Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2019-01-08
"Trots att jag nu lagt ner min penna när det gäller Synpunkten i Modern Barndom vill jag bjuda på denna text – och min tidigare Synpunkten om Homo ludens – som ett komplement till mångas reflektioner kring Modern Barndoms förra nummer (4/18) om just lekandets jubel", skriver Harold Göthson i årets första "Synvinkel", som är Modern Barndoms krönika på hemsidan. Denna gång en krönika om vikten av glädje, hopp, lekfullhet och inte minst clownens röda näsa.
An die Freude (Till glädjen) skrevs av F Schiller som en inledning till romantiken för snart 200 år sedan. Det blev den döve Beethovens uppdrag att tonsätta dikten till en hymn (sats 4) i sin ofullbordade symfoni som nu kallas Europahymnen.
Till glädjen – är det enbart en romantisk idé? Är Europatanken bara en utopi?
Under helgerna såg jag ett program om Tomas von Brömssen. Det fyllde mig med värme och påminde mig om att det kärleksfulla alltid måste finnas när man vill kommunicera med sig själv och med andra. Ömsintheten, men också glädjen. I programmet reflekterade ”svorska” (svenska och norska) komedianter över humorns grunder och teaterns magi.
Men är det inte oansvarigt att ägna sig åt glädjen i en allt mörkare tid? Tvärtom, säger Brömssen. Aldrig är försvaret av glädjen viktigare än när hoten mot livet ökar. Aldrig är det viktigare än nu att skaffa barn. Barnet som för in sitt revolutionära Varför men är helt utlämnat åt oss som stelnat till kvinnor och män. Precis som planeten. Kanske är det därför Reggio Emilias förskolor välkomnar med orden: Ingenting utan glädje!
Har vi försummat det i vår iver att vara professionella, Reggio Emilia-inspirerade och banbrytande? Har jag missat det?
Så att något har gått förlorat i de föreläsningar och artiklar då jag förberett mig allt för väl? Något i kommunikation eller snarare i delaktigheten med det jag vill nå. Men samtidigt har det uppstått något som vi skapat tillsammans när ivern i att övertyga gett plats för lekfullhet och ofullkomlighet.
Jag tror vi behöver erbjuda barn mer av teaterns magi i förskolor och skolor, och den tragiska men levande clownens röda näsa som är Brömssens signatur. Liksom Dario Fos eller Gianni Rodaris grammatik för fantasteriet, gycklet och upptåget. Det karnevaliska.
Som när zebran överraskar barnen på förskolan Diana i den första filmen Carlo Barsotti gjorde om Reggio Emilias förskolor. Zebran som sedan blev förskolan Dianas logga. Fräckt som en spark i baken på den tidens ängsliga exercerande i att orientera de yngsta medborgarna mot den rätta kunskapens objekt.
Inte finns det någon motsättning mellan lekfullhet och hårt arbete för att förstå. Om inte våra vuxna föreställningar separerar det barn försöker hålla ihop.
Synvinkeln är Modern Barndoms krönika på hemsidan för skribenter såväl inom som utanför Reggio Emilia-inspirationen.
Här är pedagoger, ateljeristor, kulturarbetare, barnrättskämpar, forskare, föräldrar, barn och ungdomar; ja, alla som har något angeläget att ta upp och reflektera kring när det gäller barns och ungas rättigheter och möjligheter välkomna att skriva. Kontakta Modern Barndoms redaktör Maria Herngren, maria.herngren@reggioemilia.se
I Modern Barndoms tidskrift finns ytterligare två krönikor:
Synpunkten, där Harold Göthson skrivit under 25 år, från nr 1 1994 till nr 4 2018. Från och med nr 1 2019 får läsarna möta nya skribenter för Reggio Emilia Instituitet här.
Signaturen, där skribenter (författare, regissörer, forskare, debattörer, mfl) utanför Reggio Emilia-inspirationen får möjlighet att utmana och inspirera Modern Bardoms läsare.
I Modern Barndom nr 4/12 skrev jag om Homo ludens, den lekande människan. Jag hyllade lekfullheten men oroade mig också, precis som Fröbel, Dewey och Reggio Emilia, för att den skulle separeras från allt som den måste genomsyra i barnens aktiviteter. Såväl det de själva initierar som det de vuxna gör. Trots att jag nu lagt ner min penna när det gäller Synpunkten i Modern Barndom vill jag bjuda på denna text – och min tidigare Synpunkten om Homo ludens – som ett komplement till mångas reflektioner kring Modern Barndoms förra nummer (4/18) om just lekandets jubel.
Ja, nog kan man i läroplanstider behöva påminna om Loris Malaguzzis dikt Ett barn är gjort av hundra. Och att den inte bara uppvärderar barn och deras hundra språk utan också ger uttryck för en svidande civilisationskritik mot kulturer och skolor som separerar.
För visst borde klassrum och visten för barngrupper också kunna utstråla teaterns alla scenografiförberedelser, sminkade ansikten, engagerande manus, kroppars rörelser – och presentera, involvera och inspirera än fler.
Det här är något mer och större än vad som ryms i utvecklingspsykologiska begrepp som rollek och dramalek eller tankar om hur leken kan användas som inlärningsmetod.
Kanske behöver det inte formuleras dualistiskt, som ett antingen eller, utan bara som ett vidgande. Eller som Karin Alnervik formulerar det: ett expanderat perspektiv.
Men mot vad?
Jo, mot hur vi ska verka för att barndomen också i mörka tider måste förbindas med hoppfullhet och drömmar för framtiden. Inför ett nu och en framtid där vi tar ställning för att barnaåren inte ska fyllas av mätande utan att alla barn får uppleva levande, uppfinningsrika, jublande dagar av expanderat och lekfullt lärande.
En framtid för glädjen och hållbarheten – och för Europa och hela planeten. Så kan vi bidra till att göra 2019 till ett gott nytt år.
Ingenting utan glädje.
Harold Göthson,
som tackar för alla vänliga inlägg i samband med min sista Synpunkt i Modern Barndom (4/18), vilken också publicerades här: