Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2021-04-19
”Vi vill med denna studie belysa det unika i Reggio Emilia inspirerat arbetssätt”, skriver Anneli Andersson och Lillian Svensson i sitt examensarbete i förskollärarutbildningen vid Malmö universitet. De vill även ”belysa vilka likheter som finns inom läroplanen och traditionell förskolepedagogik” gentemot denna inspiration. En studie som Modern Barndom läser med stort intresse – och söker upp författarna.
Anneli Andersson och Lillian Svensson.
– Jag har jobbat i Reggio Emilia-inspirerade förskolor, bekräftar Lillian Svensson medan vännen och studiekollegan Anneli Andersson har flera års erfarenhet av vanliga kommunala förskolor. Två olika utgångspunkter som gett upphov till många diskussioner långt innan de bestämde sig för att ägna en del av sin studietid till det. För som de skriver ”Vi visste att vi jobbade efter olika arbetssätt”, men när de under en diskussion kom ”överens om att vi ser många likheter i dem” väcktes deras nyfikenhet att undersöka det mer.
I sitt examensarbete Reggio Emilia – Huvudinspiration för svenska förskolor? En fenomenografisk intervjustudie om fenomenet Reggio Emilia inspirerat arbetssätt, i fördjupningsämnet Barndom och lärande vid Malmö universitet, skriver de:
Vi jobbar med pedagogisk dokumentation, vi ser barn som kompetenta och följer deras tankar och idéer i projekten och vi ser båda miljön som viktig. Finns det då några skillnader, och vilka är då dessa? Trots att alla förskolor i Sverige följer läroplanen säger sig många förskolor arbeta Reggio Emilia inspirerat, vilket innebär att de inspirerats av Reggio Emilia filosofin i utbildningen. Men vad är det då som gör Reggio Emilia så annorlunda och bra att vi fortsätter att kalla det en specifik inspiration och inte en del av svensk förskolepedagogik?
Det är detta, det unika i Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt, som Anneli och Lillian försöker få fatt i och belysa med sin studie, och ”vilka likheter som finns inom läroplanen och traditionell förskolepedagogik” med detta.
Men första önskan att hitta ett speciellt görande fick de överge eftersom alla intervjuade direkt sa att de inte arbetar så, att det inte handlar om ett visst sätt, en metod för deras görande, utan om ett förhållningssätt.
– Rentav en livsstil för några av dem vi intervjuade, tillägger Lillian.
Det gjorde att de fick välja lite annan inriktning och forskningsmetod än de tänkt: en fenomenografisk för att kunna få fatt i olika erfarenheter och uppfattningar som människor kan ha om ett fenomen. De valde sju personer med stor erfarenhet av Reggio Emilia-inspirerat arbete, och koncentrerade sig på två begrepp, kunskapskultur och praktikgemenskap, i sina kvalitativa intervjuer med dem. Trots det lyckades de inte fånga några märkbara olikheter utan snarare att de var oerhört samstämmiga. Alla återkom till och poängterade samma fyra begrepp: det kompetenta barnet, hundraspråkligheten, miljön som tredje pedagogen och pedagogisk dokumentation.
Visserligen var de bara sju, men ändå olika – tre pedagogistor, tre rektorer och en verksam på Reggio Emilia Institutet i Stockholm – så när Modern Barndom frågar Anneli och Lillian om något förvånat dem är det just detta.
– Kanske överraskade det Anneli än mer än mig, att alla hade så oerhört stark och inarbetad praktikgemenskap, säger Lillian.
– Ja, de gick verkligen ’all in’ på samma sätt. Det är just det som kan skrämma mig lite med Reggio Emilia-inspirationen eftersom jag är rädd för att fastna i en grej, att det liksom inte får finnas utrymme för annat, för nya delar. Som när en av dem liknade det med att baka en sockerkaka, att alla viktiga delar måste vara med. Men tänk om jag behöver och vill ha i choklad, säger Anneli.
– Jag blev faktiskt också förvånad över att deras kunskapskultur och praktikgemenskap var så stark, att de hade så lika svar, samtidigt som jag sett i de Reggio Emilia-inspirerade förskolor där jag har jobbat att det är väldigt olika, att de verkligen kan och gör olika med de delar de ser som viktiga att jobba med, berättar Lillian och tillägger:
– Det skulle förstås ha varit roligt att intervjua en grupp som arbetar på förskolor som inte är Reggio Emilia-inspirerade, men det var ju en begränsad studie.
– När vi läste en kurs om kvalitet och verksamhetsutveckling, såg jag fler saker som jag gärna hade velat fråga om, säger Anneli, som fortfarande kan känna viss skepsis inför Reggio Emilia-inspirationens, som de skriver i sin uppsats, ”fasta och nästan låsta delar” samtidigt som hon kan se att det också måste vara fantastiskt att jobba så:
– Alla visste verkligen vad alla begrepp som de jobbade med betydde så de behövde inte ägna massa tid åt det utan åt annat, och så var de väldigt engagerade i sina arbeten.
– Det har jag känt på de förskolor där jag har varit, att de jobbar som en enda enhet mot samma mål och är så samspelta. När man kommer som ny kan de visa böcker som man ska läsa. De är verkligen trygga i sitt arbete, säger Lillian, och som de också lyfter i sin studie:
Vi kunde känna att pedagogerna har en yrkesstolthet och känner sig säkra i sin yrkesroll baserat på sin specifika praktikgemenskap och kunskapskultur, det lös igenom under svaren. Detta tror vi är något som alla Reggio Emilia inspirerade pedagoger har. Av egen erfarenhet upplever vi en säkerhet bland pedagogerna och ett tillåtande klimat då deras kultur säger att man ska lyssna på barnen, se dem som kompetenta och vara medforskare vilket gör att vi upplever att de har jobbat fram en samsyn på begrepp och en kunskapskultur. De är mer vana att reflektera tillsammans vilket gör att de är mer rättfram och vågar prata öppet med varandra. Alla arbetsplatser borde sträva efter detta förhållningssätt.
Anneli och Lillian lyfter även fram något som ingen av deras informanter sa men som de tycker sig kunna utläsa mellan raderna i svaren:
”Reggio Emilia inspirerade pedagogerna är måna om att göra som de säger. De lever den praktiken de lär och det är viktigt för dem”.
Hur har uppsatsen tagits emot hitintills, undrar Modern Barndom nyfiket, bland deras studiekamrater till exempel?
– De uppskattade verkligen att få veta historien bakom, hur Reggio Emilia-inspirationen kom till Sverige och hur den spridit sig efter Stockholmsprojektet. Det visste ju inte jag heller när vi började, säger Anneli Andersson.
– Det är verkligen imponerande, och samtidigt att de tagit mycket från oss i Sverige också, att Malaguzzi tyckte att här fanns en förskola som de kunde ha utbyte med, fortsätter Lillian Svensson.
– Det jag kan sakna, som de har, är skapandet och estetiken. Det finns ju nästan inte alls med i vår förskollärarutbildning. Det är en stor sorg faktiskt att vi inte satsar mer på det, säger Anneli.
Text Maria Herngren
Bild privat