Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Möt en förskola i det språkrika Botkyrka

2020-12-15

Förskolan Granen ligger i Botkyrka, en synnerligen språkrik kommun eftersom 60 procent av de som bor där har utländsk bakgrund. På Granen är de än fler, så de 120 barnen, och pedagogerna, kan många språk. Men på förskolan är det svenskan som är viktigast, både i Granens särskilda språkförskola och på de ”vanliga” avdelningarna, men också att jobba hundraspråkligt. Nu vill Granen gärna dela med sig av sin vardag för Modern Barndoms läsare – och det i form av en ”saga”.

Slottet förskolan Granen

Det var en gång ett slott som hette Förskolan Granen, i ett rike med namn Botkyrka dit människor från när och fjärran hade sökt sig eftersom skogarna och slätterna var vida och det fanns gott om plats för såväl stora hus som vägar men också många barn.

På slottet Förskolan Granen var det alltid fullt med folk från morgon till kväll. De vuxna som arbetade där slet hårt för att där skulle vara gott och vackert. Där var liv och rörelse. Slottets portar stod alltid öppna för de som arbetade eller besökte slottet på dagarna: barn, familjer, personal men också andra vetgiriga.

Slottet låg vid kanten av en djup, mörk skog dit slottsfolket gärna gick för att undersöka omgivningarna och göra fint även där.

I slottet regerade en drottning som var både sträng och snäll. Hon var envis ibland men alltid rättvis, och hon tog hand om sitt folk så alla skulle ha det bra.

Förskolan Granen var inte vilken förskola som helst utan också en språkförskola, så i enlighet med alla lagar fanns där förstås även en hovmästarinna, som titulerades med det konstiga ordet logoped. Denna logoped strosade runt med en stor knippa runt midjan, men inte med nycklar utan med bilder som både hon och de andra vuxna använde flitigt med barnen. Teckenbilder som kunde förstärka orden, och som ofta var roliga och gjorde att man behövde gestikulera och använda sina händer och fingrar för att visa vad man ville säga.

I slottet fanns så många rum att man ibland glömde bort hur många de var eller i vilken av de sju avdelningarna, som slottsflyglarna kallades här, som de fanns.

I slottets mitt låg en ateljé, som var husets hjärta, där det hände många intressanta saker. Slottets folk brukade samlas och trängas där, både stora och små, för att skapa, undersöka och prata, ja till och med dansa ibland. Alla uttrycksformer var välkomma där och ofta hördes skön musik.

Hela slottet genomsyrades av en känsla som bäst skulle kunna beskrivas så här: 

Respekt för den jag är och blir. Här blir jag mitt bästa jag.

Ja, egentligen var det nog slottets motto.

Slottet förskolan Granen var inget gammalt slott eftersom det som legat där tidigare hade varit så slitet och mögligt att det inte längre gick att leka i.

I detta nya slott fanns en flod som otroligt nog rann genom hela slottet, men det var ingen vanlig flod utan en som var fylld med alla möjliga kunskaper, begrepp, erfarenheter och färdigheter. Därför kallade man den för Kunskapsfloden, vars viktigaste uppgift var att fläta samman och binda ihop alla pedagogiska öar som det fanns så många av i slottet. En flod som kontinuerligt och systematiskt fylldes på med nya kunskaper som alla på slottet fick ta del av och som gav dem kraft att arbeta vidare. Men Kunskapsfloden hade också en annan funktion: den berömda ”röda tråden”.

Överallt på slottets väggar fanns texter, bilder, teckningar, ritningar, målningar, ja även tredimensionella objekt – här kallade pedagogiska dokumentationer – vilka fanns där för att alla tillsammans skulle kunna följa och utveckla flodens Kunskapsflöde.

Alla slottets rum och miljöer, ja varenda liten vrå, var så besjälad och genomtänkt att alla visste att det omöjliga kunde bli möjligt men också att resan i sig var ett nöje. En kunskapsresa som barnen fick följa med på varje dag, genom tid och rum, och som gav dem just kunskaper och färdigheter.

På slottet pratades det också mycket om likheter, olikheter och berikande mångfald eftersom alla – barn och vuxna – kom från så många håll i världen och talade så många språk. Men samtidigt var man överens om att det svenska språket var viktigast.

Slottets personal arbetade sedan flera år med något man kallade för målstyrda processer och systematiskt kvalitetsarbete vilket verkligen utvecklat deras pedagogiska miljöer och kvalitet – och med kollegialt lärande, för att bättre fånga upp barnens tankar, dokumentera, föreviga och förverkliga. Slottets atmosfär andades respekt, acceptans och tillit till den egna förmågan. Det tillåtande förhållningssättet gjorde att alla var nyfikna och inspirerade varandra i att hitta nya utmaningar och nå nya höjder.

I slottet fanns mycket olika material att frossa i, både analoga och digitala, vilket barnen gjorde med stor påhittighet i alla korta och långa projekt som de fick arbeta med under en termin eller två. Som det projekt om dinosaurier som de äldre barnen jobbade med under en höst år 2020 då deras dagar snabbt fylldes med häftiga och läskiga skapelser, stora, konstiga, flygande, vrålande dinosaurier som kunde dyka upp än här och där och skrämma mer tillfälliga besökare. Många av slottets rum gjordes om till grottor, öknar, tropiska dåtidsskogar ... för att skapa atmosfär som kunde stimulera det fortsatta utforskandet.

Dinosauriespår syntes över allt på slottets golv, dinosaurieägg kläcktes, dinosaurier klättrade på väggarna och förevigades i många bilder, dinosaurieben fanns lite varstans liksom enorma tänder i lera eller kartong och läskiga käkar. Då och då hördes dinosaurievrål från högtalarna och från väggarna tittade många dinosaurieögon fram.

Överallt kunde man läsa fakta om dinosaurier, om vad barnen berättat och bekanta sig med deras många teorier och hypoteser.

I ett speciellt rum fanns Leo, en stor dinosaurie som ville lära sig skriva, och som kommunicerade med alla barn och vuxna genom en speciell låda. En kommunikationslåda där det ofta låg brev från Leo till barnen eller som barnen skrivit till Leo.

Bland de yngsta barnen pågick samtidigt ett lika intensivt projekterande om känslor: glad, arg, ledsen och rädd. Om det finns minst lika mycket att berätta men här börja vår saga närma sig sitt slut och det börjar bli dags att avslöja en hemlighet ... om det ord som gjort detta slott så unikt:

Nyfikenhet

För det var nyfikenheten som förenade allt och alla: de vuxna liksom barnen och allt som de gjorde på slottet.

Det var nyfikenheten som drev allt utvecklingsarbete vidare.

Det var nyfikenheten som genomsyrade varenda liten detalj och pedagogiska steg.

Nu har du nog också blivit så nyfiken att du skulle vilja komma till Förskolan Granen. Det kan du göra i alla bilder som vi delar med oss här – men vi hoppas att du även ska kunna hälsa på oss någon gång i framtiden. Välkommen!

Sagan – som faktiskt är sann – om förskolan Granen
är skriven och bildsatt av ateljeristan Andrei Khotimtchenko,
som tillsammans med Granens pedagoger
har försökt sammanfatta allas iakttagelser, tankar och önskemål.

Prenumerera på Modern Barndom till dig eller till din förskola/skola