Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
I första bilden: Yarien Rodriguez, Nidhal Fares, Britt-Louise Tillbom, Anna Nygren, Polly Kisch och Malin Cederbladh i Unga Klaras Alltet. Bilderna är något beskurna, foto: Sara P Borgström
2016-03-21
Med Alltet bjuder Unga Klara in både de som just rest sig upp och står i början av livet och de som befinner sig i slutet och kanske inte klarar av att gå själva. Men Alltet utmanar inte bara dessa få-åringar och 80-plussare, den gör det samtidigt – och även oss andra som fått ynnesten att följa med. Med sin nya föreställning Alltet denna vår har Unga Klara i Stockholm skapat ett intellektuellt och konstnärligt rum för generationsmöten som inte finns någon annanstans – inte än i alla fall – det är en teatergåva i särklass.
Redan i teaterfoajén möter vi den unga, hurtiga, omsorgsvårdande Syster Evig – allas vår ”räddare i nöden och döden” – som hela tiden lägger sig i och vill styra allt och alla, särskilt de yngsta och de äldsta. Därtill hennes stab av Omsorglingar. Men också det lilla barnet Nu, den gamla kvinnan Inga, som helst av allt vill dö, och Trädgårdsmästaren, som inte längre är bunden av sina minnen.
Inga, Nu och trädgårdsmästaren möts i de likheter som regissören Gustav Deinoff beskriver i programmet, som att ”rent fysiskt behöva hjälp”, men också i ”sinnet, tidsuppfattningen, närvaron och varandet” och ”Förmågan att vara i nuet, att säga det jag vill och tänker, och att kunna leka och fantisera.” Därtill i hur vi andra ofta pratar med förställd och överpedagogisk röst som om de vore dumma.
Med ens minns jag den intervju jag gjorde för många år sedan med Britt Mogård, tidigare skolminister, om hur arg hon var över att alla plötsligt hade börjat kalla henne ”lilla Britt” efter en viss ålder.
”Jag vill bortom åldersfixeringen och idéerna om vad vi är i olika åldrar”, skriver Deinoff vidare medan dramatikern och psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány berättar om hur hon under arbetet med Alltet insåg hur blinda vi är, att vi inte ser på den vi ser på utan låter åldern ställa sig emellan. Ett forskningsarbete som tog mer än ett år då Unga Klara tog hjälp av barn och gamla, forskare, förskollärare och andra. Under hela spelperioden fortsätter också Riksutställningar ett forskningsarbete här för att ta fram en metodbok som andra kulturinstitutioner som vill arbeta över generationsgränser skall kunna använda. Men först följer vi – unga, gamla och medföljare – med Inga, Nu, Trädgårdsmästaren och de andra in till Alltet. Vi vandrar under stora stjärnfyllda paraplyn genom natt och grönskande trädgård in till ett stort lusthusliknande scenrum, för att få möta Allt som funnits och Allt som kommer finnas.
”Jag ångrar allt, hela livet, allt jag gjort, så nu vill jag ha ett perfekt slut”, utbrister Inga, medan trädgårdsmästaren vill hålla handen och undrar ”Vad heter jag?”. Och Syster Evig hyschar och vill inte låta Inga tala om döden för ”Vi måste vara försiktiga med vad vi erbjuder barn”.
Unga Klara är försiktig, men tack och lov inte på det sättet, utan de vågar och låter både barn och gamla mötas även i svåra känslor och i djupa livsfrågor – för som Nu säger: ”ledsen är inte farligt, bara lite ont”. Här får man bråka, leka, sjunga och undersöka ... om inte allt, så i alla fall väldigt mycket, för att sedan en dryg timma senare mötas för en fika tillsammans, publik och skådespelare.
Text Maria Herngren
X – Unga Klaras föreställning om vår ”rasistiska historia och hur det är att leva i Sverige idag under den vithetsnorm som fortfarande råder – lyfter och knockar sin publik på samma gång”, skrev Modern Barndom här för ett år sedan i en recension:
Konstnärlig aktivism på hög nivå
Nu turnerar Unga Klara runt med X under april-maj till Umeå, Skellefteå, Malmö, Göteborg och Stockholm så att många fler får chans att se denna ”politisk och konstnärlig – och folkbildande, ifrågasättande, berörande, tankeväckande, frigörande. Ja, just så omskakande som nästan bara riktigt bra teater kan vara.