Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Inspirerande tankebok kring att läsa barns bilder

2022-04-25

Forskning om barns perspektiv har länge haft en språklig slagsida som innebär att fokus legat på vad barn säger i ord. Med sin bok Att läsa barns bilder (Studentlitteratur, 2022) vill barnkulturforskaren Karin Aronsson vidga tankarna om barns perspektiv till att också handla om barns bildval och bildskapande, skriver Klas Viklund som här recenserar denna bok för Modern Barndoms läsare.

Walt Disneys MUSSE PIGG, tecknad av en treåring (här ovanför, vilken också återges på omslaget till boken som här syns på var sida). Karin Aronsson lyfter fram denna teckning som ett exempel på en ”bildgåta”, där betraktaren måste känna till vad barnet själv sagt om teckningen, för att vi som betraktare fullt ut ska kunna förstå bilden.

Karin Aronsson är professor emeritus i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. En betydande del av hennes forskning har handlat om barns eget bildskapande, där hon framhåller att barns bilder sällan eller aldrig tillkommer i ett vakuum, utan ofta är påverkade av den interaktion som pågår mellan barn och det enorma utbud av bilder som medierna och populärkulturen erbjuder oss.

Karin Aronsson har tidigare formulerat dessa tankar i sin bok Barns världar: Barns bilder (Natur och kultur, 1997). Men hon har också studerat Datorspelande som estetisk praktik och informellt lärande i ett särskilt forskningsprojekt (2008–2012) som fokuserade på den betydelse spelarnas egna estetiska värderingar har för barns datorspelande. Estetiska aspekter handlar i detta fall inte bara om själva spelets design och utseende, utan också om hur barn i samspel förhåller sig till spel och spelande.

I sin nyutkomna bok, Att läsa barns bilder (Studentlitteratur) skiljer Karin Aronsson på begreppen ”barnperspektiv”, som vuxna anlägger då de tar hänsyn till barn i samhällsplaneringen, och begreppet ”barns perspektiv”, som handlar om hur barn själva ser på sin omvärld. Karin Aronsson vill visa hur vi kan använda barns bildskapande och estetiska produktion som ett sätt att förstå hur barn betraktar och kommunicerar med omvärlden.

”Ett barn har hundra språk, men berövas nittionio”, skrev Loris Malaguzzi i sin välkända dikt som uttrycker den syn på barn, kunskap och pedagogik som de kommunala skolorna i Reggio Emilia, och de som inspireras av dem, står för. Karin Aronsson är inne på samma linje när hon betonar betydelsen av barns estetiska produktion. ”Barns bildskapande och barns bildval ger oss nycklar till att bättre förstå deras tankar och känslor kring sin omvärld”, skriver Karin Aronsson och hänvisar till att också leken är ett slags språkutvecklande arbete hos barn.

Bokens första del beskriver några av de poetiska metoder som barn använder i sina tidiga bilder. Dessa bilder kan användas för att förstå vilka frågor som barnet själv intresserar sig för. Det som ibland avfärdas som ”primitiva metoder”, till exempel huvudfotingen, kan ses som en berättelse om det högt värderade mötet med ansiktet på en annan person.

Bokens andra del fördjupar diskussionen om hur vi kan förstå barns bilder utifrån några centrala frågor hämtade från semiotikens teori om ”visuell retorik”: Vad är centralt i bilden? Vad tillåts ta plats i bilden? Och finns det något som barnet uppenbart uteslutit? För att på djupet förstå barnets bilder krävs ibland att vi kan förankra analysen i förhållande till andra eller tidigare bilder – och i vissa fall en kunskap om vad barnet själv sagt om bilden.

Bokens tredje del kopplar ihop barns egen bildproduktion med de bilder barn möter i populärkultur och massmedier. Här finns ett kapitel om barn som tecknar dinosaurier och som beskriver hur barn tidigt intresserar sig för att klassificera dessa sedan länge utdöda djur. Ett resonemang om dinosauriernas roll i populärkulturen blir till en inkännande analys av ett modernt fenomen inom barnkulturen, där dinosaurierna kan vara skrämmande, men samtidigt fungera som barnets kamrat och beskyddare, genom sin storlek och kraft, då dinosaurien som mjukisdjur följer med in i barnkammaren.

PRINSESSA, bild till vänster (s 114 i Karin Aronssons bok Att läsa barns bilder): Ellen, kring 4 år, har tecknat en prinsessa i genomskärning, där vi ser både klänningen och vad som döljs under klänningen. Karin Aronsson kallar detta för en ”poetisk metod” som barn ibland tillämpar för att avbilda både vad vi ser och vad vi vet – men inte ser.

HUVUDFOTING BAJSAR, bild till höger (s 152): Siri, 3 år, har i denna bild skildrat en huvudfoting som skriker och bajsar. Teckningen knyter an till en typ av karnevalisk lek och humor. Karin Aronsson skriver: ”Figurens hår står på ända, och den har en stor öppen mun; vi kan förstå att det är någon som skriker. Och bajset formar en liten kaskad i bildens högra del. Här har Siri ritat något tabuerat men därmed humoristiskt ur barnets perspektiv. Bilden är också vitsig genom sin minimalistiska uppbyggnad, där Siri med ett fåtal streck har fått fram såväl bebisen och bajset som den skrikande munnen.”

I ett kapitel om barns förhållande till prinsessor, ”barbiesar” och Spice Girls, eller andra för dagen aktuella idoler, påvisar Karin Aronsson att de till synes kommersiella och likriktade Barbie-leksakerna kan utnyttjas i lekar där flickor skapar helt oväntade lekregler och användningsområden. Barbiedockorna kan användas som utgångspunkt för samtal om Barbies favoritlåtar, Barbies inköpslista eller kärleksbrev – och Barbies nya outfit behöver inte inhandlas i leksaksaffären, utan kan tillverkas av plastpåsar och annat som redan finns hemma.

Ett av bokens avslutande kapitel handlar om ”Skrift som lustfyllt projekt” och beskriver hur barn som ännu inte lärt sig läsa och skriva ändå skapar visuella uttryck som påminner om skrift. Att ”göra skrift” blir ett sätt att knyta an till vuxna, till äldre barn eller till världar utanför situationen här och nu, förklarar Karin Aronsson. ”Att skriva och läsa har ofta haft en kognitiv slagsida, med fokus på barns tankeverksamhet. Men att skriva är också en estetisk verksamhet, ett sätt att ’göra bild’. Och för många barn är det en lustfylld verksamhet, ett sätt att erövra världen”, skriver Karin Aronsson. Tankarna går inte helt osökt till klotter och graffiti, som just handlar om att lämna ett visuellt avtryck efter sig, en signatur. En bild eller en namnteckning kan vara ett och samma.

Boken utgår från enskilda barns teckningar och berör inte det didaktiska arbetet med gemensamt bildskapande i skola och förskola. Bokens drygt sextio bildexempel är delvis hämtade från Karin Aronssons egen familj, från hennes pappa Rune (född 1915) och hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Detta sätt, att utifrån moderna och äldre barnteckningar, låta läsaren resa i tiden ger till viss del ett svindlande perspektiv. Men också en känsla av att mycket trots allt är sig likt. Den stora skillnaden är kanske hur vi över tid omvärderat synen på barns egna bilder och barns estetiska arbete.

Idag har barns bilder och berättande uppvärderats. FN:s barnkonvention är svensk lag sedan 2020. Där anges barns rätt till åsiktsbildning och yttrandefrihet och där fastslås att barn ska få göra sin röst hörd, i tal och skrift och estetiska uttrycksformer. Det finns i vårt land en vilja att göra barns röster hörda, att låta barn komma till tas och ges inflytande. Eftersom vi vet att små barn kan ha svårt att formulera sig med ord, inser vi också betydelsen av att stanna upp inför barnens estetiska uttryck – för att läsa barns bilder.

Klas Viklund

Fotnot: Modern Barndom har tidigare publicerat en längre intervju med Karin Aronsson, i "Lek på papper – Varför skapar barn bilder" i Modern Barndom nr 4, 2008.

Prenumerera till dig eller din förskola/skola - eller beställ lösnummer