Avig – en dansföreställning som förtrollar

Foto: Leonard Stenberg

Solen gassar över Parkteaterns scen på Bagarmossens torg. Framför den är flertalet filtar utplacerade och i publiken trängs barn och deras vuxna. Många av barnen ser ut att vara i förskoleåldern och inte den egentligen tänkta huvudsakliga målgruppen: barn i mellanstadiet. Det visar sig snart spela mindre roll – föreställningen osar rörelseglädje, och med andra ord ett språk som inte har någon åldersgräns. 

Avig är en dansföreställning om att fatta mönstret och komma till rätta med sig själv, om att passa in i kroppen, gruppen, rummet och världen. Den inleds som ren dansföreställning med klassisk teknik som grund, men ganska snart börjar de fyra dansarnas kroppsdelar att leva sitt eget liv. Ben och armar skakar, höfter rullar, bångstyriga ansiktsuttryck. Dessutom börjar kroppsdelar att växa – jättestora öron som hör minsta viskning, enorma händer som fumlar och långa armar som ostyrigt hänger och slänger…  

Bakom Avig står duon TUBO, Tobias Ulfvebrand och Hugo Therkelson. Båda är utbildade vid Kungliga Svenska Balettskolan och har förutom flera yrkesverksamma år som dansare arbetat inom musikfältet som kompositörer. De startade sitt samarbete med 2019 med föreställningen Vill ha hund på Dockteatern Tittut och fortsatte med fjällpoetiska Snö, vilka turnerat både nationellt och internationellt. Avig är den första egna, för regin står Martin Hasselgren och med sig på scen har TUBO Jeanette Wren och Oscar Samuelsson. 

Föreställningen hade premiär i våras via Dansens Hus i Stockholm och har under sommaren turnerat med Parkteatern. I höst fortsätter äventyret på Dramaten – för ett äventyr är det. Musiken går från techno till barock och handlingen från trevande romansförsök till hotfulla knivar och gafflar. Luckor i scengolvet öppnas och dansare flyger ut i publiken. Rörelserna är imponerande samspelta med den varierade musiken, organiskt nyttjas både hela scenen och de ensamma små vrårna.  

I centrum står hela tiden den nya, växande och ängsliga kroppen – charmigt illustrerad med kostym och attribut skapade av dockmakaren Lisa Kjellgren Almstig. Proffsigt och nära, med både allvar och glimten i ögat, skildras hur den aviga kroppen inte alls beter sig som man vill och allt som i kontexten blir betydelsefullt: viljan att passa in, uteslutande, avundsjuka, söka kontakt och hitta gemenskap.  

Kanske att det ibland blir tydligt vilken målgruppen är, inte minst med tanke på hur just övergången till tonåren är en särskilt avig tid. Därtill kan den stundtals sannolikt i en annan inramning – som inomhus med mörkare ljus – också upplevas lite läskig (även om den snygga visuella inramningen där säkerligen blir än mer effektiv). Men i dag, på ett soligt sensommartorg, får Avig med sig även de yngsta med en dans- och showglädje som smittar och ett slut som inger hopp. 

Text: Elin Mellerstedt 

Fotnot: I Modern Barndom nr 2/23 intervjuas Sofia Segrell, konstnärlig ledare för Dockteatern Tittut, om dockteaterns unika möjligheter (”Dockteater som berör”). Mer om dans för barn ibland annat nr 1/22, där Lovisa Gustafsson berättar om sin licentiatuppsats "Experimenterande dans med förskolans yngsta barn: En studie i och med dans, kropp och rörelse i förskolan" (”Dans är vitalt för barn”) och i nr 4/23, ”Dans som känns” där Modern Barndom möter Lisa Spets, konstnärlig ledare på ZebraDans, och dansarna Niklas Valenti och Martin Östman för ett samtal om dansens kraft och det livsbejakande i att uppträda för en ung publik.