kommenterar barnen och generaliserar att så här är det... det är fullt naturligt... de kan inte i denna ålder…

Häromdagen satt jag i reflektion med två arbetslag, med fantastiska pedagoger, där vi tillsammans tittar på vårt arbete med barnen och funderar över på vilket sätt barnen får goda och rika förutsättningar att utforska sin omvärld tillsammans med andra barn.

Ser vi att vi erbjuder barn rika förutsättningar i meningsfulla sammanhang? Sammanhang med skaparlust och glädje och utforskande. Erbjuder vi dem att vara i ett fängslande undersökande?

Vi samtalar om vår roll som pedagoger och hur vi kan hjälpas åt för att skapa en undervisning och ett lärande som vilar på glädje och demokratins goda värden. Frågor som är djupa och svåra och kräver att vi om och om igen tittar på oss själva och på vår praktik.

Jag blir så oerhört berörd och imponerad över den barnsyn och kunskapssyn som träder fram i våra samtal. Vid ett av dessa beskriver de hur de äldre barnen är uppfyllda av sitt undersökande av träd och rötter, ställer sig frågor, tecknar hur rötterna dricker vatten under jorden och går ut på gården där de fotograferar rötterna till ett träd där flera av dessa ligger väl synliga. Barnen funderar över om de rötterna kanske inte kan dricka vatten eftersom de ligger ovan jord? De närmar sig trädets liv med en sådan ömhet och empati. Vid detta tillfälle kan vi också se att när barnen är så uppfyllda av något intressant så vill de också dela det med andra, de vill hjälpa en yngre kompis så att hen också kan.

Vi samtalar också om det lärande som vi inte alltid ser vid första anblicken utan som ligger i mellanrummen eller bredvid lärandet, som en av pedagogerna sa. Vi ställer oss också frågan ”vilken skillnad blir det om barnen av egen kraft verkligen vill hjälpa och dela med sig än om de gör det för att vi vuxna säger att de ska det? Är det bara lydnad de lär sig då?

Vi vill skapa ännu fler omsorgsfulla, roliga, utmanande och undersökande sammanhang tillsammans med barnen, för sammanhangen gör mig till någon. Vi samtalar om vikten av att få vara i sammanhang som tar fram mitt bästa jag. Det innebär inte att det i vårt arbete är konfliktfritt utan konflikter uppstår och kan också ses som en motor för förhandlande och reflekterande där jag tillsammans med vuxna och kompisar får göra min röst hörd och lyssna på den andre för att samhandla, förhandla, samtala och reflektera kring det som sker för att förstå. Vi funderar också mycket över hur vi reflekterar med barnen idag och hur vi kan bli än bättre på det.

När jag då efter en sådan reflektion i förskolan kommer hem och på bästa sändningstid i SVT ser detta program blir jag både ledsen och nedstämd. Här ser jag istället ett sammanhang där man medvetet gång på gång sätter barnen i olika tävlingssituationer, pojkarna mot flickorna, och hela tiden med godislockelser som priser till vinnarna. Och där det slutar med att det inte är kul att leka med tjejerna, vi vill inte vara med tjejerna säger pojkarna.

Sedan jämför man 4-åringarna och 6-åringarna, hur de beter sig ålders- och mognadsmässigt, och säger att så här gör man i den åldern.

Därefter sätter man barnen i ett rum med sockervadd i mitten, i en labyrint med dominoeffekt som hinder vilket man måste ta sig igenom för att nå målet. En situation som alla vet är fullständigt omöjlig för barnen att klara utan att riva för att nå sockervadden. Det är bara frågan om vem som river först och som då blir syndabocken? Vem kommer att vara först med att inte kunna motstå frestelsen utan måste smaka och sedan ljuga för att man tror att man inte får.

Är inte detta att sträva efter att ta fram mitt sämsta jag? Dessutom med kommentarer från specialisterna i rummet bredvid vilka säger att så här gör barn, att det är fullt normalt i den åldern. Kanske borde man snarare säga att det är fullt förståeligt att barn gör så i just en sådan iscensatt situation av vuxna.

Jag undrar vad barnen skulle säga om de också fick ge tillbaka till de vuxna om hur de upplevde situationerna. Vad tänker de om de vuxna? Vad tycker barnen om att sättas i sådana här situationer? Vad tänker de kring det de vuxna gjorde? Tycker barnen att det är okej att göra så?

Ett av barnen säger under samlingen att han pratat med sina föräldrar och kommit överens om att han själv får bestämma att sluta om han inte vill vara kvar. Men ingen lyssnar, ingen kommenterar detta. I slutet av programmet får vi dock veta att han vill stanna ett tag till eftersom han idag befann sig i det vinnande laget. Men hur känner han det i morgon, undrar jag.

Jag undrar också vilken förskola detta program visar och vilket som är dess syfte? Som förskollärare förstår jag inte det – gör ni det?

Eva Andersson

Utvecklingsledare och pedagogista Västerviks Kommun