Barnets röst i en värld som inte lyssnar 

"Att gå på teater handlar inte bara om att se. Det handlar, också, om att bli sedd.” Orden kommer från Stefan Hansen, vd Unga Klara, Ulrica Schenström, ordförande Unga Klaras Vänner och Erik Uddenberg, dramaturg Unga Klara, i debattinlägget ”Barnteater spelar roll i en tid när barn dödar barn” (Corren, 24-04-23). I Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas, som består av två fristående akter, står barnets bristande förtroende för vuxna i centrum. 
 
I den första akten, Mitt hjärta säger (som bygger på Sofokles Antigone) tvingas Antigone välja mellan hjärta och hjärna när hon av kung Kreon förbjudits att begrava sin bror som stupat på fiendens sida. Fast övertygad, driven av moraliska principer, sorg och mod, gör hon med livet som insats, uppror mot vuxenvärldens lagar. 
 
I akt två Lev, skrik, andas står 13-åriga Artemis i centrum. I Grekland är hon jaktens och kyskhetens gudinna samt beskyddare av kvinnor, här ”världens värsta flicka” som på grund av sin ilska och impulsivitet är tvångsplacerad och inlåst på institution. Hon saknar sin mamma och syster, sin bror som dött, och i ”cellen” grubblar hon. Det är tvivel, vrede, sorg, fuck you och längtan i en salig blandning medan hon sorterar sina tankar. 
 
Scenen är i båda akter avskalad, gråa väggar och en rund vridscen i mitten av rummet. Den bryter av mot de många skådespelarna – fjorton stycken som nästintill uteslutande samtidigt syns på scen – som är enhetligt och samtidigt brokigt klädda i lysande färger: rött, orange, lila och rosa. Känslan är att alla spelar alla, Antigone, lillasyster Ismene, kung Kreon, kungasonen/vännen Haimon och Artemis.  

I akt ett spelas rollerna stundtals enskilt, stundtals i kör. Kroppar och rörelser pusslas ihop till en mäktig enhet som nyttjar hela rummets yta, från publiknära till endast skuggor som leker på väggen. I akt två, till största del framförd på den runda scenen, hakar rösterna och kropparna effektfullt i varandra och bildar likt en kedjereaktion en mäktig Artemis.  
 
Akt ett är lekfull och involverar sin yngre publik där känslan i rummet, trots det tunga temat, är uppsluppen. Akt två är explosiv på scen, men stämningen i publiken snarare andaktsfull – med sin absoluta kulmen mot slutet när Artemis mobiliserar sin inre styrka och ensemblen gemensamt stiger upp i en enorm örnformation. 
 
I Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas skildras effektfullt barnet mot en vuxenvärld som varken vill lyssna eller förstå. Den synliggör frustration och desperation, men också möjligheter och hopp. Resultatet är intensivt och omtumlande, ömsom upplyftande, nedslående, sorgligt, roligt och stundtals så effektfullt att salongen unisont drar efter andan. 
 
Text: Elin Mellerstedt 
Bild: Jenny Baumgartner