Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2022-10-17
I somras kom den till slut, Kari Carlsens bok Reggio Emilia – atelierkultur og utforskande pedagogikk som norska Fagbokforlaget försökt skicka till Modern Barndom redan i fjol (det kan vara långt mellan Norge och Sverige när EU-tullgränser trilskas). Väl här blev den dock oläst i veckor fast den fick åka med både i Stockholms skärgård och till Öland och västkusten. Två hundra sidor på norska – och ännu en bok om Reggio Emilias pedagogiska praktik och filosofi – hade helt enkelt svårt att hävda sig när sommar och semester lockade med annat. Men när läsningen väl börjar visar sig Carlsens bok väl värd all väntan, och utan minsta språkförbistring.
Kari Carlsen, professor i formgivning, design, konst och hantverk vid Universitetet i Sørøst-Norge, har lång erfarenhet av Reggio Emilias pedagogiska praktik och filosofi. Ja, ända sedan hon 1981 fick se en bild som väckte hennes nyfikenhet, och första studieresan dit 1984 vilken kom att följas av många fler, och ett tätt samarbete, utbyte och vänskap. Därtill bildandet av Norsk Reggio Emilia Nettverk, arbete med Reggio Emilia-inspirerad fortbildning samt egen forskning som bland annat resulterat i doktorsavhandlingen ”Forming i barnehagen i lys av Reggio Emilias atelierkultur” som Modern Barndom tidigare skrivit om på sin hemsida (april 2015). Med den söker Kari Carlsen efter ”ny kunskap om hur lärande i förskolan går till genom att undersöka just förskoleämnet bild och forms möte med Reggio Emilias ateljékultur, samtidigt som hon analyseras det i det spänningsfält som råder idag mellan pedagogisk filosofi, nordisk förskolekultur och nyliberala trender”.
Kari Carlsens nya bok Reggio Emilia – atelierkultur og utforskande pedagogikk handlar förstås om något helt annat än hennes närstudie av en norsk förskolas ateljékultur, samtidigt visar den på dess förutsättningar genom att grundligt berätta om Reggio Emilias ateljékultur och utforskande pedagogik.
Mycket av det har jag förstås hört eller läst om tidigare, men Carlsen väver ihop detta så det ändå blir intressant, därtill med både bredd och djup – och nya infallsvinklar, tankar och iakttagelser, såväl egna som hos dem hon intervjuat.
När Kari Carlsen så kommer till sista sidornas efterord (jag väljer att inte översätta hennes norska för att visa hur lätt den är att förstå) ”Hver gang jeg kommer til barnehagene i Reggio Emilia, oppdager jeg noe nytt. Jeg møter en pedagogisk praksis i kontinuerlig og oppfinnsom endring” inser jag att hennes bok har fungerat lite på samma sätt. Mina återbesök i de för mig kända delar som Carlsen tar upp bjuder dessutom ständigt på något nytt, vilket gör den intressant för såväl ”nya” som ”gamla” Reggio-nyfikna läsare.
Men bokens största värde tror jag ändå ligger i hur den ger läsaren möjlighet att följa – och därmed förstå – hur denna pedagogiska praktik växer fram och utvecklar sig i Reggio Emilia; lite som när en bra utvecklingsroman bjuder med läsaren in i en människas liv under många år och visar på möten eller händelser som får stor betydelse (i en roman handlar det ofta om något eller någon som går förlorad medan det i Reggio Emilia snarare handlar om någon eller något som läggs till, som ateljeristan) men också hur komplex en process och utveckling alltid är. Carlsen visar det, samtidigt som hon också lyfter just ateljeristornas, ateljéernas, ateljékulturens och det hundraspråkliga utforskandet stora betydelse för Reggio Emilias förskolor utveckling. Men också deras viktiga demokratiska arbete! Två delar som hon tidigt fick syn på och som hon med sin bok nu delar med sig av:
I Reggio Emilias kommunale barnehager fant jeg igjen de to søylene i min egen pedagogiske tenkning; det skapende og det demokratiske som grunnlag for å utvikle kunnskap i et sosialt fellesskap. I Reggio Emilia var disse forent i atelierkulturen og de felles utforskende læringsprosessene, i en fascinerende pedagogisk praksis som jeg etter hvert har blitt godt kjent med.
Maria Herngren