Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2018-03-09
– Med Bordercrossing ville vi ta ett steg till. Men också för att fira allt vi gjort sedan vår ”synvända”, säger Maria Pelle-Bäck, central ateljerista i Haninge kommun och projektledaren för Bordercrossing där, när hon och kollegan Lucila Belén Bagalà, ateljerista på Centrala Handens förskolor, tar emot Modern Barndom för att berätta vad utställningen betytt för deras förskolor. Strax ska den packas ner och köras till Södertälje för invigningen där, där den får sällskap av en ny ateljé medan Haninges blir kvar som del i deras fortsatta arbete för en bättre kvalitet och större likvärdighet i kommunens alla 43 förskolor. Efter Bordercrossing kommer istället deras återbruks- och utbildningscenter KreMiMa att flytta ihop med ateljén. Och snart har de också nära 300 egna ”guldkorn”, ett från varje förskoleavdelning, att jobba vidare med.
– Här ser du hela vår utvecklingslinje från 2004, berättar ateljeristan Lucila Belén Bagalà, när hon och Maria Pelle-Bäck gör en snabb resumé av vad som hänt efter kommunens ”synvända” fram till Bordercrossing.
– I början var det ett top-down-perspektiv här, från politiker, tjänstemän och förskolechefer, för att det var så mycket som behövde vändas och ändras, och det var bra och viktigt då. Men det var först med vår satsning ”Bygga dröm vär(l)den” (ett kommungemensamt projekt för alla Haninges förskolor, red anm.) för två år sedan när vi började prata värden, som jag tycker att vi verkligen började bygga på vår likvärdighet. Då hände det också något i vår organisation på riktigt. De senaste åren har vi förändrat den till ett mer processinriktat ledarskap så att inte bara de tolv förskolecheferna i den centrala ledningsgruppen styr utan också KreMiMa, vårt återbruks- och utbildningscenter, och KA-gruppen, en kvalitetsgrupp där även pedagoger finns med, förklarar Maria, och Lucila påpekar att:
Vårt prio är alltid att alla är med. Pedagogerna som arbetar med barnen i den dagliga praktiken tillsammans med förskolecheferna, ateljeristorna, pedagogistorna ...
Det var först med arbetet inför och under Bordercrossing som dessa grupper blev till en mer helgjuten grupp, innan hade de varit mer åtskilda, som att KreMiMa jobbade mer praktiskt, med de hundra språken. Men Bordercrossing har betytt mycket mer än så.
– Särskilt de pedagoger som har skött bemanningen här har verkligen varit med om en enorm kompetensutveckling, berättar Lucila. Men också deras kollegor, eftersom alla förskollärare och barnskötare, ungefär sammanlagt 900 pedagoger i Haninges förskolor, har fått varsin utbildningsdag här. Något som Maria och Lucila redan börjat märka i de ”guldkorn” som pedagogerna nu tar fram tillsammans med sina barn på förskolorna.
Guldkornen är ett slags egna exempel på gränsöverskridande utforskande likt de som förskolorna i Reggio Emilia delar med sig av på utställningsveporna, och som alla fått möjlighet att pröva praktiskt i ateljén under hösten och vintern.
– En viktig lärdom för oss har varit att arbetet här i ateljén blir mer fördjupat och utvecklande om pedagogerna och barnen får möjlighet att ”värma upp” innan, genom att ha med sig någon igångsättare som kan hjälpa dem att rikta blicken och komma igång. Vi märkte nämligen att det var en stor skillnad på de som hade med sig något från sin förskola, från något projekt där, när de kom hit till ateljén. Fast det fungerade lika bra om de bara fick gå ut först och ta med sig något in från våra fina natur här i omgivningarna på Rudan Center, förklarar Maria.
– Miljö och material kan ha en förmåga att rätta in känsligheten mot det man vill, säger Lucila och tillägger:
Här har vi kunnat visa på materialens intelligens och pratat om deras möjligheter och hemligheter.
Och om att lyssna på barnen. Då kan till och med erfarna ateljeristor som Maria och Lucila få syn på nya saker i det material som de haft framför sig i månader. Som den flicka som uppmärksammade dem på att om det finns många stora material i ett rum så måste det även finnas små.
När Bordercrossing kom till Haninge i höstas var det första gången som en utställning från de kommunala förskolorna i Reggio Emilia visades i Sverige efter ”Ett barn har hundra språk” 1981 och ”Mer om hundra språk” 1986 på Moderna Museet i Stockholm. Men i gengäld kommer Bordercrossing att vandra runt i flera år, till flera kommuner i Sverige, där man precis som i Haninge kommer att använda utställningen för att jobba med kommunens egen förskolutveckling. Nu är det Södertälje som tar vid, där den visas 1 mars – 27 april 2018 Modern Barndom berättar mer om i en annan artikel.
När Bordercrossing invigdes i september 2017 i Haninge poängterade ateljeristan Vea Vecchi, från Reggio Emilia, att vi idag behöver hitta nya relationer och kopplingar för att kunna lösa de svåra utmaningar som världen står inför idag, och för att göra det måste vi ställa nya frågor:
Jag tror att alla måste träna på det, men särskilt vi pedagoger, för att vi ska kunna forma om våra tankar och ta oss igenom gränser på ett nytt sätt.
I Haninge verkar även kommunpolitikerna vilja göra det, särskilt för förskolan, om vilken de lyckats ena sig om sin satsning sedan länge över blockgränserna. Som när Modern Barndom för åtta år sedan träffade politiker av olika kulör, och utbildningsförvaltningens chef Mats Öhlin som då berättade om när Haninge 2004 hamnade i den absoluta botten av rikets skolresultat, då ”40 procent av eleverna i nian inte var godkända, 40 procent av eleverna i ettan inte lärde sig läsa och 40 procent av lärarna inte trodde att alla elever skulle klara målen” (ur MB 2/10). För att ta reda på varför det var så illa gjorde man en omfattande kartläggning som ledde till Haninges omtalade ”synvända” då man bestämde att alla – pedagoger, skolledare, tjänstemän och politiker – skulle börja fokusera på lärandemiljöerna istället för att skylla på barnen. Det var också då som man insåg vilken viktig roll förskolan har och att man måste satsa mer även där, särskilt som att stor del av Haninges förskolor låg på en ganska låg nivå då.
– Ända sedan dess har vi arbetat för att höja kvaliteten och likvärdigheten i alla våra förskolor, säger Maria Pelle-Bäck, som berättar att de likt många andra kommuner idag även brottas med för stora barngrupper och för få förskollärare. Haninge är dessutom en kommun med stora geografiska och sociala skillnader. Här ryms allt från ren glesbygd – på skärgårdsöarna – till miljonprogramområden med relativt hög arbetslöshet, låg inkomst och stor omflyttning, samt med många olika modersmål.
– Alla politiker har varit här på utställningen och de har också haft ett nämndmöte här då vi kunde visa i vår ateljé vad en rik miljö kan betyda. Och hur viktigt det är att man får känna att någon bryr sig om att det är fint där man är, att man har möjlighet att få vara kreativ, och att det finns mycket material till det. Allt sådant skapar också trygghet, förklarar Maria.
När utbildningsförvaltningens chef Mats Öhlin talade på invigningen i fjol påminde han, märkbart stolt, att:
Jag sa tidigt att vi inte bara skulle åka till Reggio Emilia och inspireras av dem utan att Reggio Emilia också skulle komma hit en dag och nu är de här.
Sedan dess har Haninge också haft en delegation med politiker, tjänstemän och pedagogiska ledare på besök från Reggio Emilia. Ateljeristorna Marco Spaggiari och Federica Castrico från Reggio Emilia har också varit där, och samarbetet med svenska ateljeristorna Ebba Theorell och Maria Kozlowska, samt formgivaren Karin Gandini, om att skapa och bygga ateljén till utställningen på uppdrag av Reggio Emilia Institutet.
– Det var verkligen utvecklande när de var här. Det var otroligt lärorika dagar för oss, minns Maria Pelle-Bäck.
Lucila Belén Bagalà berättar att hon kommer från Reggio Emilia där hon utbildat sig och arbetat under flera år som förskollärare på förskolan Nido Scuola Otello Sarzi. Men för några år sedan ville hon utmana sig själv i ett nytt sammanhang och valde då att flytta till Sverige, och Haninge, framför allt för naturen där.
Bildspel från svarta rummet i Haninge
Förutom ansvaret för Haninges del av utställningen har Lucila och Maria byggt upp KreMiMa-gruppen tillsammans (den grupp som är kopplad till Återbruks- och utbildningscentret). I Haningedelen har de även skapat ett svart rum där barn och vuxna kunnat måla med ljus och rörelser, likt ett slags ”sign in space”. Först ute i ljuset och sedan inne i mörkret.
Återigen ett gränsöverskridande, just det som Bordercrossing vill öppna för. Nu ska de göra om rummet till en ”White box” istället, berättar Lucila innan vi går vidare till ateljén, och in i ljudrummet som först var svårt för besökarna att få grepp om.
– Efter hand har det blivit ett jätteviktigt rum. Men det rummet fick oss verkligen att spänna bågen. Här kunde vi inte släppa barn och pedagoger fria för då blev de inte fria, utan vi fick tänka om. Så vi valde två aspekter att fördjupa oss i här, dofter och rörelser, som de fick omvandla till ljud, för att vi skulle kunna börja förstå ljud som material, berättar Maria och fortsätter:
Ljudrummet har verkligen hjälpt oss att inte vara så fasta i att söka resultat också när det gäller annat, och att se att vi kan lära oss saker utan att det finns några resultat som kan jämföras med andras.
Överallt, i alla rum vi passerar, syns spår från naturen, om än inte lika prunkande som när Modern Barndom var här i september.
– Innan vi öppnade var det en djungel innanför entrén när alla förskolor kom hit med allt som barnen samlat ihop, berättar Lucila. För barn och pedagoger i Haninge har inte bara varit på utställningen och ateljén för att utforska och lära sig utan de har också varit med och bidragit till den.
– När de kom hit kunde vi berätta att deras växter, kottar, stenar, löv, skelett, fanns utspridda här. Vi bad dem också att skicka bilder från sina förskolor till Haningedelen.
– Många av deras processer här har också lämnat spår. Som alla filmer i svarta rummet, ljuden i ljudrummet och bilderna som pedagogerna skickat till oss efter att de varit här för att visa hur de jobbar vidare på sina förskolor. Det har gett oss många nya tankar. Och här har jag och Lucila haft en plats där vi har kunnat möta barn i deras utforskande tillsammans med deras pedagoger och testat så många olika saker med dem. Det har gjort att vi nu jobbar på två helt nya fördjupningsutbildningar som vi ser att vi behöver sätta ihop för Haninges pedagoger.
För precis som Maria Pelle-Bäcks kollega Henrik Lindh, central förskolechef, påpekade på invigningen:
Förskolan ska vara en plats för kunskap, utveckling och utforskning.
– Här har vi verkligen kunnat visa hur den kan vara det, fortsätter Maria. Som när hon jobbade med en stor grupp barn och trodde att de kom från samma förskola för att de jobbade så fantastiskt tillsammans.
– Så fick jag veta att de inte alls kände varandra utan kom från olika förskolor.
– Här har pedagogerna också kunnat se vad miljö och material kan göra när många barn har varit här samtidigt, att det ändå har varit lugnt och att barnen har varit helt koncentrerade, berättar Maria.
– Vi har ett dokumentationsrum här också, där man har kunnat samla tankar och processer medan man har varit här, berättar Lucila och visar dokumentationsmapparna i olika färger som breder ut sig över golvet.
– Nu är det vi som bygger där vi själva sätter fötterna, säger Maria Pelle-Bäck innan hon och Lucila Belén Bagalà måste tillbaka till KA-gruppen för att jobba vidare med just det. Ett byggande som Modern Barndom kommer att hålla ögonen på framöver och säkert återkomma till. Men redan i nästa nummer av tidningen (i MB 2/18, som kommer i april) kommer ett av Haninges ”guldkorn” att publiceras på dokumentationsuppslaget.
Text: Maria Herngren
Bilder: Maria Pelle-Bäck och Lucila Belén Bagalà, samt Maria Kozlowska och Karin Gandini
Här utforskar ateljeristorna Maria Pelle-Bäck och Lucila Belén Bagalà själva ateljén.
Bordercrossing är en utställning från Reggio Emilia i Italien, vilken nu turnerar i Sverige genom Reggio Emilia Institutet. På varje plats bygger institutet även upp en ateljé som hör till utställningen och som sedan blir kvar när utställningen vandrar vidare. I ateljén får besökarna själva möjlighet att prova på att möta naturen med olika slags analoga och digitala uttryck, precis som det finns många exempel på från förskolorna i Reggio Emilia i utställningen.