Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
Bild 1: Lisa Castronuovo och Eloisa Di Rocco (t.v); Lisa och Eloisa omgivna av flera av Vaggeryds ReMidas och dess förskolors medarbetare vilka arbetat med ReMidakonferensen, samt internationella deltagare från ReMida i Trondheim och Perth (t.h)
Bild 2. Lisa Castronuovo (t.v). Eloisa & Lisa på vandring i småländsk skog tillsammans med tolken Karin Gandini (mitten). Eloisa Di Rocco (t.h). Bild 3-5: Vaggeryds ReMida.
2023-12-04
– Vårt ReMida har två själar, arbetet med våra förskolor och med vår forskning med material, berättar Eloisa Di Rocco, ateljerista på ReMida Centret i Reggio Emilia, när hon och pedagogistan Lisa Castronuovo besöker Småland under några höstdagar. Det gör också deltagare från hela Sverige, och några mer långväga gäster, för att lyssna på och samtala med dem och andra forskare, och med ReMidas och förskolornas engagerade medarbetare i Vaggeryds kommun under deras ReMidakonferens.
– Här är så mycket material runt er som också kanske lyssnar, säger Eloisa Di Rocco om ReMida – ett Kreativt Återanvändningscenter, där vi sitter i Skillingaryd innan hon börjar dela med sig av exempel från sitt mångåriga arbete och forskning med material i Reggio Emilia och det som särskilt påverkat dem under senare år.
– Från mars till juni 2020 hamnade vi i en total ”lockdown”. Vi blev inlåsta i våra hem, berättar Eloisa om Italiens hårda restriktioner, vilket hon och Lisa kommer återkomma till när Modern Barndom får möjlighet att prata lite mer med dem senare.
Under de månaderna började vi erbjuda digitala material och verktyg till alla barn som var inlåsta hemma, samtidigt som våra verkliga material var instängda i mörkret i vårt center. Då och då tänkte jag på dem, och undrade vad de gjorde när ingen människa längre tog på dem.
Isolationen var svår men Eloisa höll inte på att bli knäpp. I stället hittade hon en filosof som tänkte likadant, Jane Bennett, som i sin bok Vibrant Matter: A Political Ecology of Things, bland annat skriver om hur ting kan be att vi lyssnar på dem och kan göra så vi förändrar vår attityd när vi möter dem.
Eloisa ger oss ett exempel från sitt ReMida-center där det finns väldigt många olika sorters papper som en grupp barn en dag fick undersöka fritt. Nicole, 4 år, väljer då ett veckat papper som hennes hand genast hoppar med samtidigt som hon säger groda. Därefter blir pappret till än det ena och än det andra i hennes hand. När Eloisa släpper ordet fritt till publiken för att höra deras tankar och frågor fortsätter Nicoles lek och undersökande att bli till än det ena och än det andra genom deras reflektioner.
Vi tror att materialet har något att säga oss. Vi kan verkligen se bekräftelse på det varje dag, fortsätter Eloisa Di Rocco, och att det finns poetik i det. Och att vi måste träna oss på att tolka det språket.
Deras röster kan till exempel vara spröda, som Giorgia, 4 år, uppmärksammade henne på:
De pratar med så fin röst. Du måste veta hur du ska lyssna på dem, för de har så tunna röster.
– De kan ha olika röster, ibland kan de skrika, och är de många kan de vara som en hel kör av röster. Och om rösten är väldigt tunn, som Giorgia sa, måste vi vuxna träna för att kunna höra den. Men inte bara på ReMidas material utan i hela världen, träna på att höra på dem som har svårt att höras. Och ge värde åt det som inte ges ett värde, och som inte ses eller lyssnas på.
Något som också påverkar vår förmåga att lyssna på, se och värdera djur, människor, växter fortsätter Eloisa och visar bilder på material som kan kalla på oss för att de har en historia och sådana som inte har det, vilket gäller många industrimaterial som vi inte vet något om. Material som ofta besitter en stark dragningskraft eftersom de ter sig lite mystiska, som om de bad oss att komma och känna på dem, undersöka dem.
– Material som vi inte förknippar med något. Eftersom vi inte vet vad de är eller vad de har använts till blir vi nyfikna på dem och kan lättare närma oss dem med alla våra sinnen, förklarar hon och uppmanar oss att försöka och pröva att ha samma attityd till material som vi känner.
När Lisa Castronuovo så småningom tar över tar hon med oss från ReMida till Reggio Emilias förskolor och deras projektinriktade arbete – och till tingens och materialens rättigheter där:
Vi ser lärande som något gränsöverskridande. Barn går i relation med ting på ett väldigt empatiskt sätt. Vi använder också material för att synliggöra de utforskande som barn gör.
Lisa nämner den franske filosofen Edgar Morin (Den komplexa tankens fader), som såg kunskap som något som konstrueras genom komplexa processer och inte som något målinriktat som isolerar och separerar.
– Ett utforskande som vill hålla samman så mycket som möjligt. Vi försöker tänka något liknande att allt hör ihop, ute, inne… Och att något händer i relationen barn, material, plats.
Lisa ger exempel på miljön som den tredje pedagogen, på material som stöd…
Vi tänker också väldigt mycket på hur vi lär ut och hur vi lär oss, hur den växelverkan går till. Och vi är väldigt intresserade av att försöka förstå hur material kan hjälpa till här.
Modern Barndom tänker på sina tidigare möten med ReMida, inte minst i Reggio Emilia och i Skillingaryd för snart tio år sedan (Drivhus för kulturellt kretslopp, MB 1/15) och tar tillfället i akt efter deras föreläsning att fråga Eloisa och Lisa om ReMidas utveckling sedan dess.
– Det har verkligen hänt något med vår stad, med förskolorna, med ReMida och med oss alla efter pandemin. Det som viktigt och svårt innan, som Agenda 2030 för en hållbar framtid, har blivit än mer viktigt men också allt svårare och mer brådskande, säger Eloisa Di Rocco och fortsätter:
– Vi ser att vissa ställningstaganden hos oss är mer politiska idag, mer kopplade till miljön. Vi ser det också hos våra besökare. Men vi pratar inte bara om miljön. ReMida tillför verkligen en annan blick på materialen. Vi ser dem inte bara som återvinning eller att deras återanvändbarhet skulle vara deras viktigaste värde. Vi ser att de har ett viktigt sociokulturellt värde, att det handlar om social hållbarhet, om hur viktiga de är för att skapa band mellan människor. Material är en resurs som också främjar relationer.
Något de märker idag, efter pandemin, är att pedagogerna som kommer till ReMida har mycket mer bråttom, att de liksom bara skyndar in för att hämta material.
– Och alla är mer trötta, både pedagoger och familjer, säger Lisa, vilket påverkar alla relationer, gör dem svårare.
Samtidigt tycker de att material har fått en större betydelse än tidigare, att det ses både som en kulturell och en samhällelig resurs. Att stärka banden mellan alla ReMida i världen ser de därför som allt viktigare för deras ReMida-arbete. Eloisa berättar att hon var i Sao Paolo i somras och nu Vetlanda, och att hon även varit ett par gånger i Senegal. Många kommer också till dem, som en grupp koreanska kvinnor som varit hos dem en vecka i höst för att lära sig mer om hur de arbetar i sina förskolor och med ReMida eftersom de vill bygga upp en fritidsverksamhet för fri lek med ReMida-material runt om i Korea, som ett slags motvikt mot att barnens tid är så hårt strukturerad där.
– De vill påverka hela den sydkoreanska mentaliteten med sådana fritis, berättar Lisa, och de har redan kontakt med ett hundratal företag, även stora kända, som är intresserade av att samarbete med dem.
Att Eloisa Di Rocco och Lisa Castronuovo uppskattar och värnar många olika slags relationer går inte att ta miste på.
– Jag minns när jag var här 2015, och möttes av svenskarnas starka relation till naturen, inte minst till skogen, och hur den lämnades vidare till mig, till exempel med trädoften som var så stark här då. Nu doftar här inte så längre, samtidigt har deras ReMida vuxit och utvecklats, blivit vackrare. Här finns en särskild ”grace” idag, säger Eloisa, och låter sin blick vandra över de många material och ting som delar rum med oss.
– Jag uppskattar ödmjukheten här, kapaciteten att kunna backa och inte se människan som antropocen utan att det finns andra relationer och att jag verkligen kan känna en resonans här med det jag har omkring mig, säger Lisa uppskattande om sitt första möte med Vaggeryds ReMida och dess både trädrika och företagstäta omgivningar som tar plats också här inne.
Text Maria Herngren
Bild Monica Gandini, Maria Herngren
ReMidacentret – i Reggio Emilia
… startade 1996 som ett kulturellt projekt med ett ekologiskt, etiskt, estetiskt, pedagogiskt och ekonomiskt budskap, för att kreativt återanvända bortkastade material. Namnet kommer från kung Midas, som enligt myten förvandlade allt han rörde vid till guld. På ReMida sker också förvandlingar i möten mellan barn, vuxna, material, skolor, samhälle...
… samarbetar med runt 200 företag, varifrån de återvinner cirka 20 ton material/år, och med förskolor, skolor, föreningar, lokala organisationer...
… ger förskolor och skolor möjlighet att arbeta med processer, lärande, miljöfrågor, hållbar utveckling, likvärdiga och demokratiska förhållanden mellan barn och vuxna, flickor och pojkar, material och människor.
... är en del av La Fondaziones och Reggio Childrens verksamhet.
ReMida – ett Kreativt Återanvändningscenter i Vaggeryds kommun
… är en pedagogisk verksamhet som drivs av kommunens Barn- och utbildningsförvaltning.
… startade som ett EU projekt 2011 ovh 2014 blev det en kommunal verksamhet och certifierat ReMida.
… får rest- och spillmaterial från ett 80-tal företag. Naturmaterial är också en viktig del av deras verksamhet, till exempel Landart.
… har sitt ReMidacenter i Skillingaryd. Sedan hösten 2023 driver man också ett ReMida Fritiden i Vaggeryd, vilket gör deras verksamhet än mer tillgänglig för hela kommunen.