Titta, ett avokadohus!

I början var vi tveksamma när förvaltningen kom och sa att vi skulle börja arbeta temainriktat, och över så lång tid som två år och koppla ihop det med konst och natur. Det var verkligen svårt att börja arbeta projekterande. Men vi fick hjälp, bland annat av Birgitta Kennedy och Karin Bergmark, senare också Per Dahlbeck och Ingrid Bogren, med att observera, dokumentera, reflektera och inte minst att få barnen delaktiga. När vi så skulle börja med Hållbar nutid, hållbar framtid förra hösten såg vi att barnen var väldigt intresserade av tåg. Vi försökte då förstå vad det var som intresserade dem. Var det tågens rörelse, kraft, eller något helt annat?

Så började vårt projekt Trainspotting.

Eftersom vårt tema handlade om hållbarhet, var det för oss pedagoger självklart att uppmuntra barnens intresse för kollektivtrafik och även berömma vårt färdmedel cykeln. Under hösten började barnen, som närmade sig tre år, att prata allt mer. Det var fortfarande tåg som gällde, men deras intresse var alltmer faktabaserat. När vi cyklade till Malmö Centralstation, som vi brukade göra varje vecka, började de skilja på olika sorters tåg.

”Det är ett Pågatåg!”

”Det är ett Öresundståg, och titta där: ett X2000.”

Vi började filma tågen och fixade QR-koder så barnen kunde skanna och se dem på förskolan och hemma. Då började vi även ta föräldrarna in i äventyret. Vi föreslog att de skulle filma barnens väg till förskolan och det gjorde de. På så sätt fick vi, och familjerna, tillgång till många filmer över barnens vägar i staden, i kollektivtrafiken. Samtidigt var det tåg överallt på avdelningen.

Barnen lekte, utforskade och skapade med alla möjliga olika material och saker. Och de började intressera sig alltmer för räls, inte minst efter att en mamma kom med bilder på en tågbana som hennes barn skapat hemma av post-it-lappar. Det växte fram räls överallt, räls för alla möjliga slags tåg; för leksakståg, för tåg som barnen skapat i lera, för barnen själva när de agerade tåg, för kojorna ute på gården.

Rälsen som barnen målade på marken till en av kojorna utomhus ledde också till att vi skapade en egen saga, ”Sagan om kojan som drömde om att bli ett tåg”, vilken vi sedan läste ofta.

En dag då vi cyklade till centralstationen, uppmärksammade de det stora gröna glashuset där. När man färdas så mycket på cykel hinner barnen lägga märke till otroligt mycket längs vägen, och samtala om det.

”Avokadohuset!”

Vi pedagoger som varit så noga med att använda rätt begrepp om allt kunde då inte säga ”Nej, det är inte ett avokadohus. Det heter Glasvasen”, när de så entusiastiskt började prata om det.

Så kom Malmös glashus att bli till barnens avokadohus, som fick en given plats i deras lekande, byggande, skapande och utforskande. Vi letade upp huset på Google Maps så att barnen kunde studera dess former och färg. De kommunicerade, reflekterade, arbetade kreativt och utvecklade sitt kritiska tänkande. Även om barnen sedan fick veta att huset hette Glasvasen så behöll vi deras namn Avokadohuset, eftersom alla städer faktiskt har någon byggnad vars smeknamn blivit det de kommit att kallas för i folkmun.

När så barnen hade mött staden under så lång tid kände vi att det var dags för staden att få möta barnen nu, att få se hur de arbetat med trainspotting och särskilt avokadohuset. Framför allt skulle vi ju meddela Malmö att Glasvasen fått ett smeknamn. Vi gick in i S:t Jacobs Stenugnsbageri inne i Avokadohuset och frågade om de kunde bli värd för en utställning. De blev genast intresserade och tyckte att det var så kul att få visa barnens ’mini’-utställning under två veckor (27 maj-10 juni). Och på vernissagen bjöd de barnen på bullar. Så blev det en utställning som barnen välkomnade hela Malmö till med orden: