Strimmor av hopp

Pojkarna och våldet. Får man skriva så på ett omslag? Är det inte väldigt mörkt och utpekande? Kanske är det så, men precis som rektor Katja Taimela och hennes kollegor vid Rösberga förskolecenter (som ni möter på sida 5) landar jag i att det inte går att blunda för att det är pojkarna som högre grad drabbas av och involveras i gängkriminaliteten. Vi måste kunna prata om maskulinitetsnormen och hur talande den är för dagens samhällsklimat som är så pass hårt att det stundtals, till och med ofta, avhumaniserar och demoniserar barn.

En av vårens stora snackisar är den brittiska miniserien Adolescence, vars handling kretsar kring en 13-årig pojke som anklagas för att ha knivmördat en kvinnlig skolkamrat. Sedan premiären har Netflix-serien slagit tittarrekord och hyllats, bland annat för ämnena den lyfter: toxisk maskulinitet, sociala mediers destruktiva sidor, nätmobbning och dysfunktionell skola. Den har diskuterats i alla möjliga forum, som i Storbritanniens riksdag där politiker föreslagit inrättandet av en ”mansminister” med ansvar för frågor om jämställdhet och varför pojkar halkar efter i skolan och samhället.

Centralt i serien är även vuxnas oförståelse för barns verklighet. Den sätter fingret på den bistra sanningen att det finns en enorm (digital) klyfta mellan vuxna och unga. Dagens barn växer upp i en samtid som på många sätt för oss, många med en barndom med begränsat internet och utan smartphones, är främmande. Faktumet gör att känslorna hopplöshet och rädsla ligger nära. Faktumet gör troligtvis att många tvivelaktiga beslut fattas.

Men, det finns också strimmor av hopp. I en scen i Adolescence är två poliser på en skola. Det råder kaos i klassrum och korridorer, och poliserna stannar upp på skolgården utanför. En av dem berättar att hon som barn gick på en liknande skola och att det som fick henne att överleva var en enda lärares förtjänst: ”Allt barn behöver är en sak som får dem att känna sig duktiga.” Den tunna strimman av hopp i den annars beckmörka serien är viktig. Den är inte nyskapande, det har sagts förr, men den är av typen vi behöver hålla fast vid.

Jag ser strimmorna i flera artiklar här i nummer 2/25. I Eva-Mi Gullbrandssons och Annika Edbergs berättelser om deras samtal med häktade och isolerade barn. I insikterna om pojkarna, som det också aktivt arbetas med, på Rösberga förskolecenter i Ronna, ett område där gängkriminaliteten är utbredd. I områdesateljén i västra Malmö som övertygat använder hundraspråklighet som ett sätt att rusta barnen för framtiden, och i Shahab Ahmadians Signerat-krönika som lyfter omsorg som ett sätt att mota våldet.

Efter att ha avslutat Adolescence läser jag flera artiklar om den. I en, ”Serien Adolescence visar hur barnrummet blev farligt” skriver Jenny Jägerhorn: ”Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn, men det krävs också en by för att förstöra ett barn” (Svenska Yle, 27/3 2025). Det för mina tankar till en av de saker Katja Taimela säger angående Rösbergas förebyggande arbete: ”Vi behöver jobba med det vi kan”. Det är enkelt, tydligt och exakt hur tror jag att vi behöver tänka. Kanske krävs det en hel by för att förstöra ett barn, men sannolikt räcker det med en enda persons omsorg, tillit och nyfikenhet för att rädda densamma.

Text: Elin Mellerstedt, redaktör och ansvarig utgivare