"Vi ska verka i gränslandet mellan fakta och fantasi"

”Jag skulle vilja ge ett tips kring en fantastisk person som ger inspiration till många förskolor inom Skövde kommun. Han är verkligen otrolig i sitt helhetstänk och vad barnen får möta i hans ateljé. Jag tror att en intervju med honom skulle inspirera många.”

Tipset som dyker upp i Modern Barndoms e-post gäller Daniel Bertilsson, ateljerista och förskollärare på två förskolor i Skövde kommun. Möt honom här i ett samtal om ögonöppnare, vikten av genuina miljöer och estetiken som språklig brygga.

– Det brukar ibland pratas om att de yrken som dagens barn kommer att jobba med inte finns ännu. Därför tänker jag att vi som arbetar i förskolan måste vara innovativa och kreativa. Jag har någon gång läst att ”i gränslandet mellan fakta och fantasi kan fantastiska saker hända”, och det är där, i gränslandet, jag strävar efter att vara.

Daniel Bertilsson arbetar som ateljerista på förskolorna Värsås och Rosenhaga i Skövde kommun. Att han hamnade i förskolan brukar han tänka är en slump, även om det är en sanning med modifikation. Hans mamma jobbade i barnomsorgen med barn i behov av särskilt stöd, en verksamhet som Daniel fick chans att vicka inom. Helt slumpmässigt var därför kanske inte valet på utbildningen till förskollärare vid HLK (Högskolan för lärande och kommunikation) på Jönköpings universitet. 2007 var han färdig, och bara några år senare började han att arbeta på Värsås förskola: ”en lantlig förskola, men det passar mig som bor på en gård på vischan”. Här mötte han för första gången Reggio Emilia-inspirationen på allvar.

– Jag hade visserligen kommit i kontakt med filosofin redan under min utbildning, men den starkt förankrade praktiken var något annat. Pedagogerna där hade jobbat många år med inspirationen innan jag började, och det blev verkligen en ögonöppnare. Hur barnens tankar togs på allvar, och därtill det kollegiala och reflekterande arbetet. Sådant som att vardagen är viktig och att undervisning är på barnens villkor. Och den pedagogiska dokumentationen! Jag märkte direkt att den gjorde enorm skillnad både för mig i min roll och för barnen. Det har hänt mycket under årens lopp, många av de som jobbade då är inte kvar, men andan sitter verkligen kvar i väggarna.

2019 började Daniel fundera på att vidareutbilda sig. Eftersom han alltid hade intresserat sig för det kreativa, även det en inspiration från barndomshemmet där hans pappa tidigare arbetat som snickare, föll valet föll på en ateljeristautbildning. Sedan tre år tillbaka arbetar han som ateljerista på heltid, där han fördelar arbetstiden mellan de två förskolorna.

– Mina ateljéer ligger på respektive förskolas torg. Därigenom blir min bas en central punkt i byggnaderna där många barn, kollegor och vårdnadshavare dagligen flödar igenom. Jag jobbar mycket med långsamhet och försöker möta varje barn, men eftersom tiden är knapp är det framför allt de äldre barnen som kommer på förmiddags- och eftermiddagspass. Där försöker vi rotera så att alla barn som är intresserade ska få komma till ateljén och också stanna så länge de vill.

Huvudsakligen arbetar han direkt mot barnen, men emellanåt också med fortbildning av pedagoger.

– I och med att jag har en hundraspråklig verksamhet med barnen kommer pedagogerna i kontakt med estetiken den vägen också. Vi diskuterar mycket och jag ser till att lyfta in uttryck som de inte är vana vid, som exempelvis gips eller papier-maché. Materialkännedom är viktig för att våga. Därtill sådant som digitalisering. Jag älskar att jobba med händerna, men det händer också något när vi digitalt trollar med sakerna som vi har gjort analogt – det ger liv och kopplar ihop två världar.

Han berättar att han håller sig uppdaterad om de olika hemvisternas processer och projekt, samtidigt som han parallellt skapar egna. Fokus är att jobba med samma sak länge, ha en tydlig röd tråd och undvika happenings. En stor inspiration är naturen och Daniel berättar att båda ateljéerna har kuriosakabinetter, glasskåp fyllda med älgskallar, rådjurshorn, insekter och andra naturmaterial.

– Jag vill lyfta fram det genuina i mina miljöer. Det blir också ett sätt att ta barnen på allvar och märkvärdiggöra det de gör. Ska vi undersöka insekter ska barnen få möta det på riktigt och inte bara genom bilder eller plastfigurer. Jag är lite av en skrotsamlare som alltid har ögonen i backen. Eftersom jag bor på en hästgård har jag många uthus att hitta saker i.

Förskolorna som Daniel arbetar på skiljer sig en del, både vad gäller placering – Värsås ligger på landet och Rosenhaga i centrala Skövde – och språk, där Rosenhaga är mångspråkig. Det är olika förutsättningar, men Daniel berättar att estetiken fungerar som en brygga över språken och kulturerna.

– Min filosofi är densamma oavsett var jag är och, även om jag kan märka att barnen har olika förkunskaper, blir språket ingen brist. Det är lite olika världar – på Värsås höjer man inte på ögonbrynen om en förälder hämtar med traktor medan barnen på Rosenhaga skulle baxna – men jag arbetar aktivt med att skapa en likvärdighet dem mellan. På båda vill jag skapa en oemotståndlig miljö som lockar och skapar nyfikna, vetgiriga och fantiserande barn, säger Daniel och avslutar:

– Det är viktigt att arbetet aldrig blir slentrianmässig. Jag utmanar mig själv ofta som ett sätt att växa och tänker att det är på samma sätt för barnen. Vi behöver utmana dem så att de hittar vad de brinner för. En sexårig pojke här på Rosenhaga möter mig varje måndag och säga: ”Hej, vad ska vi göra för spännande i dag?”. Det tänker jag är ett bra betyg.

Text: Elin Mellerstedt, redaktör och ansvarig utgivare

Foto: Ann Bertilsson