Reggio Emilia Institutet 25 år! Om mötet med staden Reggio Emilia

MÖTET SVERIGE – REGGIO EMILIA 

Reggio Emilias utställning på Moderna Museet 1981 blev inledningen till ett långt och fruktbart samarbete mellan Sverige och Reggio Emilia. Carla Rinaldi, ordförande för Reggio Children, berättar om vad det inneburit för dem. 

Carla Rinaldi är en av veteranerna i Reggio Emilia. Efter sin universitetsutbildning i pedagogik anställdes hon 1970 av Loris Malaguzzi som pedagogisk handledare, pedagogista, i kommunen Reggio Emilia. Nu, 38 år senare, är hon ordförande för Reggio Children.

– Loris Malaguzzi var främst intresserad av barnen och pedagogerna, egentligen tyckte han nog att den bästa pedagogistan var han själv, berättar Carla.
Under sin utbildning hade hon lärt känna Sverige som landet med en välfungerande social service av hög kvalité. Samtidigt som hon började arbeta som pedagogista pågick en debatt om välfärdsstaten i Italien och där var förskolan ett viktigt ämne. För förskolan var det egentligen två debatter, en politisk och en pedagogisk. 

År 1978 mötte Anna Barsotti och Karin Wallin Loris Malaguzzi och andra pedagoger i Reggio Emilia, däribland Carla Rinaldi, för första gången. Hon berättar att hon minns att hon verkligen var tagen av att deras verksamhet i Reggio Emilia kunde intressera just svenskar. 

Mötena blev fler och så småningom uppstod tanken att man skulle visa en utställning om arbetet på Reggio Emilias kommunala förskolor på Moderna Museet i Stockholm. Sedan en tid hade man i Reggio Emilia varje år plockat ut de bästa arbetena som gjorts på förskolorna för att använda dem i fortbildningen för alla som arbetade på förskolorna. Det hade två syften: dels att bidra till en dialog mellan förskolorna och dels att göra deras arbete synligt, att konkret kunna visa på kvalitén i det. Det blev dessa arbeten som blev grunden till utställningen som visades i Stockholm 1981och som aldrig tidigare hade visats utanför Reggio Emilia. Nästa utställning som visades 1986 på Moderna Museet, var ett resultat av att man ville förbättra den första utställningen efter erfarenheterna av vad som tidigare fungerat och inte fungerat.

Utställningen en chock

– Utställningen 1981 innebar en chock för oss pedagoger i Reggio Emilia, säger Carla.

Bland annat började man fundera över perceptionens betydelse i det pedagogiska arbetet och Loris Malaguzzi skapade uttrycket Ögats makt. Man började tänka mycket kring bilden som språk och till den andra utställningen 1986 skrev Malaguzzi den längre versionen av den berömda dikten Ett barn har hundra språk. 

Insikten om vikten av att aldrig skilja på praktik och teori har sina rötter i arbetet med utställningen och är fortfarande centralt i arbetet i Reggio Emilia. Inställningen att teorierna alltid måste levas i praktiken och att praktiken måste bygga på en genomtänkt teori. Under arbetet med utställningarna blev det också allt mer tydligt för pedagogerna från Reggio Emilia att deras sätt att arbeta inte ”bara” var ett pedagogiskt projekt, inte heller ett socialt projekt, utan det blev ett projekt som handlar om hela samhället, berättar Carla Rinaldi.

– Det blev också uppenbart för oss att vi blev intressanta för andra därför att vi kunde ge kvalité. 

Mötet med svensk förskola 

När Malaguzzi och några andra pedagoger 1981 anlände till Stockholm tillsammans med utställningen, innebar det också att de fick möjlighet att möta den svenska förskolan. Några besök på flera förskolor i Huddinge gav dem till exempel inspiration till att fundera mer över miljön. I Italien bestod förskoleavdelningarna till stor del fortfarande av ett stort rum och den svenska förskolans sätt att dela upp ytan i flera små rum var något pedagogerna tog med sig hem till Reggio Emilia. Att personalen hade vissa rättigheter, personalrum till exempel, var också något de tog intryck av. 

När Reggio Emilia Institutet bildades i Stockholm 1993, var det en stor händelse också i Reggio Emilia.

– Vi var oerhört stolta, säger Carla.

– Att man startade ett Institut med vårt namn i ett annat land gjorde att vi kände att vi fick en större legitimitet och det gav oss också ett större ansvar. Det var ett erkännande som innebar att vi blev ett ”varumärke” i ett internationellt perspektiv. Efter hand insåg man också den politiska vikten av att Institutet bildats. Att arbetet blev institutionaliserat gav en större tyngd i dialogen med politiker, både i Sverige och i Italien. Att flera svenska ministrar kom på besök, bland andra Bengt Lindkvist och Bengt Westerberg, var en stor händelse i Reggio Emilia, som betraktar sig som en liten stad i en liten italiensk provins, och det ingav respekt hos politikerna. 

Nya projekt

Sverige är fortfarande det land som Reggio Emilia har störst utbyte med. Carla Rinaldi beskriver samarbetet som byggt på vänskap och tillit och det finns ständigt nya idéer om att skapa nya projekt tillsammans. Att den italienska dansgruppen Aterballetto, som kom till sommarsymposiet både 2006 och 2007, besökte Sverige som första land utanför Italien är i linje med detta, säger Carla. Tjugofem år efter den första utställningen på Moderna Museet, tycker hon att den viktigaste erfarenheten från de gångna åren är att man kan för- ändra genom samarbete. 

När det gäller framtiden hoppas Carla Rinaldi att det skall bli möjligt att utveckla ett djupare samarbete kring till exempel ”dialog med naturen”, vad begrepp som ”skönhet” och ”lek” kan stå för i de olika kulturerna. Hon hoppas också på möjligheter att utveckla Reggio Emilia-inspirationen i skolan, både i Italien och i Sverige. Och på sikt – även om det är långt dit – säger hon att hon gärna skulle vilja vara med och bygga upp en masterutbildning i Sverige.

Text Marika Gedin