Nyfiket och respektfullt om barns krigslekar

I Se krigsleken –­ Kraft, rörelse och förvandling (Lärarförlaget) delar Ebba Theorell med sig av sina mångåriga observationer, som förälder, lärare och forskare, av barns krigslekar. Det som startade med hennes egen förvåning inför att sönerna började leka krig redan i tvåårsåldern – och alla lekar med mörka krafter som hon dessutom mött i sitt arbete på förskolor och skolor samt på fritiden – väckte hennes nyfikenhet trots att hon också var lika kritisk som andra vuxna till dessa lekar då. Hon ville försöka förstå vad det var i dem som lockade så många barn, särskilt pojkar, i generation efter generation. En nyfikenhet som många år senare ledde fram till hennes doktorsavhandling Kraft, form, transformationer: om kinestetisk musikalitet och kroppsvärldande i pojkars krigslek, vilken hon i Se krigsleken utgår ifrån.

I Se krigsleken –­ Kraft, rörelse och förvandling vidgar Theorell sina perspektiv än mer. Den är som ett kalejdoskop som hon med lätt hand vrider för att visa på olika observationer, tolkningar, forskning, kunskap och inte minst nya frågor.

Undan för undan gör hennes ”kalejdoskoppärlor” något med vår perception, skärper vår blick och nyfikenhet, väcker vår fascination inför vad barn gör när de leker krig, hur de gör det, varför de gör det, etcetera.

Även om det i dag inte finns så mycket forskning om barns krigslek specifikt så låter Theorell oss möta många olika forskare och professionella (dansare, koreografer, lärare) som har intressanta saker att säga om kraft, rörelse, dans, kroppar, plats, rum, musikalitet, estetik, lek, etik... Och förstås barnen själva. Hon skriver också fram och förklarar sin forskning, där hon har studerat krigslek med hjälp av dansteori och en filosofiskt riktad blick, och hur det synliggör att det finns en stor kroppslig tänkande lyhördhet hos barn, vilket leder henne fram till en helt ny teori: kinestetisk musikalitet, ”en kroppslig musikalitet knuten till rörelsesinnet och muskelminnet”. Ebba Theorell beskriver den också som: ”en förmåga som jag tänker att yngre barn använder sig av för att göra sig förtrogna med världen, delta i den och skapa något nytt i den. Genom det öppnar sig det specifika med krigslek mot att bli något mer allmängiltigt, generellt, något som angår och blir tillgängligt för alla.”   

I Se krigsleken gör Theorell just det med sin forskning, gör den tillgänglig för alla, men hon tar även väl vara på den friare möjligheten att både stilistiskt och innehållsmässigt sätta fler iakttagelser och tankar på pränt än vad som är möjligt i en avhandling. Som hennes funderingar kring vad vuxnas ständiga misstro gör med pojkar i allmänhet – och med en viss grupp pojkar i synnerhet:

Jag tror också att det är de allra mest utsatta pojkarna, sett till etnicitet och klass, som drabbas värst av vuxnas misstro. Det är gentemot dem som den här typen av misstänksamma mekanismer också förstärks i takt med att de blir äldre, vilket kan leda till en växande känsla av främlingskap.

Ebba Theorell visar däremot konsekvent vad som krävs av oss vuxna: ”allt börjar med att se på barn med en informerad och mer kärleksfull blick”. Och att det även gäller barns krigslekar, och att vi måste undersöka dem tillsammans med barnen, och att vi för att kunna göra det behöver vi höja oss till deras nivå av känslighet och uppmärksamhet.

Se krigsleken – kraft, rörelse och förvandling är en viktig bok för alla som arbetar i förskolor och skolor (givetvis även för föräldrar), och särskilt i dag när vår omvärld fylls av så mycket verkligt våld och katastrofer. Då behöver vi ett sådant här kalejdoskop som hjälper oss att se fler perspektiv i barns krigslekar, se komplexiteten, för att som Theorell till exempel lyfter fram: ge plats för visioner om en ny maskulinitet. Men också lyfta fram de nya perspektiv som lär dyka upp hos de som läser denna bok, inte minst när de sedan börjar undersöka sådana lekar tillsammans med barnen.

För egen del fick läsningen mig att till exempel fundera över en aspekt som aldrig togs upp i boken: Varför ser vi nästan aldrig några flickor leka krig, varför prövar de inte ens på sådana lekar, och vad gör det med dem? Jag som själv älskade olika slags stridslekar som barn och fritt – utan vuxnas fördömanden – fick tillverka, köpa och leka med leksaksvapen och som nu på äldre dagar återigen njuter av att få ägna någon kväll i veckan åt att dra på mig min vita skyddsmask och -kläder, ta min värja i handen och möta mina motståndare i fäktning. Nu dessutom med förnyade insikter i den möjliga kinestetiska musikalitet och andra kvaliteter som kanske kan rymmas även här.

Maria Herngren