Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2019-02-25
– Fantastiskt att en så liten kommun har gjort en så stor satsning, och i en superhäftig lokal, säger Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson. Allt började med att de två förskollärarna besökte ReMida i Södertälje för tio år sedan. En dröm föddes och bara några år senare kunde de öppna Guldgruvan, ett kreativt återanvändningscentrum med spillmaterial från Törebodas många företag, i en stor företagsvind dit förskolornas pedagoger kunde komma tack vare EU:s landsutvecklingsprojekt Leader. Följ med när Modern Barndom åter besöker dem (förra gången var i MB 3/13), och ser en dröm som förverkligats med råge.
Från en vind som bara kunde vara öppen en eftermiddag i veckan tar Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson idag emot inte bara kommunens sex förskolor utan också dess grundskolor veckans alla dagar i en enorm lokal i ett nyrenoverat gammalt gjuteri.
Här kan nu Törebodas närmre tusen förskolebarn och skolelever (1-16 år) – och deras pedagoger – utveckla sina intressen och kunskaper kring naturvetenskap, matematik, teknik, programmering och skapande i många olika former med hjälp av kreativt material och digital teknik.
– Från att bara ha haft varsin 10 procenttjänst i Guldgruvan, vid sidan av våra förskollärarjobb i flera år, fick vi varsin heltidstjänst och den här nya lokalen förra hösten, berättar Eleonor när vi går den korta vägen från stationen till Gjutaren, en tvåvåningsbyggnad i rött tegel som byggdes på 1890-talet av Töreboda Gjuteri och Mekaniska Verkstad. Idag är det ett vackert möteshus med aula och två konferensrummen för kommunstyrelse och fullmäktige, teambildningar, APT och många andra verksamheter inom kommun och näringsliv. Men framför allt finns där plats för Guldgruvans helt andra slags möten i kreativt skapande, utforskande, lärande. Dessutom att bidra till ökad miljömedvetenhet och hållbart samhälle genom att många rest- och spillmaterial får många möjlighet till ett nytt liv där.
Tanken är att materialen ska kunna användas igen och igen, därför är Guldgruvan ett återanvändningscenter och inte ett återvinningscenter, förklarar Susanne.
– Och det är ingen pysselverkstad. Det är processerna, att få pröva och ompröva som är det viktiga. Att få pröva olika material, olika teser och idéer, se att det finns olika sätt att göra på. Guldgruvan skall uppmuntra till innovativa lösningar och till möten mellan människor, material och miljö, fortsätter Eleonor, när de visar runt bland alla ”stationer” och ateljéer som de byggt upp i de två våningarna, där den övre är mer som ett stort loft – med bland annat en stor naturateljé – med utsikt över bottenvåningens stora rymd.
Här finns möjlighet att arbeta med bygg och konstruktion, ljud och musik, ljus och skuggor i såväl den stora lokalen som i ett mindre mörkerrum, testa flyg- och fallhöjd, tyngdkraft, hållfasthet, magnetism, bygga kulbanor, utforska material, programmera analogt och digitalt, experimentera, måla, teckna, utforska med olika sinnen …
En klass med ettor har just varit där och jobbat med hörsel och syn som del i ett längre skolarbete om kroppen. Efter lunch kommer en ny klass med fyror som skall jobba digitalt med robotar. Det är en fortsättning på deras förra besök då de började programmera analogt. En annan dag är det nior eller en förskolegrupp, eller lärare, fritidspedagoger, speciallärare, assistenter ... Elever med särskilt stöd kommer också dit ofta för att jobba med sina assistenter.
Det är fantastiskt att se hur fängslade alla blir som kommer hit, säger Susanne.
– Ja, hur dessa lärmiljöer kan funka för så olika åldrar, fortsätter Eleonor, och delar med sig av några av alla kommentarer de fått:
”Asså, Guldgruvan … bästa jag vet!”
”Skulle vilja bo här!”
”Det var mycket roligare än en lektion”
– Men då berättade vi förstås att det var en lektion här också, säger Susanne och ler, och tillägger:
Här kan elever arbeta mer ämnesövergripande, och befästa fler av sina sinnen än vad enskilda lärare har möjlighet att erbjuda i skolan.
– Här får de vara i ett annat sammanhang än vad som är möjligt i klassrummen, vilket ger dem chans att visa nya förmågor, och roller liksom suddas ut, fortsätter Eleonor. Många elever idag kan till exempel mer om digital teknik än sina lärare, och i Guldgruvan kan de visa och bidra med det.
– Då blir det också lättare att se att man kan utforska och lära mycket tillsammans, fortsätter Eleonor, samtidigt som de påpekar hur viktigt det kollegiala lärandet är och hur viktigt det är att pedagoger får reflektera tillsammans, vilket kommunen särskilt satsar på inom digital teknik. Man har anställt en IKT-pedagog, för förskolorna och skolan, som även bistår Guldgruvan. Förskolorna har särskilda IKT-nätverk som ska öka likvärdigheten; och genom Guldgruvan får de och skolorna dessutom tillgång till mer digital utrustning än de själva skulle kunna ha.
– Det märks att det kollegiala lärandet har ökat i kommunen, säger Susanne.
– Det kommer också många studiebesök hit. I framtiden hoppas vi kunna ha öppet för allmänheten också. Många barn som varit här vill gärna komma hit med sina föräldrar. Men vår tid räcker inte till för det, säger Susanne.
Idag är de flesta som kommer dit ”nybörjare” oavsett ålder, men om några år kommer Eleonor och Susanne förmodligen behöva jobba än mer med att stegra utmaningarna när de kommer möta äldre elever som till exempel började programmera robotar redan i förskolan.
– Vi startade verksamheten här med att erbjuda alla, både lärare och elever, en introduktion först för att visa vad som finns i Guldgruvan och berätta om att det mesta materialet är sådant som egentligen skulle ha slängts, säger Eleonor. Ja även möbler och ljusbord har de byggt av spillmaterial.
– Materialet som vi erbjuder är okodat och kan användas på många sätt utan att vara rätt eller fel, inflikar Susanne.
I Guldgruvan finns plast- och tygbitar och annat som för tankarna till de många larm om miljöfarliga ämnen som kommit de senaste åren, vilka fått många förskolor att kraftigt rensa bort eller rentav sluta med spillmaterial. Något som Susanne och Eleonor tycker är synd eftersom det finns så mycket material som är okej att använda om man bara vet vad man ska titta efter, som olika märkningar.
Det är oftast inte så svårt att hitta säkra material. Många företag har bra koll och är man osäker finns det mycket hjälp att få, förklarar Eleonor.
– Vi har till exempel fått hjälp av en miljökemist som vi köpte in en dag ihop med ReMida i Vaggeryd, och av miljökontoret i vår kommun. Är vi det minsta osäkra kollar vi alltid upp det. Men man lär sig också mycket, och annat gammalt material som kan finnas i förskolor är inte heller alltid är så bra, säger Susanne.
Utvecklingen fram till idag har varit en process, även om det plötsligt hände mycket med Guldgruvan förra hösten så ligger det mycket jobb bakom.
Vi kände att det skulle gå att göra mycket mer än att ”bara” ha öppet en eftermiddag i veckan som vi hade tidigare. Vi ville också få med grundskolan mer, säger Eleonor.
Stödet från deras skolchef genom åren har varit ovärderlig, och att hon var med dem tidigt i Reggio Emilia. Men det som slutligen fick kommunen att bli mer intresserad var när de hyrde en fritidslokal under en vecka (för de 10.000 kr som de fått för sin egen utveckling) och fyllde den med olika stationer med spillmaterial och bjöd in lärare och skolklasser under fyra dagar och politikerna den sista.
– Under den veckan fick många upp ögonen för det här, många var rentav lyriska, även politiker, så vi fick ha öppet två veckor till för att fler skulle få komma. Det sådde ett frö och förståelse för det här, berättar Susanne.
Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson börjar plocka i ordning efter ettorna och förbereder för fyrorna. För Modern Barndom är det snart dags att återvända till Västra stambanan och ta ett av de många tåg som rullat genom Töreboda i drygt 150 år. Detta lilla samhälle på västgötaslätten som under några få år på 1860-talet begåvades med inte bara en utan två av den tidens enorma kommunikationssatsningar. Här möttes nämligen både Göta Kanal och stambanan, vilket skulle göra Töreboda till en särskilt viktig knutpunkt. Just där ligger Guldgruvan, mellan järnvägen och kanalen, som dock snabbt kom att konkurreras ut av tågen. Men alla tidtabeller mellan Göteborg och Stockholm fick Törebodas tid, som gav oss den ”originaltid” som tidigare hade saknats i Sverige. Det är inte alltid givet vilka effekter en stor satsning kan få.
För Guldgruvan har det dock bara varit positiva. Ja till och med sådana man inte riktigt hade räknat med; som att det blivit lättare att locka behöriga lärare och förskollärare till kommunen – och att företag där anstränger sig än mer för att hitta bra material för miljön.
Text: Maria Herngren
Bild: Maria Herngren
Bild 3 i bildspelet: Guldgruvan
ReMida ”föddes” i Reggio Emilia i Italien 2 december 1996 som ett kulturellt projekt med ekologiskt, etiskt, estetiskt, pedagogiskt och ekonomiskt budskap, för att kreativt återanvända bortkastade material. Namnet kommer från kung Midas, som enligt myten förvandlade allt han rörde vid till guld. På ReMida sker också förvandlingar i möten mellan barn och vuxna, skolor och samhälle, föreningar, näringsliv ...
ReMida är ett kreativt återbrukscenter som värnar processer och lärande, hållbar utveckling, skapande, utforskande, delaktighet, demokrati.
ReMida finns idag på många platser i världen, även i Sverige finns två: ReMida i Södertälje, som är Sveriges första ceritifierade ReMida, och ReMida i Vaggeryd.
För att bli ett certifierat ReMida krävs att man uppfyller många kvalitetskrav.
Att inspireras av ReMida och börja bygga upp något slags återbruk är det dock många fler som har gjort. Förskolor som fyller ett förråd – eller som Värsås förskola utanför Skövde (grannkommun till Töreboda) som nu har välfyllda rum i sin källare (mer om denna förskola i Modern Barndom nr 2/19) – till att bygga upp ett större återanvändningscenter för en hel kommun som Guldgruvan i Töreboda.