Förskolan som demokratisk mötesplats

Demokrati är ett stort begrepp som innehåller en rad olika aspekter. Det är mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, fria val, parlamentarism, yttrandefrihet, föreningsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, oberoende rättsväsende, fria medier, med mera, med mera. Demokrati är även en konfliktlösningsmetod. Med hjälp av demokratiska arbetsformer löser demokratiska länder olika samhälleliga konflikter på ett fredligt sätt. I en demokrati lämnar förlorarna frivilligt och fredligt över makten till den nya majoriteten efter ett val, till exempel.

Att beskriva hur man kan arbeta med ett så stort och komplext område som demokrati i förskolan är ingen lätt uppgift, men antologins olika inlägg visar att det går. Boken innehåller en lång rad exempel på hur man kan arbeta för att få in demokratiska förhållnings- och handlingssätt i förskolan. Det sker med hjälp av den urgamla modellen med labyrinter, med att göra olika kartor, en form av stadsplanering och genom täta föräldrakontakter. Inspiration hämtas bland annat från Reggio Emilia, Dewey, Freire och Vygotskij.

Flera av inläggen tar upp språkets viktiga roll, inte bara det vanliga talade och skrivna språket utan alla de olika uttrycksformer som vi använder för att kommunicera med andra. Tillgång till ett väl utvecklat språk är en av demokratins grundpelare. Boken visar med många olika exempel hur barn uppmuntras att ställa frågor, att lyssna på varandra och att använda alla upptänkliga uttryckssätt.

Antologin visar även demokratins funktion som konfliktlösare. I stället för att stoppa en begynnande konflikt mellan två barn om den mest populära färgpennan, ger läraren barnen förslag på hur de ska agera så att båda barnen kan använda färgpennan i tur och ordning. Genom att barnen lär sig att ställa relevanta frågor och genom att läraren ger förslag på hur barnen kan förhandla, genom att erbjuda något annat attraktivt i utbyte mot färgpennan, stärker de barnens konfliktlösningsförmåga.

Bokens olika bidrag täcker in aspekter från undervisningssituationen i förskolan till de problem som finns på rektors- och skolchefsnivå. Alla nivåerna får initierade inlägg som visar på olika sätt att arbeta med de viktiga demokratifrågorna.

Det som saknas i boken är det systempolitiska perspektivet. Hur ligger det till med likvärdigheten i förskolan? Har alla förskolor samma möjligheter att bedriva en verksamhet av god kvalitet? Ett avsnitt tar upp problemen med att det är få utbildade förskollärare i en del förskolor. Skribenten konstaterar att det bara är att gilla läget. De har den personal de har och det gäller att göra det bästa av situationen. En enskild förskola kan inte göra på annat sätt. Detta förhållande, att det nästan bara är obehöriga förskollärare med grunda kunskaper i det svenska språket i en del förskolor, är ett allvarligt samhällsproblem. Det är en fråga som bara kan lösas på systemnivå genom politiska beslut i kommunerna och i riksdagen. Jag inser att syftet med denna bok inte är att beskriva dessa systempolitiska frågor men likväl saknar jag ett avsnitt som sätter in de frågor som boken tar upp i ett större sammanhang.

Sten Svensson

Fristående skoldebattör och
tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning