De yngstas inflytande i förskolan – bokrecension

LEVA OCH UPPLEVA DEMOKRATI

”Vår förhoppning är att vårt exempel kan göra vägen till en demokratisk praktik kortare för någon annan”, skriver Johanna Appelquist och Helena Marken i ”Göra demokrati – projekterande arbete med förskolans yngsta”. Med denna bok har de alla förutsättningar att lyckas med det.

I Göra demokrati berättar de om en förskolepraktik där ettåringar får leva och uppleva demokrati, och hur man kan få till just det genom projekterande arbete, pedagogiska dokumentationer, hundra språk, miljö och material – och inte minst nyfikna pedagoger.
Redan i förordet till ”Göra demokrati – projekterande arbete med förskolans yngsta” (Lärarförlaget) benämner författarna och förskollärarna Johanna Appelquist och Helena Marken förskolan som en ”mikrodemokrati” där tankar får mötas och barn får möta och utveckla många olika uttryckssätt. Hur en förskola kan göra för att verkligen bli till en ”mikrodemokrati” för de barn som går där lyckas de sedan förmedla på de sidor som följer. Och att det måste gälla även de yngsta, ettåringarna, därtill från deras allra första dag på förskolan.

Det här är en bok som inte bara berättar med ord utan med ett rikt, vackert och berikande bildmaterial som pedagogerna på förskolan Såpbubblan och bildläraren Christina Dackéus bidragit med.

När jag får Göra demokrati i min hand har jag just läst Kristin Ungerbergs avhandling Flytande inflytande : Affektiva relationer mellan barn och miljön i förskolan och det är ett lyckokast att få läsa två så engagerade och starka texter om de yngsta barnens inflytande i förskolan efter varandra.

Johanna Appelquist, Helena Marken och deras kollegor har hela tiden demokrati som ett ledord i sitt arbetar med barnen och i hur de ser på barnens göranden och strategier. De berättar om hur de försöker få fatt i barnens teorier genom att vara öppna för hur de kom- municerar med sina kroppar, gester, mimik, material, osv. Och hur pedagogerna tänker och reflekterar, vilka teorier de inspireras av, och om möten, förbindelser, utforskande. Samtidigt finns förskolans andra viktiga uppdrag – lärandet och omsorgen – hela tiden med i allt.

I Göra demokrati får vi följa hur de yngsta barnen och deras pedagoger utforskar olika platser under tre terminer, men också hur barnens familjer blir mer delaktiga än i något annat projekt jag tagit del av (bara det gör denna bok läsvärd).
Appelquist och Marken berättar konkret och inspirerande, inte minst med många praktiska exempel, men också om sina teorier och förhållningssätt. De berättar om 50-talsförorten Bagarmossen och förskolan Såpbubblan, om Reggio Emilias pedagogiska filosofi och deras syn på demokrati vilka de inspireras av.

För att kunna få till demokrati i förskolan lyfter de särskilt fram pedagogisk dokumenta- tion som ett viktigt verktyg: ”Barn, liksom alla människor, har rätt att inte bli placerade i fack och den pedagogiska dokumentationen är ofta en avgörande faktor för att undvika det”. De visar hur detta verktyg hjälper dem att göra olika tolkningar (läsningar) av vad barnen engagerar sig i och att öka deras möjligheter att delta och reflektera. Dokumentationernas bilder, filmer och alster hjälper även barnen att minnas så att de kan göra fler jämförelser och kopplingar mellan sina erfarenheter. Och de kan engagera fler – inte minst föräldrarna – vilka gör att pedagogerna inte lika lätt riskerar att fastna i förutfattade tankar. Dokumentationerna hjälper dem också att få syn på kopplingar de annars skulle ha missat.

Appelquist och Marken berättar om hur de går in för att få med föräldrarna från början och hur de lyckas med det; så till den grad att föräldrarna är med och reflekterar, deltar i utforskandet av platser, kommer med idéer. Under projektet ”Barns relationer till platser” växer en ”mikrodemokrati” fram på förskolan Såpbubblan där både ettåringar och deras familjer ingår.

”Vi tänker att lärandet blir så mycket mer, så mycket större och innefattar fler personer om vi beaktar alla de kopplingar som finns” /.../ därför ”vill vi inkludera och bjuda in även andra som står barnet nära”, skriver Appelquist och Marken.

Som läsare får jag följa hur projektet vidgar sig till nya platser där barnen får möjlighet att göra kopplingar mellan dem, mellan ute och inne i förskolan, mellan Bagarmossens torg och skogen, och till slut även med ett än större torg. Vi får följa hur pedagogerna försöker se hur barnen sätter sig i relation till dessa platser och hur de tar vara på barnens strategier och utmanar vidare. Världen kan sannerligen utforskas på många sätt, med tyg, vispar, ballonger, bollar.

Appelquist och Marken visar hur barnen, men också de själva och deras kollegor, får nya erfarenheter och insikter genom att dela var- andras strategier – som att lägga sig på rygg på en filt i skogen eller på torget och titta upp – och att det är detta som demokrati handlar om, att mötas och vara öppen för olikheter, och som de skriver: ”Att vara öppen för att andra kan tänka på andra sätt, och komma med nya idéer, ger en större frihet för både barn och vuxna att utfors- ka världen.” Barnen får i detta projekt möjlighet att utforska världen genom många olika material och uttrycksformer – och följa hur platserna förändras över tid, i olika väder, års- och dygnstider, och med olika iscensättningar.

Ett och ett halvt år är lång tid för en ett-tvååring. Några timmars läsning däremot nästan ingen tid alls för en vuxen. Men de som läser den här boken kommer nog ha användning för den betydligt längre än så och möjliggöra för fler ett-tvååringar att få leva och uppleva demokrati.

Maria Herngren