Alexandra Pascalidous tal till alla pedagoger vid 100-språksprisets utdelning: ”Tack för allt ni gjort, gör och kommer att göra”

Till alla professionella, passionerade pedagoger som jag går miste om att möta idag.

Jag skickar härmed en hejdundrande hälsning och mitt varmaste tack till er alla som ser och synliggör barn, deras behov och potential.

Ni som firar mångfalden i alla dess uttryck istället för att försöka klämma in småfolket i klaustrofobiska boxar. Ni som kittlar fram glädjen och de unika förmågorna och talangerna i vartenda barn och därmed ger dem vingar att flyga i egen riktning högre än de kanske själva trott. 

Själv gick jag i Sveriges första hemspråksklass i Rinkeby och läste rena grekiskan hela dagarna. Min lärare Alkisti lärde oss förvisso allt om Antiken men det som fastnade mest var ändå hennes obändiga tilltro till att vi, trots att vi bodde i Sveriges fattigaste förort och var barn till invandrare som städade Stockholm, och trots att vi växte upp i hem utan böcker, utan besök på teatrar och museer – så ingöt hon ändå hopp och tro om att vi skulle finna våra vägar bortom betongboxar och bojor och ut ur de snäva horisonterna. Vi fick sjunga och dansa och spela teater och skriva uppsatser om vad vi drömde om att bli när vi blev stora. 

I femman slussades vi in i svenska klasser där det inte fanns så många svenska barn med svenska som modersmål. Men vi lärde oss allt om världens krig, kriser och konflikter som tvingat våra kamrater att komma hit. 

När vi lärde oss svenska insåg vi också att det fanns de som inte såg oss som lika mycket värda. Vi kallades svartskallar av en omgivning som var fullt upptagen med att lasta oss för allt som var fel. En gång kom en lärare som sa att vi borde ”stå med båda fötterna på jorden”. Han sa att killarna i klassen skulle hamna i fängelse och att vi tjejer skulle gå på soc. Förväntningarna var låga och utsikterna dystra. Men med domedagsprofetiorna växte motståndskraften fram hos några av oss men också insikten om att vissa måste kämpa mer än andra. För demokratin och människovärdet. För att få göra vår röst hörd och förverkliga våra drömmar.

En dag när jag gick i Rinkebyskolan kom en livs levande författare till oss. Gunilla Lundgren sa: Skriv en dikt. 

Och vi skrev för livet. 

Det blev en bok och jag fick läsa upp min dikt ”Rinkeby mitt i världen” i TV och riksdagen. Tack vare henne vågade jag tro att våra röster, våra berättelser, våra ord var lika viktiga som alla andras. 

Tack vare Gunilla blev jag journalist och författare. Idag tjänar jag mitt levebröd på de svenska ord jag med möda erövrade som tioåring. Tack vare Gunilla och lärare som blev katalysatorer för vår kreativitet och kraft.

Fira flerspråkighet som ofta betraktas mer som problem än potential. Lyft barn som har rötter och fötter i andra kulturer som brobyggare. Stärk och synliggör dem så gör ni oss alla en tjänst.

Demokratin kräver starka medborgare som axlar ansvar över den tid vi lever i och har mod och civilkurage att säga ifrån mot alla typer av förtryck och förnedring.

Stärk de små visselblåsarna så att de kan fortsätta förändra det vi inte kan eller ska acceptera.

Alexandra Pascalidou