Reggio Emilia Institutet 25 år! Från litet kooperativ till bred verksamhet

Reggio Emilia Institutet – en kooperativ historia

Under Reggio Emilia Institutets historia har ett viktigt fokus alltid varit lärande i relation till begreppet demokrati. Harold Göthson som under många år var ordförande för Reggio Emilia Institutet ger en bild av Institutets historia och utveckling.

Våren 2008 sa Carla Rinaldi under en föreläsning på Institutet att där demokrati utövas pågår ofta ett lärande. I samband med det första internationella nätverksmötet utanför Reggio Emilia i Stockholm i juni 2007 sa hon också: ”Vi bygger inte skolor – vi bygger för ett nytt globalt demokratiskt medborgarskap – skolor är bara verktyg för detta!”

Detta sätt att tänka fångar något av Reggio Emilia Institutets historia. 

Det har under åren blivit allt mer uppenbart, att om man tar ställning för en syn på lärandet som främst en kooperativ process där sammanhanget avgör individens förmåga att skapa mening, måste också synen på förskolan och skolan utmanas. Detta har så småningom lett till att Reggio Emilia. 

Institutet blivit ett sammanhang för att kritiskt granska det dominerande sättet att tänka och handla i svensk pedagogik. Liksom för att vitalisera grunderna för den breda politiska allians som under 1950-talet byggdes kring begreppet En skola för alla.

Efter det stora världskriget var den svenska eliten, som tidigare varit orienterad mot tysk kultur och vetenskap, skakad av hur lätt totalitära idéer lyckades förvandla den svaga Weimardemokratin till en enpartistat. En skola för alla byggde på att skolan skulle vara en av demokratins viktigaste institutioner – nästan lika viktig som grundlagsskyddade institutioner som exempelvis rösträtt och yttrandefrihet. I detta hade bland annat den amerikanska pragmatismen, med ideologerna Pierce, James samt John Dewey och hans hustru Alice Chipman stor betydelse. Idén var att bara om vi som olika individer lär oss att lära tillsammans kan demokratin överleva och utvecklas.

I staden Reggio Emilia, i den av kriget sargade italienska provinsen Emilien, tog politiker och familjer utifrån liknande idéer initiativ till att skapa ”en skola där barn lär sig att inte lyda”, som den tidigare borgmästaren och parlamentsledamoten Benassi från Reggio Emilia uttrycker det. En grupp föräldrar – i stadsdelen Villa Cella – byggde ”sten för sten” det första kooperativa daghemmet ”25 april” i Reggio Emilia och snart ”kidnappades” den unge läraren och teatermannen Loris Malaguzzi för att stötta det pedagogiska arbetet. Deras syn på lärande och kunskaper i ett demokratiskt perspektiv kan förklara varför svenska pedagoger efter utställningen Ett barn har hundra språk på Moderna Museet i Stockholm 1981, började intressera sig för Reggio Emilia och resa dit. Där fanns något man kände igen.

Offentliga sektorns kris

Vi valde namnet Reggio Emilia Institutet för att hylla den ansträngning man gjort och gör i Reggio Emilia för att synliggöra och försvara barns förmågor och rättigheter i vår tid, som ett bidrag till ett globalt demokratisk medborgarskap. Vi ville inte överföra och kopiera, utan använda inspirationen och den inledda dialogen till att skapa en mötes- plats för nätverksbyggande och ansvarstagande för dessa värden i vårt eget land.

Vi som startade Institutet upplevde att de kommunala och statliga sammanhang där vi haft våra yrkesliv allt mindre intresserade sig för de ideologiska och pedagogiska kvaliteterna. Under 1980-talets kris för den offentliga sektorn omorganiserade man allt oftare, inte bara förskolor utan hela den offentliga verksamheten. Skola och förskola började beskrivas som en fråga om en relation mellan producent och kund, utan att man byggde på den idé om kulturfostran som fött begreppet En skola för alla. Detta trots att riksdagen genom beslutet 1985 om En förskola för alla hade vidgat perspektivet. En sådan kulturfostran kräver en enighet om att skolans och förskolans uppdrag är att vara en mötesplats där barnen som möts är olika och ska lära tillsammans utifrån detta faktum. Det är demokratins livsnerv. 

Vi ville skapa en hybrid mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideellt, liksom mellan professionellt och politiskt. Vi ville helt enkelt finna former för att bejaka tidens komplexitet och visa att vi ville ta ansvar och var delaktiga i vår nya tids utmaningar kring barn och barndom, när etablerade institutioner allt mer framstod som neutrala och utan värden. Demokratin kräver både enskilda initiativ och medborgerligt ansvar, som balanserar risken för egennyttans dominans. Vi ville klara av att både vara företag och ideell nätverksrörelse. Vår tid var en annan än folkrörelsernas, men sammanhanget kring institutet och Reggio Emilia kan närmast ses som en ny typ av social rörelse i vår tid. En rörelse för demokrati som vill återupprätta tron på att barn och ungdom måste sättas i centrum.

Demokratins överlevnad

Kanske är demokratins svaghet dess styrka. Den kan inte överleva bara som en organisatorisk formalitet. Den måste erövras i varje tid och av varje ny generation, genom att också de hyser tilltro till demokratins värdegrund. Detta kräver en skola för en demokratisk medborgarfostran!

En demokratisk fostran kan aldrig gå ut på att alla ska tycka lika, utan tvärtom på att barnen fostras till att lösa motsättningar genom förhandlingar där ”alla blir vinnare”. Då krävs ett bejakande av varje individs subjektivitet som ett värde, men också att man ser olikheten som ett värde. Och det kan bara överleva om vi stödjer förhandlingar som ett värde och om vi värderar tilltron till människans förmåga att lära sig tillsammans och skapa meningsfullhet både för sig själv och andra. Det är kring dessa värden vi kan tala om en gemensam värdegrund i en demokrati – en värdegrund för en demokratisk medborgarfostran.

Ändå är tvivlet på sin plats. Talet om värden och värdegrunder ger lätt sken av en stabilitet. Men vi lever ju I en tid som minst av allt är stabil, snarare tvärtom. Väldigt tydliga definitioner kan också bli ett sätt att utesluta dem ”som tänker fel”.

Vår värdegrundsdiskussion måste synliggöra skillnaden mellan utövade värden och eftersträvade. De är uppblandade – de finns där sida vid sida – hos var och en, på varje förskola och skola. Det kräver att vi reflekterar över praktiken och kan skapa ett språk som kan förändra den. Inte minst erfarenheterna från Reggio Emilia visar att det behövs en ständig diskussion där förståelsen och tolkning- en av vardagens handlingar kan bli synliga och föremål för omprövning.

Att förändra värdegrunder handlar därför om att skapa en organisation som alltid låter värdefrågor vara närvarande i besluten om barns och vuxnas tid, om hur miljöer och material utformas och behandlas, om vad som ges mycket utrymme i möten och i pedagogiska projekt och i lokaler.

Reggio Emilia Institutet måste hävda att skola och förskola är en gemensam angelägenhet i ett demokratiskt samhälle, men också undvika att det blir till slagord. Där- för måste alla frågeställningar som hör i hop med detta bejakas och lyftas fram till samtal och reflektion. Vi måste vara en plats som vågar bejaka motsägelsefulla problemställningar, utan att därför avstå från att ta ställning. Vi måste också vara en plats där det går att ändra sig. Ett exempel är att inte förenkla motsättningen mellan enskilt och kommunalt drivna förskolor och skolor – båda är styrda av samma gemensamma finansiering. Reggio Emilia eftersträvar ett samarbete med alla samhällskrafter – också de lokala företagen – kring förskolor som en gemensam angelägenhet. Kanske kan det ge nya infallsvinklar på denna fråga i vårt land.

Mötet med Reggio Emilia

Mötet med Reggio Emilia har för många – inte minst för oss som startade Institutet – revolutionerat vår syn på barn och barns förmågor. I mötet med oss svenskar framhöll ofta Loris Malaguzzi respekten för hur den svenska välfärdspolitiken värnat barnens rättigheter, men han ställ- de också den utmanande frågan om vår barnsyn ändå inte byggde på ett bristtänkande understött av utvecklingspsykologin. Med vår första kurs Det forskande barnet, ledd av Karin Wallin och Anna Barsotti, ville vi utmana oss själva när vi namngav kursen och senare lade till – och den medforskande pedagogen.

När vi startade Institutet var vi måna om att inte låta Reggio Emilias erfarenheter vara vår enda inspirationskälla – vi ville också värna om vår egen identitet. Detta innebar att vi under många år avhållit oss från fler turnéer med utställningen Ett barn har hundra språk, liksom att i kurser och seminarier enbart titta på material från Reggio Emilia. Vi har valt att också granska våra egna dokumentationer och att låta svenska pedagoger och andra yrkesgrupper vara föreläsare vid Institutet. Vi har också haft stor glädje av den nära relationen med professor Gunilla Dahlbergs forskningsgrupp. Den har gett vårt samman- hang, som mest utgörs av pedagoger och pedagogiska ledare och handledare, en god inblick i många av tidens teoretiska nyorienteringar och möjlighet att relatera dem till tankar om Reggio Emilia-inspirationen. Idag kan vi konstatera att vi har en egen identitet och vi har byggt upp egna rum för reflektion på både lokala och nationella nivåer. Reggio Emilia Institutet har blivit en tribun för samtalet om de yngsta medborgarna – inte en röst från Reggio Emilia – utan en röst inspirerad av Reggio Emilia. 

Nu står vi inför nästa steg – att fortsätta vårt arbete i en mer jämbördig dialog med kollegerna i Italien. På grund av det stora intresset för våra aktiviteter, kan Institutet sedan ett par år finansiera egna fördjupningsprojekt. Vi kan involvera kolleger via Reggio Children, och tillsammans med vårt nordiska nätverk kan vi ta emot en helt ny utställning lagom till nästa valår – 2010. Med detta vill vi mobilisera alla nätverk till att initiera diskussioner om hur demokrati och lärande hänger samman.

Ett nätverksinstitut

Vi har blivit ett levande nätverksinstitut. Det har gett oss en alldeles särskild kvalité och vi lever av och är beroende av det stora engagemang som växer kring barns rättigheter och förmågor över hela landet – och i hela världen. Dialogen med Reggio Emilia har närmast utvecklat sig till en global social rörelse.

Vårt svenska nätverk bygger som alla nätverk på frivilliga åtaganden, en vilja att samarbeta och träffas. Nätverk styrs inte av formella regelverk, utan bärs upp av enskilda personers äkta engagemang och vilja att vara delaktiga och ta ansvar tillsammans. Ett nätverk är därför en levande organism som hela tiden måste omprövas så det inte fastnar. Det innebär att det nätverk Institutet idag vill vara en del av, är något helt annat än det som startades för 15 år sedan. Ända sedan Institutets start har vi relaterat till både vårt svenska och vårt nordiska nätverk. Vi har ordnat konferenser och försökt skapa olika samarbetsprojekt med våra nordiska grannar. I det samarbetet har vi tillsammans med dem också blivit en inspirationskälla för alla de andra länder som nu är aktiva kring Reggio Emilia- inspirationen. Under de närmaste åren kommer vi att samarbeta ännu mer på grund av utställningen som skall turnera över hela Norden. Idag deltar vi också i Reggio Child- rens internationella nätverk och vi vill bidra till att göra det internationella Loris Malaguzzi-centret i Reggio Emilia till ett internationellt ansvarstagande för de värden vi alla delar, oavsett var vi lever och verkar.

Komma vidare tillsammans

När Reggio Emilia Institutet blev allt mer känt, uppstod många nya problem att ta ställning till för oss som startade kooperativet. Det handlar om att hitta en balans mellan att ta ansvar för sin egen idé, skapa kontinuitet och samtidigt skapa plats för andra. Ständigt dessa balanser – professionellt/ideellt, kommersiellt/ideellt , professionellt/politiskt och politiskt och enskilt ansvar. Reggio Emilia Institutet har brottats med denna fråga under hela sin historia.

Det har t.ex. handlat om diskussionen om vem vi skall vända oss till med vår tidning Modern Barndom och hur vi skall hantera alla önskemål om handledning och utbildning. Det växande intresset fick oss att 2004 satsa på att förstärka Institutets professionella organisation av all vår verksamhet. Det professionella måste hela tiden tjäna och samspela med det ideella och tvärtom – och att leva i spänningen mellan dessa olika krafter är en del av vår identitet. Det kräver en bra organisation.

Kanske är vår dragningskraft själva viljan att skapa ett samtal som inte slår följe med tidens förkärlek för övertydliga budskap utan snarare inbjuder det komplicerade och motsägelsefulla. Ett samtal med förkärlek för frågetecken snarare än utropstecken. Efter femton år måste vi nu finna en ny innebörd i begreppet nätverk som gör att alla som är intresserade känner sig välkomna och vill ta ansvar för den fortsatta utvecklingen. Idag är vi 55 medlemmar i Reggio Emilia Institutet och fler och fler uppfyller kraven för att bli medlem.

Framtiden 

När vi sammanfattar en projektperiod tillsammans med barnen brukar vi ibland beskriva det som ”att gå bakåt för att gå framåt”. Idag står Reggio Emilia Institutet – en tonåring på 15 vårar – inför nya utmaningar och det är viktigt att summera våra erfarenheter för att skapa energi för framtiden. Vilken har vår styrka varit, vilka problem har vi haft och vad har vi lärt av dem? Det är inte en nostalgi inför vad vi uppnått – det är en nostalgi riktad mot framtiden.

Reggio Emilia Institutets viktigaste uppgift är att, också utanför pedagogikens värld, skapa en bredare reflektion över hur vi är förbundna med varandra globalt och förstå vad det inne- bär att vara internationell i vårt land och vår tid. Hur påverkar det vår syn på ett demokratiskt medborgarskap?

I januari 1993 klippte Loris Malaguzzi av ett blågult band som symbol för vår födelse. Några minuter före såg jag honom eftertänksamt och leende känna med sina fingrar på bokstäverna vi klistrat upp på talarstolen: ”Reggio Emilia Institutet”. Kanske tänkte han på det samtal vi haft några månader tidigare vid det lilla bordet i ateljén på förskolan Diana i Reggio Emilia. Den gången sa han: ”Vi behöver bygga en ny international – en barndomens och barnens international!” Han var redan upptagen av den process av diskussioner i Reggio Emilia som ganska snart skulle skapa den första byggstenen till deras internationella samarbetsorganisation Reggio Children.

Att föra diskussionen om en global demokratisk med- borgarfostran vidare är en stor utmaning för det nya internationella Loris Malaguzzicentret i Reggio Emilia, för det internationella nätverket och därmed för Reggio Emilia Institutet. Detta är kanske vår största utmaning för de kommande åren!

Text: Harold Göthson