Sprakande, suggestivt & sinnligt

På premiären i början av mars bänkar sig förväntansfulla förskole- och skolbarn inför ett stort gammalt träd, i vars topp en stor färggrann fågel vaknar till liv. Fast det kanske snarare är fågeln som väcker världen till liv med sitt skri, vilket får barnen att skratta och ägna sin fulla koncentration åt det som nu börjar hända på scenen.

Ljud av droppar bryter fram, och bubblor. En nyfödd bubbelvarelse tittar räddhågset och nyfiket fram ur trädets rot. Ska den våga sig ut? Ja, men försiktigt, för det här är en föreställning som vågar lita på sin berättelse både när det gäller att stanna upp, tystna och gå varligt fram, för att sedan växla upp tempot när fler och mer intar scenen, dockor, ljud, såpbubblor, digitala rökringar. Och fyra dockspelare som finner en hög med ansiktsmasker under en filt, masker som genom dem blir till många människor.

Så tar människan plats i världen, och efter en stund även ett barn som de vuxna möter med kärlek och omsorg. Ett barn som i sin tur ser på allt med samma förundrade och vidöppna blick, antingen det är sådant som växer och frodas eller sådant som förstör naturen och miljön.

Allt fler fantasirika väsen dyker upp och världen fylls av glädje, sinnlighet, magi och harmoni, tills människan rullar in ett fordon som erbjuder äventyrsfärder tills den stannar och börjar tillverka skyskrapor, städer, glittrande kläder, eltandborste och mobiler. Allt blir till en fest tills maskinen börjar spotta ur sig skräp – och världen förvandlas till en soptipp.

Berättelsen slutar tack och lov inte här, även om jag inte tänker avslöja hur det går för förhoppningsvis kommer många barn, unga och vuxna att få se denna föreställning – när teaterscenerna öppnar igen efter att så mycket har ställts in dessa dagar då världen snabbt förvandlats precis som på Skärholmsscenen, om än inte av plast och skräp utan av ett virus.

Marionetteatern har dock funnits länge, ända sedan dockmakaren Michael Meschke grundade det som blev Sveriges första dockteaterscen och första fasta barnteaterscen 1958. Helena Nilsson, som regisserat Ett frö i rymden, tog över ledarskapet efter Meschke 1999 varefter Marionetteatern några år senare blev en del av Stockholms stadsteater som nu storsatsat på en nyskriven familjeföreställning av Helena och Eva Brise till sin scen i Skärholmen för att fler barn och unga, inte minst i förorten, ska få uppleva stor teater.

Ett frö i rymden bjuder verkligen på det – med nyskriven musik av Mikael Svanevik, Olle Axéns ljussättning, Märta Fallenius scenografi och kostym, och Kay Tinbäck Du Rées dockor som dockspelarna Hui-Han Hu, Magnus Erenius, Ida Steén och David Sigfridsson blåser liv i under en magisk, vacker, angelägen och äventyrlig timme som låter oss komma nära naturen och oss själva.

Text Maria Herngren

Bild Markus Gårder