DET ENKLA KAN RYMMA STORT UTFORSKANDE

– Jag tycker om att prata med föräldrar och andra om vad vi faktiskt gör i förskolan, säger Karin Gustafsson, väl medveten om att det förmodligen hänger ihop med hennes önskan om att någon gång ägna sig åt forskning. Men nu är det praktiken som gäller, på Valhallagatans, men också Skånegatans, förskola i Göteborg, där hon och hennes kollegor ständigt söker efter nya utvecklande ingångar till barnens nyfikenhet, utforskande och lärande. 

– När jag förklarar för föräldrar och studiebesök vilket långsiktigt lärande vi faktiskt håller på med blir de väldigt intresserade. Som att det kan röra sig om utforskande av volym, massa eller mängd när barn kanske ”bara” ser ut att sitta och ösa sand eller vatten. Barn som tidigt får möjlighet att erfara matematik på olika sätt får också en kroppslig erfarenhet av och nyfikenhet inför den matematik de senare kommer möta i skolan, och då har de redan en stark grund för det, säger Karin Gustafsson engagerat när Modern Barndom möter henne en tidig junimorgon på en hotellterass i Stockholm istället för på Valhallagatans förskola i Göteborg. Efter frukost väntar ännu en dag med olika föreläsningar om ”pedagogiska relationer i förskolans praktik och teori” under Reggio Emilia Institutets sommarsymposium. Men när Karin berättar om sitt arbete är det som om symposiet redan är igång. Men först något om åren innan. 

– Jag har alltid varit intresserad av matematik och naturvetenskap. Även studerat det på avancerad nivå, säger Karin om varför dessa ämnen som många pedagoger i förskolan kan känna sig osäkra inför är så självklara för henne. Egentligen var civilingenjörsutbildningen i teknisk biologi i Linköping också helt rätt – ”jag tyckte verkligen om ämnena” – ändå valde Karin att hoppa av när hon insåg att hon inte skulle få arbeta med människor. Det kunde däremot utbildningen till lärare i förskolan och grundskolans tidiga år, med inriktning mot matematik och naturvetenskap i barnens värld, erbjuda.

– Det gör att jag kan utmana barnen när de undersöker sådant och sätta begrepp på det. Som när våra yngsta med stark vilja öste och satte saker på huvudet och in i olika utrymmen.

Karin Gustafsson förstod att deras utforskade handlade om volym, flöden och rums dimensioner, genom att de testade hur mycket de kunde få in av olika saker i olika rumsligheter.

– Det är så spännande att arbeta med de yngsta barnen, se hur de med hjälp av oss kan skapa ett språk kring det de gör, fortsätter Karin och tillägger.

De senaste åren har Valhallagatans och Skånegatans förskolor arbetat med språk i ”Den språkande människan” som övergripande tema, samtidigt som de tagit vara på och utvecklat det som intresserar barnen – och ett systematiskt kvalitetsarbete, den reviderade läroplanen och likabehandlingsplanen.

– Vi har pratat mycket om normkritik för att kunna ge barnen olika berättelser, något som vi också tänkte på när vi fick möjlighet att köpa in mycket barnlitteratur.

Ett tillskott som visade sig få större betydelse än de anat.

– Böckerna gjorde verkligen enorm skillnad för barnen. De var i dem hela tiden, ville läsa varenda bok, om och om igen. Så vi började plocka in vissa berättelser i annat, laminerade bilder och figurer så att de kunde leka, återberätta och skapa nya berättelser med dem överallt, med lera i ateljén och sand ute i sandlådan. Det blev väldigt komplext och väldigt intressant, för barn avgränsar inte.

Nu har deras enhet gått vidare med Hållbar framtid som övergripande projekt, där de också deltar i Reggio Emilia Institutets utvecklingsprojekt Hållbar framtid tillsammans med förskolor i hela landet.

– Det är verkligen ett spännande ämne, samtidigt som språkandet lever kvar hos oss. Vi funderar på samma sätt som i språkprojektet: vad vi behöver göra för tillägg för att få till fler dimensioner, hur vi kan arbeta med sådant som barnen ännu inte har erfarenhet av, och hur vi som har så långt till naturen ska få till det, särskilt för de yngsta?

Något som lett till att deras två förskolor nu dignar av naturmaterial.

– Hitintills har vi haft ett väldigt stort fokus på det biologiska. Nu vill vi ägna oss åt den sociala utvecklingen också, berättar Karin, som själv delvis gått från Valhallagatans yngsta barn till att också arbeta som utvecklingsförstärkare för båda förskolorna (som består av två storarbetslag vardera, med cirka 32 barn och sex pedagoger i varje arbetslag).

– Jag arbetar med alla pedagoger i tre lärgrupper, där vi träffas för att reflektera över olika dilemman, och saker som händer i projekten. Med olika avstamp under terminerna handleder jag det systematiska kvalitetsarbetet på förskolorna och är behjälplig när arbetslagen behöver.

– Det är förstås lätt att fastna i att det är för många barn. Men det är beslut vi inte kan påverka, istället måste vi försöka göra det bästa för barnen, och oss själva, hjälpas åt och organisera så att det kan fungera bra, förklarar Karin vidare. 

– Det finns många viljor men också många kompetenser i storarbetslag vilka är lättare att ta till vara. Vi måste förstås prata ihop oss ordentligt, inte bara vid veckomöten utan varje dag. Här i innerstaden har vi dessutom ett väldigt stort flöde av barn som slutar när familjerna får ett barn till, köper hus och flyttar längre ut. Så är det något vi är experter på är det inskolning.

Men hur fungerar det att gå från barngrupp till vuxna, därtill kollegor, och dessutom ständigt hoppa mellan dessa roller?

Kan detta rentav vara ett steg mot hennes tanke om att någon gång forska?

– Med åren i barngrupp har jag allt mer börjat tänka att om jag släpper barnen och praktiken kommer det att göra något med mig, för teorin och praktiken går verkligen hand i hand. Mina kollegor, som jag handleder, uppskattar också att jag är i barngrupp. Men jag skulle gärna ha några fler timmar för utvecklingsarbetet. Ibland tvivlar jag också på att universitetsvärlden är rätt för mig och tänker att kanske blir det någon utvecklingsroll på annat sätt i Göteborgs stad. Och även om jag inte kommer arbeta i barngrupp resten av livet så har jag verkligen inte bråttom vidare, säger Karin Gustafsson.

Text och bild: Maria Herngren