Välkomnande i Värsås – en dokumentation

EN PLATS SOM ÄR VÄLKOMNANDE ÄR EN PLATS MAN VILL GÅ TILL FLERA GÅNGER

Under två år har Värsås förskola arbetat med Hållbar framtid med fokus på ekologi. Efter det politiska valet i höstas ville pedagogerna arbeta djupare med begreppet välkomnande.

Barn och pedagoger började med att diskutera ordet, och hur platser kan visa välkomnande. Man besökte platser både i Skövde (1 mil bort) och i Värsås, tittade på och kände in dem, fotade, filmade och tog tillbaka platserna till förskolan där barnen som besökt platsen diskuterade den med kompisarna som inte varit med.

Pedagogerna märkte att känslor spelar stor roll för barnens intryck om ifall platsen var välkomnande eller ej, men även för de platser som gav dem sinnliga intryck. Platser som de besökt tidigare och har positiva erfarenheter av. Personer kunde också förstärka deras intryck av själva platsen.

– Träden är fina, de gör att jag känner mig välkommen.

– Jag kan plaska i vattnet här – det tycker jag om.

– Stenen ser välkomnande ut, den är varm och fin.

– Här kan man fika, det är gott med fika, det ser fint ut med ett träd.

– Soffan är fin men om ni sätter er på den kommer den vara ännu mer välkomnande. 

Barnen arbetade med sina platser i ett kollegialt lärande med att teckna, återskapa genom bygg, digital teknik, som Stopmotion filmer, mm. Pedagogerna ville få fatt på barnens dialoger sinsemellan, uppmärksamma olikhet genom grupplärande. Att teckna tillsammans och göra filmer gav också många tankar kring till exempel källkritik, vad som är på riktigt eller inte och värden kring det.

Barnen diskuterade även att platser kan vara välkomnande och inte välkomnande beroende på ljuset eller om där ser stökig ut. Att skogen är välkomnande på dagen men inte på kvällen. Regn är inte alltid så välkomnande men med regnbågen känns det välkomnande. Här arbetade man mycket kring att få fram en olikhet av intrycket av en plats.

Vi började även diskutera platser i Värsås. Tre platser tyckte de om. Biblioteket, kyrkan och affären.

I biblioteket, som ligger i ett gammalt tingshus, fick barnen syn på en gammal tavla som gjorde ett starkt intryck på dem, och tidsperspektivet förr och nu diskuterades utifrån likheter och olikheter.

Kyrkan och gravarna kom också att betyda mycket, och starta diskussioner om död och andlighet, med stark koppling till känslor. De tecknade nästan alltid glada miner. Barnen uttryckte att även om man är död kan man drömma om någon och då blir man glad, eller man blir ledsen när någon dör men man kan minnas saker som gör en glad. Det blev också diskussioner kring vad som händer när man dör:

– Det blir ett skelett när människan dör. 

– Anden åker upp i himlen. 

– Det kallas väl för själen. 

– Varför finns det en ande när man blir död? 

– Ja det kan man undra.

– Anden är det som ligger i kroppen och gör att kroppen kan leva. När kroppen dör lever anden. Anden finns för när den åker upp i himlen kan det bli en annan människa sen.

– Den kan komma i burkar. 

– Anden sitter ju inuti en person inte utanför. 

– Själen åker upp i himlen. 

– Men det är inte anden. 

– Nej det är själen. 

– Själen åker upp till himlen. 

– Men är inte det anden. 

– Nej det är själen. 

– Eller så är det samma sak.

Här är det tydligt hur de gått från fokus på platser som är välkomnande till vilka känslor platsen förmedlar och hur man kan uttrycka känslor i en olikhet, även med medvetenhet om hur olika uttryck kan skapa känslor hos någon annan. Välkomnandet blir till hur man förmedlar det med kroppsuttryck och ord.

Vår arbete med att skapa en social hållbarhet – i att alla har rätt till att vara olika i ett demokratiskt perspektiv och hur viktigt det är att känna sig välkommen – fortsätter nu.

Text & bild: Pedagoger på Värsås förskola