Bokrecension: Didaktik i förskolan

Karin Hjälmeskog, docent i didaktik och lektor vid Uppsala universitet, har haft huvudansvaret för de tre första kapitlen, vilka utgår från hennes expertisområde didaktik på läroplansteoretisk grund, och då framförallt utifrån hennes forskning om hem- och konsumentkunskap, undervisning, samt genus och undervisning i hållbar konsumtion. Hjälmeskog inleder med en modell för hur man kan förstå undervisning i förskolan, ett slags utveckling av den didaktiska triangeln till en didaktisk pyramid, varefter hon kommer in på planering och genomförande av undervisning i förskolan.

Kristina Andersson, lektor vid Kungliga tekniska högskolan Stockholm, som forskat om undervisning, teknik, naturvetenskap och genus, skriver här tillsammans med sin kollega Annica Gullberg, docent i biologi och lektor, vid samma högskola och med samma forskningsområden. De bidrar med strategier för hur man som förskollärare både behöver och kan arbeta med ämneskunskap i än fler kunskapsområden än man själv kan ha djupa kunskaper i.

Slutligen Kerstin Lagrell, förskollärare och grundskollärare som under många år också undervisat på förskollärarprogrammet i språk och kommunikation vid Uppsala universitet, och som dessutom har lång erfarenhet av Reggio Emilia-inspirerat arbete, även inom grundskolan (vilket hon bland annat skrivit om i boken ”En skola som berör – Reggio Emilia-inspiration i skolan, Studentlitteratur, vilken hon var redaktör för tillsammans med Per Dahlbeck).

I Didaktik i förskolan fokuserar Lagrell framför allt på förskollärares didaktiska val när det gäller att kunna utmana och stödja barns kommunikativa förmåga. Hon gör det genom att beskriva några teoretiska perspektiv på barns språkutveckling samtidigt som hon berättar om synnerligen illustrativt praktikexempel från en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Det två kapitlen ”Lusten att kommunicera i tal och skrift” och ”Förskolans yngsta kommunicerar – och börjar skriva”, handlar om just detta, varav det sista berättar om hennes praktiknära samarbete med förskolläraren Caroline Andersson, på avdelningen Äventyret. Här får jag som läsare verkligen möjlighet att komma nära pedagogernas och inte minst barnens (vilka inledningsvis är 1 till 2,5 år) lärande, utveckling, delaktighet och omsorg i det, som Lagrell skriver, är ett av förskollärarens allra viktigaste uppdrag:

att ge barnen, våra yngsta medborgare, goda förutsättningar att utveckla sitt talade språk och sitt intresse för skriftspråket. Inte bara för deras kommande skolgång och framtid, utan också för att barnens språkliga förmåga behövs här och nu – för kommunikation och delaktighet i lek, utforskande och lärande.

Och att just detta också är ”en del av förskolans demokratiska uppdrag”.

Slutligen återkommer hennes tre medförfattare med ytterligare ett par kapitel, om hur förskollärare kan arbeta strukturerat för att – enligt förskolans uppdrag – motverka stereotypa könsmönster – liksom även omsorgen som Hjälmeskog tar upp utifrån sin sina kunskaper om denna viktiga del när det gäller mat och måltider.

Didaktik i förskolans olika kapitel bjuder alla på intressant läsning, och alla handlar också om didaktik i förskolan. Ändå blir texterna aldrig till en bok, även om denna boks formgivning – för att vara en lärobok – är ovanligt vacker och enhetlig. Möjligtvis skulle författarnas olika perspektiv och ämnesfokus ha kunnat fungera bättre i en antologi med fler medverkande. Här får de inte chans att tillföra varandra särskilt mycket, vilket de hade kunnat få tillsammans med andra tror jag. Som Kerstin Lagrells kapitel i en antologi med än fler texter kring just det hon tar upp – Lusten att kommunicera i tal och skrift i förskolan.

Maria Herngren