Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek EXKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2020-05-05
”Äntligen” är FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag, har det hörts förhoppningsfullt men också uppfordrande från många håll. För som barnrättskonsulten Åsa Ekman påpekar i Barnets rättigheter – Barnkonventionen i förskolan (Gothia fortbildning): ”Barnkonventionen finns till för barnet, men det är genom oss vuxna den blir möjlig”. Det visar också journalisten och författaren Ylva Mårtens (red) och de 18 författare som medverkar i antologin Vi måste börja med barnen (Ordfront). Modern Barndom recenserar här två böcker som har mycket att ge för dem som vill – men också för dem som borde vilja – veta mer om barns rättigheter.
Barnrättskonsulten Åsa Ekman har närmre 20 års erfarenheter av att arbeta med barnrättsfrågor. Det märks i hennes bok Barnets rättigheter – Barnkonventionen i förskolan (Gothia fortbildning) som trots sina få sidor (155) är innehållsrik, engagerande och användbar – därtill lättläst – för alla vuxna som vill arbeta för barns rättigheter. Men också för alla som ännu inte förstått hur viktigt det är att de också gör det.
Även om Barnets rättigheter – Barnkonventionen i förskolan, vilket också Åsa Ekman påpekar, inte tar upp ”alla aspekter av rättigheter för barn” så får jag som läsare ta del av såväl den barnrättsliga historien och hur denna konvention har vuxit fram som att möta några viktiga barnrättskämpar. Jag får också hjälp att förstå Sveriges rättssystem när det gäller barns rättigheter, liksom hur det fungerat under de trettio år då barnkonventionen varit ratificerad här (1989-2020), vilket många sett som tillräckligt, samt hur det ser ut på andra håll, och förstås varför den nu har blivit lag här och vilka förhoppningar det finns om att den därmed kommer att göra skillnad.
Men framförallt tar Åsa Ekman i denna bok upp de rättigheter som har nära anknytning till förskolan och som nämns i skollagen och förskolans läroplan. Och så gör hon det allra viktigaste – ger barnen röst genom att fråga dem. Just sådant som hon önskar att alla som läser hennes bok också ska göra: ”att du reflekterar kring samhällets, förskolans och din egen barnsyn”, och att du hela tiden ska ställa dig frågan: ”Vad tycker barn om det här?”, och så: ”hoppas jag att du också frågar barnen”.
Det här är en bok som vill vara ett praktiskt stöd både för dem som vill börja arbeta med barnkonventionen i förskolan och de som redan är igång (men även andra utanför förskolan har mycket att lära här, som föräldrar och skolpolitiker, men också än fler). Det märks att Åsa Ekman kan det här (ju mer jag läser desto mer inser jag att jag inte vetat, men trott). Ekman har också en förmåga att engagera och väcka nya insikter, tankar och frågor. Ja, hon visar att det är på oss vuxna det hänger, men inte bara som enskilda pedagoger utan att det handlar om ledningsansvar och att bygga strukturer och organisationer för detta.
Under människans första 18 år är hon mer eller mindre beroende av andra – vuxna – och utsatt för deras makt. I antologin Vi måste börja med barnen (Ordfront) har Ylva Mårtens samlat lika många essäer, 18, av lika många författare (9 kvinnor och 9 män). Texter som tar upp olika aspekter av FN:s konvention om barnets rättigheter, vilka också finns med. 54 FN-artiklar och 18 författaressäer med det gemensamt att de utgår ifrån barnen – och med sin bredd och blandning visar att alla artiklar och aspekter är viktiga. Eller som Ylva Mårtens själv formulerar sin idé bakom denna antologi ”att lägga brännande samhällsfrågor där barnen är i fokus bredvid varandra. Att mellan två pärmar se vilken samhällelig kraft dessa frågor har tillsammans.”
De 18 författarna, som också är psykolog, sociolog, barnläkare, lektor i pedagogik, kriminolog, regissör, barnmorska, och mycket annat, skriver fram en sådan kraft som kräver att vi inte bara lyssnar och ser utan också handlar. Eller som Suzanne Osten så väl sammanfattar det i antologins sista kapitel: ”När jag läser antologins vuxna kvalificerade röster sjunker jag ner på knä. Bokstavligen. Blir upprörd. Sedan. Bugar i respekt för all formulerad kunskap och inlevelse.” Det hon däremot inte bugar för är den vuxenroll vi fortfarande fostras till och så ofta agerar utifrån gentemot barnen, om vilket Osten också skriver ”En förklaring är att vi vuxna är lättade – att äntligen kunna leva friare än barnet.”
Helt klart en farlig lättnad, eftersom vi då lämnar de som fortfarande är barn och unga kvar i ofrihet, maktlöshet, utsatthet, våld.
Det som också antologins titel anspelar på, Astrid Lindgren ord ”Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen” som hon skrev i sitt tacktal Aldrig våld! när hon fick västtyska bokhandlares fredspris 1978, om att vuxna måste sluta slå sina barn, annars skulle det aldrig bli fred i världen.
I antologin Vi måste börja med barnen finns många texter om olika sorters våld och övergrepp som barn fortfarande utsätts för, genom fattigdom, segregation, hederskultur, mobbing, diagnostisering, vårdnadstvister, vuxnas brist på tid, med mera. Författare som verkligen tar röst för barnen.
Men tänk om Ylva Mårtens också fick göra en antologi där 18 barn intervjuas, berättar, skriver, och tycker till om barnkonventionen. Ylva Mårtens som under så många år intervjuade barn i P1:s unika program Barnen i Sveriges Radio, där barns röster verkligen fick chans att höras, också om svåra saker.
Maria Herngren