Teatern som kommer till förskolans gård

Vänta handlar om den svåra konsten att vänta. En solig dag i mitten av maj får Modern Barndom äntligen se den hos en förskola i Hökarängen, efter att första försöket i Skärholmen ett par veckor tidigare regnade bort.

”Vänta är en föreställning om något som alla barn känner till – att vänta. Ett ämne som blivit allt mer aktuellt för oss alla under pandemin”, säger Helena Nilsson, Marionetteaterns konstnärliga ledare. Och regissören Anna Svensson Kundromichalis, som även skapat föreställningen tillsammans med dess dockspelare Magnus Erenius, berättar att ”Jag hade svårt att vänta när jag var liten. Nu märker jag att väntan kan bli ett slags mellanrum som skapar nya lekar.”

Det är dessa mellanrum som Magnus Eurenius nu gestaltar på olika förskolegårdar runt om i Stockholm, och han gör det med spänning, humor, nyfikenhet, förvåning, leda, lekfullhet och uppfinningsrikedom tillsammans med sina tre medskådespelare (alla dockor) – en hund, ett barn och en gammal kvinna – vilka bjuder på stor igenkänning för de trettiotal barn och pedagoger som utgör förskolan Den röda trådens första publik.

En stund senare kommer ännu en grupp av förskolans barn och vuxna dit för att få se samma föreställning. Magnus spelar den ofta två gånger samma förmiddag så att alla, men samtidigt inte alltför många barn samtidigt ska få se den.

En trasmatta rullas ut och musiken börjar. Några barn sätter sig på mattan, andra direkt på gräset. Framför dem finns en stor röd bänk vars höga ryggstöd snart kommer visa sig rymma hemligheter, som uppenbarar sig undan för undan efter lite väntan för såväl oss i publiken som för skådespelarna, som verkligen får pröva på att vänta av många olika anledningar. De talade replikerna är inte många – vilket är tur eftersom ljudbilden knappast går att styra utomhus (även om de faktiskt lyckas med det idag) – däremot är gesternas repliker talande.

”Voff” hörs en hund bakom bänken, men ”Vänta” vad har den gjort där.
Dockspelaren Magnus kikar, grimaserar, vill inte gå dit. Men så halar han till slut fram en påse. Men ”vänta” vad ska han göra av den när den väl är fylld.

Så rullar det på, 25 minuter med olika väntascener vilka så småningom binds fint samman. Tills Magnus till slut samlar alla sina dockor för kalas, och utbrister:

”Nu har vi väntat färdigt, nu är det slut”.

Färdigväntat är det också för arbetarna på vägbygget intill förskolan, vilka tog en paus när regissören Anna bad dem, liksom trädgårdsarbetarna som var igång med gräs och buskar på gångvägen precis utanför förskolan, bakom den mobila scenen. Bortom den röda bänken reser sig ett tiovånings punkthus i grönskan upp mot den blå himlen.

”Vi började spela ute redan i april förra åtet och har sedan dess spelat utomhus så fort vädret varit någorlunda tillåtande”, berättar Marionetteaterns producent Sofia Wärngård Lang, men också att de troligen inte kommer att fortsätta i samma omfattning efter pandemin för att:

Vi har en scen i Kulturhuset som vi också vill fylla med fantastisk dockteater. Så när läget tillåter ska vi åter hälsa publiken välkommen hit till alla stockholmares Kulturhus! Men, såklart kommer vi i alla lägen fortsätta att söka upp och nå publiken. Ibland ute, ibland inne, ibland hemma, ibland på turné.

Och som alltid med Marionetteatern är det inte bara människor utan också dockor på scenen – antingen den finns i Kulturhuset, i någon park eller på någon förskolas utegård – uttrycksfulla dockor som denna gång är gjorda av dockmakaren Sara Bohman.

Text: Maria Herngren

Bild: Markus Gårder