Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Nördig Malaguzzikväll väcker de ”nödvändiga idioterna” till liv

2020-02-27

I Reggio Emilia firar hela staden och inte minst dess förskolor att det är 100 år sedan Loris Malaguzzi föddes. Detta har nu uppmärksammat extra mycket i samband med födelsedagen 23 februari, men firandet fortsätter under hela året på olika sätt, bland annat med två nya ateljéer på Loris Malaguzzis Internationella Centrum. Även i Sverige är firandet igång. Emma Lewis berättar här om Reggio Emilia-nätverket Snäckans Loris Malaguzzi-kväll i slutet av januari i Helsingborg.

Vi är ett trettiotal kvinnor, några från Helsingborg medan andra kommer från andra städer, kommuner, ja till och med län! Några känner varandra sedan tidigare, andra träffas för första gången. Vi är ateljeristor, pedagogistor, förskollärare, rektorer, pensionistor, passionistor och pedagogiska utvecklare, och vi är alla här för att minnas Loris Malaguzzi som fyller 100 år den 23 februari.

Det är härligt surr i lokalen. Stämningen är förväntansfull och varm. Vi hjälps åt att duka fram den italienska buffén som alla har varit med att skapa. Borden har rödvitrutiga dukar, tända ljus och vid varje plats ligger dikten som Loris Malaguzzi en gång skrev: Ett barn är gjort av hundra. En dikt vi alla känner till, har läst, och behöver omfamna och tänka kring igen och igen.

I mitten står två fåtöljer och en diaprojektor med fulladdat magasin. Ur högtalarna strömmar Bella Ciao och där sitter våra viktiga hedersgäster, Birgitta Kennedy och Marianne ”Majs” Lindskog Persson. Birgitta och Majs har också dukat upp ett bord med bilder, texter, dokumentationer, tidningsurklipp och Loris Malaguzzi-priset som de fick 1996. Här samlas vi för att titta, förundras, läsa och samtala om den viktiga historia vi ska få ta del av under kvällen.

Pedagogistan Vera Rojas berättar kort om hur kvällen kom till i ett samtal mellan henne och Majs en eftermiddag på jobbet. Vi gläds åt att deras idé om ”En nördig kväll om Loris” har blivit verklighet, även om vi dagen efter frågar oss om det verkligen hände.

Hedersgästerna får ordet, diaprojektorn tänds och alla i rummet färdas snabbt och njutningsfullt tillbaka till 1970- och 80-talet när ljudet av diabilder som matas fram hörs. Majs läser ur Karin Wallins text ”Loris Malaguzzi och de hundra språken”. Hon påminner oss om kvinnornas betydelse, att ”fulla av framtidstro och förtröstan hade några kvinnor i byn Cella samlat tegelstenar från sönderbombade hus för att bygga upp en sådan pedagogik som de själva aldrig blivit förunnade.” Vi sitter tysta och berörs av den kraftfulla historien om kvinnorna som vill bygga en ny förskola för en bättre värld, sten för sten, och hur Loris Malaguzzi blir nyfiken. Mötet mellan kvinnorna och Loris som resulterar i Reggio Emilias kommunala förskolor som inspirerar oss än idag.

Vi får följa med på Birgittas och Majs resa till Reggio Emilia 1987. Hur de möts av lärmiljöer de aldrig tidigare skådat, vilka bottnade i en barnsyn de heller inte kände igen från Sveriges förskolor/daghem. De berättar hur Loris tillsammans med pedagogistor och ateljeristor visar en helt annan slags förskola än den de själva har arbetet i under flera år. Bilderna (från 1987!) visar på lärmiljöer som ser rikare ut än många förskolor i Sverige idag och filosofin som Loris tillsammans med personalen presenterar och lever visar på en hoppfull framtid där barn lyssnas till och tas på allvar.

Vi ska inte bara lyssna på det barnen säger, vi måste också lyssna på det som barnen inte säger, men tänker”, minns Birgitta att Loris säger.

De berättar om sitt första möte med ateljeristan Vea Vecchi och hur de nästan blir generade då hon kliver in i ateljén i festklänning och guldskor. Vi får sedan ta del av hur de påbörjar utvecklingen av förskolan Trollet hemma i Kalmar, hur de startar nätverk och sprider sin inspiration till denna dag!

I dagens samhälle känner vi kalla vindar, så nära att vi kan känna det fladdra i håret. På ett ögonblick kan allt förändras och aldrig bli sig likt igen, det vet vi för vi ser det hända runtom oss. Det är en rädsla för det främmande och för olikheten som får det att blåsa kallt. Samtidigt skärs det ner i svensk förskolas budget och pedagoger klär sig i ilskna orangea tröjor. Jag tänker att det är nu, just nu, som vi behöver påminnas om Reggio Emilias historia och hur förskolorna växte fram ur krigets fasor. För att samhället gick samman och ville något annat, något bättre och större. De ville ha demokrati och visste att vi måste börja med barnen. Det är nu ”vi måste vara de nödvändiga idioterna” som Loris en gång sa. Det är nu vi behöver sätta på oss guldskorna och stolt kliva in på förskolan och våga skapa en lyssnande förskola med en positiv framtidstro för förskolans alla barn.

Emma Lewis

ateljerista och nödvändig idiot