Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
Bild 1. Gamla och nya Margarethaskolan i Knivsta. Bild 2. Bygge och skola pågår. Bild 3. Äntligen ska Fredrik Carlén Strömberg, Jouline Svanfeldt och Alma Björby få flytta in i nya skolan. Bild 4. Högstadiets takterass och utsikt mot scenen, parken och platsen för orangeriet. Bild 5. I glasentrén väntar växter och möbler på att få ta plats i nya skolan. Bild 6. I första byggnaden finns restaurang, företagscenter, bibliotek, i den andra alla stadier från förskoleklass till 9:an. I glasentrén möts alla, elever, boende,lärare,restaurantgäster, företagare ...
2020-10-06
Förra hösten togs första spadtaget. Ett år senare står skolan där framför skogen, bredvid gamla Margarethahemmet, när Modern Barndom åter besöker den Reggio Emilia-inspirerade föräldrakooperativa skolan som efter tjugo år får byta sina slitna lokaler mot nya. Men det är långt ifrån det enda som blir nytt! Här pågår febril aktivitet dagarna innan elever, lärare, administration och nya rektorn ska flytta in. I glashusets entré trängs citronträd, palmer och olivträd som precis kommit från Madeira där Olle Larsson, mannen bakom Sisyfos Fastighetsförädling, valt ut dem. Och samtidigt stolar och bord från ett annat byggprojekt av miljöhänsyn.
De går i åttan nu. Fredrik Carlén Strömberg, Jouline Svanfeldt och Alma Björby som Modern Barndom träffade första gången förra våren då de gick i sexan, för att prata om nya skola som de projektjobbade för redan i trean, då med sikte på att den skulle vara klar när de började fyran. Men det kom att dröja längre än så, vilket Modern Barndom berättade om här för ett år sedan – och om hur elevernas delaktighet i bygget kommit och gått, men också kommit igen. Inte minst efter inflyttningen kan Olle Larssons önskan från i fjol, ”Bygga skola borde bli skolämne”, nog gälla för Margarethaskolan under det skolår de har framför sig. För här återstår ännu mycket – och det är Fredrik, Jouline och Alma som ska göra det tillsammans med sina skolkamrater, lärare och byggteamet.
Redan för fem år sedan kom skolans elever med en massa idéer om hur de ville ha sin nya skola. De flesta har inte realiserats, men några har det om än i lite annan version eftersom idéerna liksom hela skolan har utvecklats, samtidigt som nya kommit till.
– Minst 50 procent av alla coola idéer har kommit från eleverna, berättar Olle entusiastiskt och räknar upp att det var de som ville att gympasalen skulle kunna användas till en massa annat, och alla hängytor (inte minst fönsterbänkarna vid alla stora fönster där de kommer kunna sitta på kuddar och dynor), och alla växter, rastgård på taket, pulkabacke med snökanoner ...
Nu kommer de få fortsätta att komma med förslag för att det här ska bli en bra skola för dem – och för de elever som kommer när Margarethaskolan nu får plats för 400 barn, det dubbla, från förskoleklass till nian.
– Det är nu det roliga börjar, påpekar Olle.
Det första steget är ganska tråkigt, tycker han, att bygga stommen som han liknar vid ett garage. Det andra, att skapa rumslighet, är något bättre. Men det tredje är bäst och viktigast, därför ser han till att ha byggpengar kvar till det. Olle Larsson vill inte bygga färdiga lokaler som verksamheter ska pressas in, förklarar han, utan byggnader som kan anpassa sig till verksamheten och förändras.
Byggprojektet Walloxen, efter sjön Walloxen i närheten, handlar om mycket mer än enbart en skola. I huset kommer finnas restaurang, multihall, företagscentrum med servicedisk, också för skolan och de drygt hundra bostadsrätterna som nu också byggs i närheten, bland annat i de gamla husen. I ett stort orangeri kommer det också finnas akvaponik (hållbart matproduktionssystem – här med fiskar – som kombinerar konventionellt vattenbruk med hydroponik där vattnet renas i slutet system), och ett hönsslott med värphöns, hunddagis och ”ateljéer” för skolans praktiska ämnen.
Jens Björby, projektledare och länk mellan bygge och skola (men också förälder till barn i Margarethaskolan sedan 2008) guidar runt i den nya byggnaden. Men först stannar vi på det stora trädäcket utanför där nya termitventilationssystemet (efter afrikanska termitstackar) hämtar sin luft som sedan cirkulerar ljudlöst och håller huset svalt på sommaren och varmt på vintern.
– Det var eleverna som knäckte idén om att bygga en smart utomhusscen här för att dölja luftintaget, berättar Jens och pekar även ut var orangeriet ska ligga.
– Därifrån kommer man kunna köpa hem färsk fisk som också restaurangen kommer kunna servera. Och det kommer finnas ett professionellt växthus och plats för skolans praktiska ämnen.
Väl inne i ett annat glashus som redan är klart – skolans men också restaurangens och företagslokalernas entré – ser det ut som om vi kommit in en tropisk botanisk trädgård. Medan vi letar oss förbi alla exotiska träd berättar Jens om hur de strävat efter att öka nyttjandegraden, som annars är låg i skolbyggnader när till exempel skolkök och matsal bara nyttjas några få timmar under terminernas vardagar.
– Här har vi ingen skolmatsal utan en restaurang som kommer att vara öppen mer och för alla, och där man även kommer kunna köpa med matlådor hem av det som blir över. Och vi har en multihall istället för en gymnastiksal, med plats också för kultur och näringsliv och den är godkänd för att sova i så vi kan ha sommarcamps här.
– Det skolan sparar på mindre lokalkostnader kan vi istället satsa på fler pedagoger, säger Jens. Den höga nyttjandegraden är förstås också är bra för miljön liksom de tusen kvadratmeter solceller som täcker ett av taken. Men att Margarethaskolan kommer dela lokaler med andra handlar verkligen inte bara om att spara pengar och miljö.
– Det här är inget skolprojekt utan ett samhällsprojekt. Jag ser det som att jag bygger skolan starkare in i samhället, och ger ett exempel på hur det skulle kunna vara, säger Olle Larsson när han senare berättar om varför just han ville bygga den här skolan. Något som Margarethaskolans nya rektor sedan i maj, Ingeborg Moestam, också kan skriva under på:
Det här är verkligen ett galet roligt projekt där man inte tänker skola utan bygger för ett litet samhälle, vilket ju passar Reggio Emilias tankar om att fläta samman skola och samhälle, och fostra unga medborgare. Jag tänker att detta är ett sätt att skapa ett större vi i samhället. Ju fler vi bjuder in desto större blir vi:et och desto vänligare och bättre blir samhället.
Men även om det är spännande och möjligheterna är rika är det sannerligen inte lätt att hantera ett sådant här projekt, erkänner hon, eftersom det bygger på att många beslut måste tas så sent som möjligt och de flesta människor vill veta tidigt hur saker ska bli.
– Det är nog tur att det inte är mitt första år som rektor, och att jag därför kan ha is i magen att vänta och se. Samtidigt inte för länge så att saker riskerar att gå för långt, förklarar Ingeborg som jobbat som rektor i snart tjugo år, varav de första tio i Luleå där hon även arbetat i Reggio Emilia-inspirerad verksamhet.
Även om Ingeborg kom in sent – och önskar att hon hade fått vara med redan för ett par år sedan – så har hon hunnit påverka bygget, för som Alma, en av eleverna senare påpekar:
Först hände liksom ingenting, inte som syntes i alla fall. Det var först när vi kom tillbaka efter sommaren som det fanns ett stort hus här.
– Du kanske såg det öppna vackra rummet i mitten på förskolan när du gick runt? undrar Ingeborg och berättar att där var en stor hubb inritad i mitten för kläder och material när hon, två förskollärare och arkitekten satt sig och tittade på ritningen.
– Då sa någon ”Tänk om vi skulle göra tvärtom”, och så gjorde vi det så nu blir det ett stort torg i mitten istället.
Just så flexibla ska lokalerna vara, förklarar Jens Björby när han visar runt, även för framtida verksamheter. Väggar ska kunna flyttas för det är inte säkert att det alltid kommer behövas en skola här. Redan nu är den ju så mycket mer.
När de visade företagsdelen några dagar tidigare kom ett hundratal lokala företagare. Där kommer även biblioteket ligga, öppet för såväl företagare som elever, som en bro dem emellan.
Efter rundturen i nya huset känns de hundraåriga lokalerna, som en gång byggdes för ”fallandesjuka” barn, rentav än slitnare än i fjol. Inte minst matsalen där Fredrik Carlén Strömberg, Jouline Svanfeldt och Alma Björby äter sin lunch tillsammans med några elever till i väntan på Modern Barndom för att berätta om vad som hänt sedan vi träffades i fjol.
– Vi har fått göra lite småprojekt, berättar Jouline, bland annat med kakelplattorna som alla fick ta när första spadtagets togs men också ett projektarbete kring akvaponiken, den speciella reningsmetod som kommer att användas för akvariet.
– Vi har också fått komma med önskningar som pingis- och biljardbord och så ska vi få jobba med taket som blir vår rastgård, berättar Fredrik, en idé som elever kom med redan för fem år sedan, men då som en fotbollsplan.
– Men förskolan ligger under så vi kan inte sparka boll där, förklarar han.
– Men soffor vill vi ha, och tak på en del av gården så vi kan vara där även om det regnar, tillägger Alma.
De ser fram emot få nya fräscha lokaler och alla häftiga träd inne, även om de inte fanns där när de gick runt och golven fortfarande var täckta med papper.
– Men vi såg de stora fönstren mot skogen i klassrummet! säger Alma entusiastiskt och de andra håller med. Dem uppskattar de verkligen.
– Men inte gardinerna! De är grå och sååå deprimerande, säger Jouline som inte köper lärarnas argument om att de behöver den färgskalan för att det skapar lugn och koncentration. Att tygmattorna som täcker alla golv är grå tycker hon däremot är okej, men inte gardinerna.
– Vi vill ha färg, så man blir glad. Hellre okoncentrerad än deprimerad!
Men Olle har förstås lovat att de ska få jobba mer med skolan när de flyttat in, särskilt under detta läsår, så kanske de kan påverka även det; och de har redan fått komma med en del förslag för sina nya klassrum.
– Vi vill ha whiteboardfärg på bänkarna så vi kan skriva direkt på dem, säger Alma.
De har också precis fått varsin Ipad nu när skolan även skall digitaliseras för att ha sina böcker i dem istället, och kunna använda dem som mulimodala verktyg.
– Först blev vi jättebesvikna när vi såg att vi bara skulle få väldigt små skåp, men ska vi inte ha en massa böcker kan det nog funka, tror Alma, och bra att alla skåp har eluttag så de kan ladda sina mobiler och paddor där.
– Men våra skor och ytterkläder! De kan bli stulna om vi inte kan låsa in dom. Det känns inte helt bra, inflikar Jouline.
Men det de framför allt hoppas på nu är att de verkligen få designa sina klassrum.
– Med mer brighta färger för vi vill vara lyckliga, och det vore nice med bänkar som man kan öppna, forsätter Jouline.
– Och mjuka stolar, sådana som fjädrar lite när man sitter i dom och anslagstavlor på väggarna, för när vi var där var det så tomt, säger Alma.
– Jag tror eleverna blir nöjda på måndag, att de kommer känna att de fått vara med och påverka miljön och att de är viktiga. Samtidigt blir skolan det vi fyller den med, säger Ingeborg Moestam, även om hon under sin tid som rektor fått erfara att det kan vara mycket svårare att realisera idag eftersom grundskolan blivit allt hårdare styrd av skollag och läroplaner.
– Särskilt högre upp i stadierna. Det gör att för oss måste Reggio Emilia-inspirationen framför allt handla om vårt förhållningssätt och inte direkt om hur vi kan driva undervisningen som är så tajt styrd idag. Men vi har våra projekttimmar och de ska vi verkligen hålla i och utveckla. Sedan tror jag att grundskolan framför allt skulle kunna ta vara på och utveckla detta mer i fritidsdelen. Det viktigaste, men också det svåraste, för oss är ju att hålla i barnens nyfikenhet upp i åren, påpekar Ingeborg innan hon återkommer till det viktiga vi:et.
– Det kommer vi verkligen kunna jobba med nu i vårt närområde, när här byggs just för sådana spontana möten mellan skola, företag och boende så att saker kanske kan börja rulla av sig själva. Så här blir det viktigt på riktigt och inte bara skolans värld utan skolan i världen, säger Ingeborg som nu ser fram att stå i entrén varje morgon med en kopp kaffe i handen och säga god morgon till alla elever.
– Precis som jag faktiskt har mött dem redan som trafikvakt utomhus. De här mötena med eleverna är så otroligt viktiga. Det är de som är livsnerven i det här jobbet, inte administrationen, och därför äter jag också alltid med eleverna varje dag.
Text Maria Herngren
Bild Maria Herngren
Bilden med varningskylten: Leicy Olsborn Björby