Närhet, kreativitet, öppenhet – vår bild av lyssnandet i Reggio Emilia-inspirerad praktik

– Först av allt. Vi vill verkligen välkomna till samtal om vad som kan vara problematiskt med Reggio Emilia-inspirerad pedagogik. Kritik är viktigt för oss, även obekväm kritik. Men när vi läste Folkmans licentiatavhandling och bok så kände vi inte igen den verklighet hon beskriver. Hon slår dessutom mot det som är viktigast och mest fantastiskt med denna filosofi och praktik – vårt lyssnande på barnen – genom att påstå att vårt sätt att lyssna har blivit ett hinder för just detta viktiga lyssnande. Då måste vi reagera eftersom ingen av oss känner igen oss i det.

– Sara Folkman borde också känna till att det inte finns någon certifiering för att en förskola eller skola ska få kallas Reggio Emilia-inspirerad, vilket gör att inspirationen kan tolkas väldigt olika beroende på vilka kunskaper och erfarenheter man har. Därför väcker hennes forskning så många frågor, inte minst hur en intervjustudie på sex av alla de förskolor som kallar sig Reggio Emilia-inspirerade kan räcka som forskningsunderlag för att stämpla hela denna inspiration som en ”sanningsregim”.

Framför Modern Barndom sitter tre av Reggio Emilia Institutets styrelseledamöter med var sitt väl lästa ex av Sara Folkmans bok ”Distans, disciplin och dogmer – om lyssnande i Reggio Emilia inspirerad pedagogik” (Liber, 2018). Här finns också hennes licentiatavhandling ”Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan. En studie av lyssnandet i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik (Stockholms universitet, 2017)”. 

Sonja Lundmark, som är Reggio Emilia Institutets ordförande, har arbetat i och lett förskolor och skolor i decennier i Luleå. Det har också Per Alnervik gjort i södra Sverige, inte minst i Jönköping där han varit förskolechef för HallonEtts förskolor under många år. Kerstin Lagrell arbetade som förskollärare på Solskenets förskola i Uppsala under många år, innan hon blev grundskollärare på Solskenets skola och därefter lärarutbildare vid Uppsala universitet. 

De har också lång erfarenhet av att handleda och utbilda pedagoger i olika sammanhang, och genom åren har de haft en stor inblick i många förskolors (och skolors) arbete. Det delar de med de andra i styrelsen, som brukar mötas här i den gamla överläkarvillan i Stockholm där Reggio Emilia Institutet hyr in sig. Idag är byggnaderna runt omkring fyllda av barn och pedagoger. De som en gång var ett mentalsjukhus, Konradsbergs hospital, och under flera år även Lärarhögskolan innan den flyttade till Stockholms universitet och många förskolor och skolor tog vid.

– Det kan förstås bli så här som Folkman beskriver, säger Per. Eller om det är Kerstin eller Sonja. Deras ord går in i varandras, som engagerade samtal gärna gör. Även om de själva inte har sett något som liknar det icke-lyssnande och distanserande omsorgstagande som Folkman skriver fram utifrån sina intervjuer med 19 pedagoger och 18 barn på sex förskolor, som säger sig vara Reggio Emilia-inspirerade. De gånger de mött någon förskola som varit i närheten av detta är väldigt få.

– Varken vi eller de kommunala förskolorna i Reggio Emilia, som är källan till vår inspiration, har några givna metoder för hur den ska praktiseras. Det här handlar ju om en filosofi och ett förhållningssätt som grundar sig i demokratiska värden. Det märkliga är att hon skriver att vi har sådana metoder, och att pedagogerna hålls i schack av dessa, fortsätter Kerstin.

– Dessutom omyndigförklarar hon pedagogerna när hon tolkar dem som del av en sanningsregim, när de uttrycker att de är positiva till Reggio Emilia-inspirationen. Och kollegialt lärande – som hon kallar justerande beteende – håller väl alla på med idag, vilket dessutom förskolans styrdokument lyfter fram som viktigt.

Det här har de hittat många missförstånd kring i Folkmans bok men också många uppenbara fel om vad Reggio Emilias pedagogiska filosofi är och står för.

– Vi ställer oss också undrande inför hur hon kommit fram till sina resultat utifrån de metoder hon valt. Fast hennes frågor är viktiga och de behöver vi diskutera mer. Men den analys och den tolkning hon gör känner vi inte alls igen, och glappet är dessutom stort mellan det och hennes forskningsmaterial som enbart omfattar intervjuer vilka man inte borde tolka en hel filosofisk praktik utifrån, påpekar Sonja. 

– Ja, som här på sidan 7 i boken där hon skriver att hon gör en genomgripande analys av all Reggio Emilia-inspiration i Sverige utifrån sin studie. Hur kan hon göra det utifrån intervjuer i några få förskolor, där hon inte heller gjort några observationer? undrar Kerstin, som tycker att det snarare verkar som om hon försöker underbygga sin tes genom att göra en litteraturanalys utifrån valda delar av litteratur från Reggio Emilia, eller från författare som är inspirerade av dem, och som hon vinklar utifrån sin tes.

– Hon tar inte heller tar upp och förhåller sig till allt annat som påverkar och har påverkat svensk förskola under samma tid som Reggio Emilia-inspirationen vuxit fram här. Det är som om hon tolkar allt hon ser som negativt för svensk förskola som att det är Reggio Emilia-inspirationens fel. Utan att någonstans ta upp sådant som dagens rekryteringsproblem som leder till kompetensbrist eftersom det saknas så många utbildade förskollärare och barnskötare. Inte heller kommunernas ständiga sparbeting som lett till allt större barngrupper och större förskolor, vilka hon dessutom helt felaktigt tillskriver Reggio Emilia-inspirationen, liksom storarbetslagen. Men än mer märkligt är att hon inte alls nämner läroplanen och dess påverkan på innehåll och arbetssätt, säger Sonja och fortsätter:

– Och hur Folkman ser problem med att Reggio Emilia-inspirerade förskolor skapar varierade och tydliga miljöer som hon anser styr barnen. Men i läroplanen skrivs det också fram att barn har rätt till en varierad och rik miljö, och att vi vill ha mer av okodade material och mindre av traditionella leksaker delar vi också med läroplanen. Det är som om hon har en romantisk syn på förskolan, från det förgångna utan att skriva fram vad det är, eller hur hon vill att förskolan skall vara. Hon bejakar inte att förskolan har fått en läroplan vilket vi gör. Dessutom verkar hon tolka allt som snarare är en del av dagens tidsanda som att det är Reggio Emilia-relaterat.

– Dessutom undrar jag om vi har haft så mycket inflytande i svensk förskola som hon tillskriver oss, funderar Per. Det finns ju många inriktningar, inte minst utvecklingspedagogiken som Ingrid Samuelsson Pramling och hennes kollegor vid Göteborgs universitet har utvecklat, liksom Montessori, Waldorf och utomhuspedagogik. Klart att vi har haft ett inflytande och skall granskas men att kalla det en ”doxa” ... I Jönköping, där vi ändå under många år har haft ett aktivt nätverkande kring Reggio Emilia-inspiration, är det kanske 8-10 procent av de cirka 130 förskolor som finns i kommunen som kallar sig Reggio Emilia-inspirerade idag.

– Det jag reagerar mest på i boken är kapitel 4 där hon skriver om just denna Reggio-doxa. Hur långtgående hon tolkar sina resultat där, med anklagelser om vad den här inspirationen ställt till med. Det känns nästan som att hon redan från början har en tes som hon driver och som hon tolkar in alla svar hon får så att de ska stödja just denna tes, säger Sonja.

– Vad säger ni om de grå rutorna då? De ”case” som hon lyfter fram i slutet av boken, på sid 133, 138 och 139? Som det hårresande exemplet med pedagogerna som tejpar för sina munnar under ett par dagar för att träna sig i att lyssna på barnen. Varifrån kommer de exemplen? De flesta av dem är helt utan referenser. Är det verkligen observationer – eller egna exempel som hon bara skriver fram? Det är väldigt oklart och inte heller något hon redovisar att hon bygger sin studie på, påpekar Kerstin och fortsätter:

Slutsatser som de alla tre redan i början av denna intervju invänder skarpt emot eftersom Folkman, med dessa som stöd, kritiserar det som är en så viktig del av Sonjas, Pers och Kerstins inspiration, ja som hela Reggio Emilias filosofi bygger på.

– Lyssnandet handlar inte enbart om att lyssna in barns lärprocesser. Det sker givetvis i alla nära och vardagliga omsorgssituationer också. Lyssnande handlar om så mycket mer än att endast höra vad barnen säger. Det handlar om hur vi lyssnar noggrant på dem, som att även kunna uppfatta vad och hur de gör saker men också vad och hur de inte gör, och utifrån det förbereda miljöer och använda dokumentationer innan vi går vidare i ett projekt, förklarar Kerstin, som gärna vill hinna säga något också om den omsorgsbrist som Folkman tycker sig ha sett i sin studie:

– Omsorg handlar om så mycket mer. Omsorg om varandra, mellan pedagoger och barn och mellan barn, men också om material, verktyg, miljö både inom- och utomhus. Och omsorg om naturen som vi alla är en del av. Det är verkligen något som kännetecknar Reggio Emilias pedagogiska filosofi, och som bygger på demokratiska värden. Självklart kan det finnas variationer och brister när det gäller både lyssnande och omsorg, även när det gäller lek, som hon också kritiserar oss för. Men som inte minst Modern Barndoms temanummer i höstas visade är viktig för oss (MB 4/18, om bland annat en forskningsstudie där pedagoger, tillsammans med forskare, under tre år undersökte lekens betydelse i en Reggio Emilia-inspirerad förskola. red. anm.).

Utifrån alla frågor och invändningar som Sara Folkmans forskning onekligen väcker tycker Sonja Lundmark, Per Alnervik och Kerstin Lagrell att hennes anspråk klingar illa när det gäller att göra en genomgripande analys av alla Reggio Emilia-inspirerade förskolor i Sverige. Ändå återkommer de återigen till det som de även satte på pränt i en av sina första versioner av styrelsens ”svar” till Pedagogiska Magasinet, med anledning av en recension där av Folkmans bok (i PM 1/19): ”även Reggio Emilia-inspirerade förskolor måste vara uppmärksamma på hur man gör praktik av sina tankar och ord”, och:

”Det är alltid bra när vi som står för den här inspirationen blir utmanade för det leder oss till eftertanke och till frågor om hur vi ska formulera oss. Vad vill vi verka för, hur lyssnar vi, hur visar vi omsorg om barnen och hur iscensätter vi vår pedagogiska praktik? Beskrivningen i texten som handlar om att hamna i nya normaliteter och svårigheter att ta sig utanför den egna boxen är det nog många som känner igen sig i. Detta får vi tacka Folkman för och uppmana förskolor runt om i landet att ta upp och diskutera. Det handlar om mod att sätta sig själv på spel, något som samtidigt kräver att vi bygger upp tillitsfulla sammanhang, där vi vågar visa vår otillräcklighet och våra styrkor.”

– Jo, men just därför är pedagogisk dokumentation så viktig, för att den handlar om att synliggöra vad barn och pedagoger gör och säger samt att synliggöra projekterandet för att få tag i barns intressen och möjliga fortsättningar av undervisningen. Den är viktig för att den får oss pedagoger att verkligen få syn på oss själva, hur det vi säger och gör påverkar barnen. Pedagogisk dokumentation synliggör det praktiknära på ett annat sätt än det kvantitativa mätandet, förklarar Per och refererar till annan dokumentation som får ta stor plats i undervisning och utbildning idag men som inte räcker för att beskriva kvaliteten i arbetet med barn och ungdomar.

– Är det något som förskolor verkligen diskuterar så är det när, var och hur man ska dokumentera. Vi kan förstås inte veta hur alla gör. Däremot vet vi hur pedagogerna i förskolorna i Reggio Emilia beskriver den här dokumentationspraktiken, vilket vi förmedlar: Att det alltid handlar om att stå på barnens sida, inte fota hela tiden och att skapa en bra kontext där dokumentationen absolut inte är huvudfokus utan att det är samspelet mellan barn och vuxna, tillägger Sonja.

– Pedagogisk dokumentation är också viktig för föräldrarna, fortsätter Per och hänvisar till Karin Alnerviks, Charlotte Öhmans, Eva Lidéns och Monica Nilssons artikel ”Barn och vårdnadshavares minnen av deltagande i pedagogisk dokumentation” som Nordisk Barnehage publicerat, där de visar att en pedagogisk dokumentationspraktik bidrar till att skapa en praktikgemenskap på förskolan. Något som i sin tur gör det möjligt för förskolan att bedriva en demokratisk undervisning.

Det som alltid har varit så viktigt för de kommunala förskolorna i Reggio Emilia: att se de yngsta barnen och deras skolor som en central del i demokratin. Det var också detta som fick Sonja Lundmark, Kerstin Lagrell och Per Alnervik att en gång fastna för denna pedagogiska filosofi och sedan inspireras av den. Men de vill inte bara värna om demokratin i förskolan, utan överallt, även i en debatt som denna.

Kerstins, Pers och Sonjas ord går återigen in i varandras när de närmar sig detta intervjusamtals slut, samtidigt som de hoppas att allt fler tar vid.

– Vi vill även välkomna en respektfull och öppen dialog med andra pedagogiska perspektiv i svensk förskola. Vi tror nämligen att vi kan lära något av varandra, men att det också är viktigt att vi tillsammans synliggör vad vi är överens om, och vad vi inte är överens om. Förskolans verklighet är inte svart eller vit – och ingen tjänar på att gräva skyttegravar.

Text Maria Herngren
Bild Privat & REI