Åtta ateljeristautbildningar – och en avhandling

Ebba Theorell 

– Jag har gjort så otroligt många saker under många år, arbetat som ateljerista i massa olika projekt i förskolor och skolor, gjort kurser och föreläsningar för Reggio Emilia Institutet och jobbat i forskningsprojekt med Gunilla och Liselott (Gunilla Dahlberg, professor emerita, och Liselott Mariett Olsson, lektor i pedagogik, reds. anm.). Parallellt har jag har gått olika utbildningar och jobbat med egna konstnärliga projekt. Den mest sammanhängande delen har dock varit arbetet på Stockholms universitet där jag arbetat i mer än 20 år nu, både med forskning och undervisning, så jag kände att det nu var dags att fokusera mer på det, på min doktorsavhandling.

Samtidigt är just det svårt tycker Ebba, eftersom hon alltid varit ganska rörlig som person och blev det än mer under sin tid i Reggio Emilia, när hon utbildade sig till ateljerista där.

– Det har blivit ett sätt att leva, att röra sig mellan många olika fält och arbeten, vilket också ingår i ateljeristaidén. Samtidigt handlar arbetet som ateljerista också om att vara förankrad i det man gör. Det transdisciplinära är intressant, men alla språk har sin identitet, det får man inte slarva förbi, det är viktigt. Man måste behärska dessa hantverk, språkens olika grammatik eller åtminstone förstå att varje språk har en egen rikedom, men att de också försiktigt fäller ut tentakler till varandra.

När Ebba var med och startade den första ateljeristautbildningen hösten 2008 hade det gått flera år sedan hon utbildade sig till ateljerista i Italien, samtidigt som förutsättningarna såg annorlunda ut här där yrket inte ens existerade.

Jag kände ett väldigt stort ansvar från Reggio Emilia i att föra vidare och sätta i rörelse allt jag lärt mig där.

– Först gjorde jag det genom enstaka kurser och föreläsningar hos institutet och i olika projekt på förskolor och skolor, men med ateljeristautbildningen skapades en tydligare estetisk-pedagogisk plattform. Samtidigt var vi tvungna att pröva hur utbildningen skulle vara för att fungera i en svensk kontext, och gå försiktigt fram, till exempel genom att bara ge kursen vartannat läsår.

Vi:et som Ebba refererar till var hon och Annika Persson-Åkeblom, som hon särskilt vill framhålla och återkommer till gång på gång:

– Jag hade ett så otroligt fint samarbete med Annika, som jag har lärt mig så mycket av. Förutom att utbilda andra tillsammans så kompletterade, byggde och utbildade vi varandra. För mig är hon en förebild för hur man ska vara som kollega och jag tänker ofta i många situationer – hur skulle Annika ha gjort?

Ebba återkommer också till Reggio Emilia, till sin praktiktid på de tre förskolorna Gulliver, Balducci och Diana, och hur fantastiskt välkomnande de var, både nyfikna och inkännande.

– Praktiken var otroligt lärorik. Där fick jag se och arbeta med helt vanliga vardagliga situationer, skapa mina första dokumentationer och få tydlig och skarp handledning. ”Gör så – inte så”. Det var väldigt tydliga steg för att gå i mer öppna riktningar mot barnens uppfinningsrikedom, berättar Ebba och fortsätter:

Där fanns så otroligt mycket humor, värme och högt i tak. Det var inte alls högtidligt på något sätt, men intelligent. Vaket.

– Det finns en del områden som jag personligen tycker är misstolkningar av Reggios filosofi, som bildats och uppstått i det svenska sammanhanget över tid och som egentligen skulle behöva bemötas mer. Exempelvis mycket om dokumentation. Att dokumentera handlar om att se det nya, därför kan man inte utgå från färdiga mallar när man gör det. Man måste ha en improviserande blick!

Alla behöver inte heller dokumentera utan man kan börja med dem som är intresserade av det, menar Ebba och att dokumenterandet måste tillämpas med försiktighet, bara då och då, inte hela tiden.

– Sen får vi inte glömma leken. Vi arbetar ju med barn. Leken är viktig överallt, lika viktig som estetikens många dimensioner, som också är fulla av lek. Att leka tillsammans vuxna och barn, intressera sig för lekar som barn leker. Och projekterandet är också en slags lek som vi håller på med tillsammans – vuxna och barn.

Bild från ateljeristautbildningens workshop med konstnären Ruben Wätte.

När det gäller Reggio Emilia Institutets ateljeristautbildning blev den till ett slags fusion mellan den italienska ateljeristautbildningen och de svenska förutsättningarna. Grundidén med olika konstnärliga block kommer från Reggio Emilia medan upplägget med återkommande träffar under ett par dagar och sedan flera veckors arbete i den egna praktiken däremellan är samma form som institutet redan använde i sin pedagogistautbildning.

– Under alla år har det alltid varit extremt viktigt för ateljeristautbildningen att den på ett konkret sätt riktar in sig på hur man skapar spännande processer i förskolans eller skolans vardag. Men också att utmana och vidga idéer om pedagogik och konst, både praktiskt och teoretiskt, för att få sväva iväg bortom vardagen, till nya föreställda landskap som kan berika oss som utbildare, påpekar Ebba.

Bland de som har gått utbildningen och de som har föreläst har det alltid funnits pedagoger och konstnärer, vilka sökt sig dit allt mer med åren.

Det är bra för det ger energi och ny kraft. Vi måste arbeta med en så öppen organisation som möjligt, som välkomnar både personer som arbetar inom förskolans och skolans värld och andra. Att så många konstnärer verkar intressera sig för fler sätt att arbeta på konstnärligt med barn är väldigt hoppingivande tycker jag.

För de som går ateljeristautbildningen har blandningen av konstnärer och pedagoger också varit berikande, poängterar Ebba.

– Det har vi sett väldigt mycket av genom åren, vilket fruktbart möte de kan innebära för varandra.

Samtidigt som de kunnat förenas i det som är viktigast av allt, sitt engagemang för barns rätt att uttrycka sig på många sätt och sitt arbete för att få till engagerande processer med barnen.

Ebba Theorell vill också lyfta fram att de på ateljeristautbildningen alltid har pratat mycket om vikten av ödmjukhet, nyfikenhet och generositet mot den organisation de arbetar i och att det estetiska perspektivet skapas tillsammans, även om ateljeristan har särskilt fokus på det.

– Det gäller att hela tiden försöka bli skickligare på att se den du har framför dig, barn eller vuxen, och vad vi kan skapa tillsammans utifrån våra olika erfarenheter och vitt skilda uppfattningar om det mesta. Vikarier, äldre eller yngre pedagoger, föräldrar... Vilka är deras passioner? Vad har de nyligen läst, sett eller gjort?

Efter åtta ateljeristautbildningar som utbildat hundratals konstnärer (operasångare, dansare, arkitekter, bildkonstnärer, keramiker, musiker...) och konstnärligt intresserade pedagoger vill Ebba uppmärksamma både vilken stor kunskaps- och erfarenhetsbredd som dessa ateljeristor har, och att de idag inte enbart arbetar i förskolor utan också i skolor, på sjukhus, på teatrar, i bibliotek...

Det finns så många fantastiska ateljeristor från norr till söder idag!

Men det saknas fortbildning, påpekar Ebba.

– Det är väldigt svårt att komma ut i verksamheten som nyutbildad ateljerista, det ställs många krav och förväntningarna blir höga. Man behöver stöttning från olika håll, både från den skola eller förskola där man arbetar och från olika utbildande institutioner. Vi planerar för att få in mer fortbildning för ateljeristor och snart startar institutet en fortbildning med Karin Furness och Karin Brandt Weiss vilket är toppen. Men eftersom ateljeristarollen ser så olika ut i olika organisationer och alltid kräver en så bred kompetens kommer vi att behöva många olika slags fortbildningar framöver.

Nu ska dock doktorsavhandlingen bli klar, och Modern Barndom passar förstås på att fråga men om den vill Ebba Theorell inte prata än.

– Men jag lovar att höra av mig längre fram och berätta!

Text Maria Herngren

Bild Ebba Theorell