Alltet – en teatergåva i särklass

Redan i teaterfoajén möter vi den unga, hurtiga, omsorgsvårdande Syster Evig – allas vår ”räddare i nöden och döden” – som hela tiden lägger sig i och vill styra allt och alla, särskilt de yngsta och de äldsta. Därtill hennes stab av Omsorglingar. Men också det lilla barnet Nu, den gamla kvinnan Inga, som helst av allt vill dö, och Trädgårdsmästaren, som inte längre är bunden av sina minnen. 

Inga, Nu och trädgårdsmästaren möts i de likheter som regissören Gustav Deinoff beskriver i programmet, som att ”rent fysiskt behöva hjälp”, men också i ”sinnet, tidsuppfattningen, närvaron och varandet” och ”Förmågan att vara i nuet, att säga det jag vill och tänker, och att kunna leka och fantisera.” Därtill i hur vi andra ofta pratar med förställd och överpedagogisk röst som om de vore dumma. 

Med ens minns jag den intervju jag gjorde för många år sedan med Britt Mogård, tidigare skolminister, om hur arg hon var över att alla plötsligt hade börjat kalla henne ”lilla Britt” efter en viss ålder.

”Jag vill bortom åldersfixeringen och idéerna om vad vi är i olika åldrar”, skriver Deinoff vidare medan dramatikern och psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány berättar om hur hon under arbetet med Alltet insåg hur blinda vi är, att vi inte ser på den vi ser på utan låter åldern ställa sig emellan. Ett forskningsarbete som tog mer än ett år då Unga Klara tog hjälp av barn och gamla, forskare, förskollärare och andra. Under hela spelperioden fortsätter också Riksutställningar ett forskningsarbete här för att ta fram en metodbok som andra kulturinstitutioner som vill arbeta över generationsgränser skall kunna använda. Men först följer vi – unga, gamla och medföljare – med Inga, Nu, Trädgårdsmästaren och de andra in till Alltet. Vi vandrar under stora stjärnfyllda paraplyn genom natt och grönskande trädgård in till ett stort lusthusliknande scenrum, för att få möta Allt som funnits och Allt som kommer finnas.

”Jag ångrar allt, hela livet, allt jag gjort, så nu vill jag ha ett perfekt slut”, utbrister Inga, medan trädgårdsmästaren vill hålla handen och undrar ”Vad heter jag?”. Och Syster Evig hyschar och vill inte låta Inga tala om döden för ”Vi måste vara försiktiga med vad vi erbjuder barn”.

Unga Klara är försiktig, men tack och lov inte på det sättet, utan de vågar och låter både barn och gamla mötas även i svåra känslor och i djupa livsfrågor – för som Nu säger: ”ledsen är inte farligt, bara lite ont”. Här får man bråka, leka, sjunga och undersöka ... om inte allt, så i alla fall väldigt mycket, för att sedan en dryg timma senare mötas för en fika tillsammans, publik och skådespelare.

Text Maria Herngren