”100-språkspriset 2018 går till Historieberättarna för att de i gemensamma aktiviteter med nyanlända, i Sverige och internationellt, värnar de ungas rätt att gestalta sina identiteter i berättelser genom 100-språkliga uttryck. Berättelser om vår tid som annars inte skulle blivit berättade.”

Juryns motivering

FÖRSTA 100-SPRÅKSPRISET TILL HISTORIEBERÄTTARNA 

– Det här priset betyder att barns och ungas berättelser tas på allvar och uppmärksammas! utbrister Anusha Caroline Andersson, när hon får veta att Historieberättarna, den ideella förening som hon grundade för bara tre år sedan, får Reggio Emilia Institutets och Loris Malaguzzistiftelsens första 100-språkspris. 

– Vi ser Historieberättarna som ett demokratiprojekt! För mig är berättelsen fundamentalt viktig i ett samhälle och i möten mellan människor. Alla skall ha rätt att få göra sin röst hörd, bli lyssnad på, tagen på allvar, och ha möjlighet att uttrycka sig utifrån sina egna villkor och behov, säger Anusha Caroline Andersson när Modern Barndom träffar henne på ett kafé i Stockholm. Det är någon vecka innan Historieberättarna får ta emot 2018 års 100-språkspriset på 75.000 kronor när det för första gången delas ut den 22 oktober på Reggio Emilia Institutets konferens Hållbar framtid i Örebro. 

– När vi möts och tar i varandras berättelser ökar vår förståelse för varandra. Det är en av grundbultarna i en demokrati, och det är den tanken Historieberättarna grundar sig på, fortsätter Anusha, och att det även innebär ett ansvar att ta hand om ungas berättelser och föra dem vidare, om barnen själva vill, till såväl politiker som till allmänheten via deras hemsidas många filmer, berättelser i radion, utställningar ... Men de för aldrig något vidare även om barnen själva vill om de anser att det kan skada dem. 

– Men framför allt är det den kreativa processen som är viktig, att få experimentera med olika material och hitta nya uttryckssätt utifrån sina egna villkor. 

Det var också det, önskan om att möjliggöra sådana processer, som fick henne att starta Historieberättarna 2015 efter många års arbete med olika barn- och ungdomsprojekt, bland annat som filmpedagog.

Svaret blev Historieberättarna, där hon ville pröva att erbjuda språköverskridande kulturuttryck och samtidigt vara inlyssnande och stöttande. Snart fick Anusha med sig ett par kulturarbetare till och de började erbjuda workshoppar i animation, text, poesi, film, konst, och andra uttrycksformer.

– Samtidigt kom många ensamkommande flyktingar, handläggningstiderna var enorma och det fanns många behov att tillgodose. Som kulturförening tänkte vi att vi kanske kunde bidra lite. Att så många ville delta i våra workshops tror jag beror på att vi arbetar språköverskridande och att de själva får bestämma vad och hur de vill berätta. Vi blev mer och mer efterfrågade och fick kulturstöd från Stockholm Läns Landsting och Stockholm Stad. 

– Samtidigt är det dubbelt, förklarar Anusha, för vi är väl medvetna om att kulturstöd för asylsökande bygger på att människor har behövt fly. Vi känner också ett ansvar för deltagare som är intresserade av föreningen, och kunna erbjuda extrajobb, möjligheter att skapa egna projekt, stötta med kontakter till utbildning, mentorskap, osv.

På Historieberättarnas hemsida finns många kortfilmer som barn och unga har gjort (och förstås godkänt att de publiceras) om sina erfarenheter av krig, flykt, utsatthet, men också av vänskap, kärlek, möjligheter (se www.historieberattarna.se).

Idag består Historieberättarna av 18 kulturarbetare (konstnärer, filmare, lärare, med flera) som arbetar med många olika berättarprojekt.

– Vi är alltid fler än en vuxen som arbetar med deltagarna. Vid vissa tillfällen är vi så många som sex pedagoger för att kunna skapa bra förutsättningar för alla som deltar.

Anusha Caroline Andersson tror på kulturens kraft och det möte den kan erbjuda människor emellan, och med världen. Det märks när hon berättar om alla unga de mött de senaste åren, i allt från workshoppar på läger och skolor till flyktingförläggningar i Sverige, men även i Grekland. Sedan ett par år arbetar de också med ”Storytelling without Borders”, ett EU-projekt som Historieberättarna grundat och driver med fem andra kultur- och humanitära organisationer i Sverige, Grekland och Danmark, tillsammans med Filmcentrum. Direkt efter prisutdelningen reser Anusha till Storytelling without Borders slutkonferens i Thessaloniki, där hon även skall möta lokala organisationer som är intresserade av deras arbetssätt. 

– En gång när jag deltog i en workshop i Thessaloniki fanns där en liten flicka som hela tiden gick runt och sjöng en sång som jag inte kände till. Jag spelade in den och lyckades senare ta reda på att det var en vers ur William Blakes diktsamling ”Songs of Innocence and of Experience”. Anusha passar på att dela den vidare:

– Jag minns att de sa att hennes pappa var professor i litteratur. Åter och åter igen påminns jag om det uppenbara i att det är vi som har mycket att lära av barn och unga.

– Generellt finns det en negativ mediarapportering kring nyanlända. Ofta följt av bilder som vittnar om massor av människor på flykt. Enskilda individers berättelser glöms bort och barn har ännu svårare att få komma till tals.

Historieberättarna vill öka deras möjligheter att få uttrycka sig utifrån sin egen vilja och behov.

Anusha berättar om en ung person på ett asylboende som hade fyllt sitt rum med egna målningar, och en ung nyanländ som anonymt tog chansen att uttrycka sin enorma frustration och ilska över sin situation i en kortfilm med namnet ”Fuck Migrationsverket!”. En annan, Farid, ville istället göra något som skulle finnas kvar fysiskt efter honom. De ansökte om stöd så han tillsammans med Historieberättarna kunde driva ett bok- och illustrationsprojekt och på så sätt få ett jobb. 

– Vi kan stötta på många olika sätt. Vi vill bli bättre på att kunna erbjuda extrajobb som kanske kan bli en första anställning att sätta på cv:et. Men det här skulle aldrig vara möjligt utan alla kulturarbetare i föreningen. Deras engagemang och driv utvecklar Historieberättarna ständigt framåt. 

När de ordnar workshop har de alltid med sig mycket material som de dukar upp roligt och tilltalande. För animering arbetar de med gratisappar så att deltagare som har mobil kan ladda hem och fortsätta själva.

– Barnen brukar rusa fram och sätta igång att skapa med händerna, säger Anusha. Men en gång hände inte det. Alla ville bara fortsätta att fika.

– Egentligen rätt självklart. Vi skapade en kokbok tillsammans, Creative Fika, med berättelser, fika och mat.

Berättelserna flödar också denna höstdag medan Anusha Caroline Anderssons orörda te kallnar. I hennes lägenhet ett stenkast från kafét där vi sitter kommer hennes familj snart att få mer plats. Historieberättarna har nämli- gen fått sin första lokal i Skarpnäck, genom ett samarbete med en Hyresgästföreningen där. Kostnadsfritt har de för första gången ett ställe för alla papper, färger, materialväskor, pennor, saxar, lera, aktiviteter ... 

Snart måste Anusha ge sig iväg till sitt ”riktiga” jobb som samordnare för kulturdriven utveckling för unga mellan 16-25 år i Botkyrka. Innan dess måste jag fråga hur hon hinner med Historieberättarna på sin fritid (och – visar det sig – att regissera en dokumentärfilm, ”Däremellan”, bland annat på Sri Lanka). 

– När jag var 4-5 år lärde jag mig böcker utantill så vuxna många gånger trodde att jag kunde läsa. För mig var sagan som en värld jag kunde fly till, där ingenting var omöjligt och där jag kunde resa över hela världen. Genom berättelsens karaktärer fick jag också större förståelse om mig själv. Det var som att min vardag fick nya dimensioner när jag läste Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Astrid Lindgren. Historieberättarna är nog ett projekt som jag själv hade velat vara del av som liten, förklarar Anusha, som kom till Sverige från ett barnhem på Sri Lanka när hon var två år.

– När jag var 19 år återfann jag min familj på Sri Lanka, ett möte som påverkat mig mycket. Min biologiska mamma och mina syskon hade inte gått i skola och kunde därför inte läsa och skriva. Det som var så viktigt för mig hade inte funnits för dem. Efter det mötet bar jag med mig insikten om vilken enorm gåva utbildning och kultur är.

Någon gång skulle hon gärna vilja vara del av ett berättarprojekt på Sri Lanka tillsammans med lokala krafter där. Innan vi lämnar vårt bord tar Anusha en klunk av teet och berättar vad de just bestämt att de skall göra för alla pengar som 100-språkspriset innebär.

– Vi kommer också kunna erbjuda fler workshops, köpa mer material och så behöver vi en sopborste också. Vi vet att många av våra deltagare vill bjuda sina vänner på middag så något sådant blir det nog också. 

Text Maria Herngren