Sympatiskt, inspirerande och en smula svajigt om digital kompetens i förskolan

Marie Eriksson är verksamhetsutvecklare på skolförvaltningen i Mölndals stad. I sin bok Digital kompetens i förskolan (Lärarförlaget, 2024) ger hon en introduktion till begreppet ”digital kompetens” för att sedan ge exempel på hur förskollärare i Mölndal använt digitala verktyg inom ramen för förskolans verksamhet.

Begreppet ”digital kompetens” definieras utifrån fyra förmågor enligt en modell som lanserats av Skolverket 2017 och där en ”adekvat digital kompetens” framträder i en överlappning av följande fyra förmågor. Det handlar om:

1. att kunna förstå hur digitaliseringen påverkar samhället och individen;

2. att kunna använda och förstå digitala verktyg och medier;

3. att ha ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik;

4. att kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med digital teknik.

Begreppet ”adekvat digital kompetens” används av två skäl: dels för att poängtera att digital kompetens förändras över tid i takt med den tekniska utvecklingen; dels för att markera att det inte är möjligt att precisera en absolut nivå för digital kompetens då den successivt utvecklas utifrån samhällets krav och barnens förutsättningar.

Ett sympatiskt tema i boken är de återkommande resonemangen kring de digitala mediernas självklara plats i förskolan. Liberalernas förslag om en ”Skärmfri förskola”, som presenterades den 2 oktober 2023, handlar om att ”skärmar” i förskolan passiviserar barn och orsakar koncentrationssvårigheter. Och så kan det vara – om skärmarna används på ett ogenomtänkt sätt. Men hur vanligt är det inom ramen för förskolans uppstyrda verksamhet?

Marie Eriksson bemöter förslaget om ”Skärmfri förskola” med några diplomatiska formuleringar. Hon hänvisar till Läroplan för förskolan (Lpfö 18), där det anges att förskolan inte bara ”kan” (som det stod i Lpfö 98), utan ”ska” utveckla barns digitala kompetens. Marie Eriksson skriver:

”Hur skrivningarna om digital kompetens kommer att se ut framöver vet vi inte. Dock är jag övertygad om att läroplanen även i framtida versioner kommer att ha kvar sin demokratiska värdegrund med barns rätt till olika uttrycksformer. Det i sin tur innefattar att vi också ger barn möjlighet att få kommunicera och uttrycka sig digitalt i de sammanhang där vi ser att det har ett vetenskapligt grundat mervärde.”

Efter detta följer exempel på hur digitala medier används på förskolor i Mölndal. Det kan handla om att nyfiket betrakta insekter genom kameror och digitala mikroskop. Det kan handla om glädjen över att kunna erbjuda barnen digitala projektioner för att skapa rumsliga miljöer utifrån foton, barnboksillustrationer eller teckningar som barnen själva gjort.

Förskolebarnens roll som medieproducenter ägnas ett eget kapitel. ”Animeringsappar med dockteater” föreslås som ett enkelt sätt för nybörjaren att komma i gång med filmskapande och historieberättande. Men minst lika enkelt är det förslag som presenteras senare i boken, där Eriksson rekommenderar alla förskolor att låta barnen delta i arbetet med att via kameran dokumentera verksamheten på förskolan.

Att överlåta kameran till barnen är ett sätt att bryta den maktstruktur där de vuxna varit de som iakttagit och bedömt barnen. Då barnen själva håller i kameran, för att dokumentera vardagen på förskolan, framträder nya perspektiv på verksamheten och pedagogernas interaktion med barnen.

I boken lyfts också hur seriefiguren Bamse år 2017 gjorts till ambassadör för barn och källkritik. Ett serieäventyr handlar om hur Lille Skutt sätter i gång en ryktesspridning om ett förmodat monster, vilket får oanade konsekvenser som Bamse måste hantera.

Men Bamse har också varit i propagandans tjänst när hans upphovsmän våren 2011 sålde ut honom till Migrationsverkets tidning ”Bamse, Mim och Meles”, där Bamse blev talesperson för den svenska asylpolitiken. Kritiken kom att handla om att världens starkaste och snällaste björn borde värna de asylsökande barnen och inte ogrundat ställa sig på myndigheternas sida.

Bamse som talesperson för mediekritik undergrävs av att Bamse inte problematiserar sin egen roll i olika reklamsamarbeten. På tidskriftens webbplats anges att Bamse 2024 har 33 samarbetspartners som säljer allt från plåster till semesterresor. Bamse är i dag en betydande influencer, men vem hjälper de unga läsarna och deras föräldrar att reflektera över detta?

I relation till Bamse – och annat mediematerial – finns anledning att lyfta fram den amerikanske samhällsforskaren Harold D. Lasswells modell där han år 1948 formulerat enkla frågor kring vår mediekommunikation: VEM säger VAD, genom viket MEDIUM, till VEM, i vilket SYFTE och med vilken EFFEKT. Frågorna formulerades ursprungligen för att analysera propaganda, men har i dag bäring på allt som publiceras digitalt och i sociala medier.

Bokens största fadäs finns i ett resonemang som handlar om att medier och digitala plattformar kan liknas vid ett ”fönster ut i världen”. Modern medieteori utgår från att det är precis tvärt om, det vill säga, att mediala framställningar aldrig kan ses som ett neutralt fönster mot världen. Det centrala är att mediernas återgivning av det vi kallar verklighet (eller fiktion) styrs av mer eller mindre medvetna val som baseras på estetiska, politiska eller kommersiella överväganden. Det är reflektionerna kring dessa val av form, innehåll och perspektiv som står i centrum när vi försöker förstå hur företeelser, med mediernas hjälp, förmedlas (medieras) till oss.

Även om målgruppen för de pedagogiska övningarna i boken är barn i förskolan, så skulle texten kunnat erbjuda den vuxne läsaren en mindre svajig diskussion kring de viktigaste utgångspunkterna för mediestudier.

Många av dagens medieforskare, som till exempel den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkle, som tidigare förtjust och okritiskt intresserat sig för datorer, digital teknik och sociala medier, har alltmer kommit att peka på hur våra uppkopplade liv riskerar att utarma och ödelägga vår mänskliga gemenskap. Dessa forskare har slutat fråga efter allt spännande vi kan göra med medierna. De har allt mer börjat undersöka vad medierna gör med oss. Det är inte vi som söker efter en vägbeskrivning på Google Maps, det är Google som geopositionerar oss – för att tjäna pengar på att sälja vår användardata till sina annonsörer och samarbetspartners.

Detta är en av alla insikter som måste ingå i både barns och vuxnas digitala kompetens. Det handlar om en typ av allmänbildning kring mediernas roll i våra liv. Det är ett givet uppdrag till förskola och skola att kunna möta barn och elever med spännande och utmanande frågor om vår digitala värld.

Text: Klas Viklund

Fotnot: Mölndals stad har tagit fram ett kommunövergripande stödmaterial för förskolornas arbete med digital teknik utifrån Skolverkets fyra definitioner av ”adekvat digital kompetens”. Dokumentet heter ”Digitalitet i förskolan” (13 sidor) och går att nå som pdf via Mölndals stad.