MED BLICKEN MOT FRAMTIDEN

När jag nu lägger ner min penna efter min sista synpunkt ser jag ljust på framtiden. För där ”ska nya röster sjunga sånger om rättvisa och fred”. Och om människor som inte får slås ned – för att leka med Wiehes gamla låt. För tiden har sin gång. Hopp är vårt uppdrag.

Det ljus jag ser är inte utan konflikter och bekymmer. Det är min övertygelse att många i sin vardag vill bidra till att ta de modiga steg – stora som små – som behövs för att möta tidens plågoris och dystopier. I det kan skolan – om än vi övergår i populismens diktatur – alltid vara en plats för praktisk utövad demokrati. Men då behöver vi ge nya innebörder till framgångsrika skolor byggd på en tragisk optimism.

Framtiden behöver inga riktlinjer och regler för att ”hålla fast oss” i orörliga övertygelser. Framtiden behöver däremot idéer som kan vara som lyktor för oss i våra vardagliga ansträngningar som yrkesmänniskor, och framför allt som medborgare. Framtiden behöver en sekulär demokrati som låter olika meningar och övertygelser verka. Men demokratibegreppet behöver också vidgas till att gälla mer än mänskliga perspektiv. För framtiden behöver en demokratisk världsmedborgare som ser med respekt på hela planeten – berg, skogar, bäckar, stenar, salamandrar, rötter och vandrande pinnar – och ser allt som levande med rättigheter. En vidgad världsbild. En vidgad demokratisyn. En ny välfärdsidé. En medvetandets medborgerliga demokratiska ekologiska evolution.

Troligtvis kommer vägen dit att kantas av brinnande bilar och skogar, drunknade liv och brända flyktingboenden och kanske än värre, men helt säkert också av initiativ som förhindrar att det hat som ”tänder på” också förtär brännarnas själar och sedan förgiftar oss alla. Initiativ som i tid får stopp på misstro och rädsla inför det ännu inte kända, och som kan erbjuda öppenhet inför förändring som allt lärande behöver. Det är den motivgrund vi måste bygga vår medborgerliga allmänbildning på så att vi lär oss se värdet av konflikter.

Att skapa lärande städer och bygder är inte något enkelt projekt för ett stadsarkitektkontors arbetsbord. För att idéer inte bara ska stanna vid drömmar utan också bli till inslag i en växande kraft måste de som också befinner sig i konflikt bjudas in. Tänk om vi i framtiden kunde få läroplaner som bjuder in och inspirerar oss till det! Fast får vi inte det får vi hitta inspiration utanför pedagogiken. 

Kanske kan min Liten handbok för läroplanskritiska ge hugsvalelse i väntan? Och Tage Danielsson som skaldade så inspirerande för var pedagog: ”Så bliva de då bestående, tron hoppet, tvivlet, dessa tre; men störst av dem är tvivlet. Eller om det var kärleken. Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också. Sannerligen säger jag eder.”

Det har varit ett privilegium att få förtroendet att i mer än 25 år nedteckna mina synpunkter här i Modern Barndom. Med dessa rader tackar jag nu er som läst vad jag skrivit och lämnar pennan vidare till andra som hyllar tvivlandet på den egna övertygelsen. För tiden har sin gång.

Harold Göthson

ständigt för undersökande av ett ekologiskt transkulturellt världsmedborgarskap

harold@gothson.se